amandines

För fem år sedan, då min dotter var elva år, flyttade hon ifrån mig. Jag och pappan hade separerat fyra år innan dess. Manipulativ som han är fick han henne lockad med märkeskläder, guld och gröna skogar. Han vände henne mot mig och möttes vi på stan sprang hon undan. Mitt hjärta slets i tusen bitar, och jag hade aldrig upplevt en så stor psykisk smärta. Jag var fullt övertygad om att hans hjärntvätt skulle ta henne ifrån mig för alltid. Kanske skulle hon kontakta sin mamma igen, när hon var vuxen, med egna barn. Jag vred mig av förtvivlan, grät tills tårarna tog slut. Försummade den övriga familjen, hennes syskon, min man. Samtidigt - hade dom inte funnits hade jag inte överlevt.

Socialen var förstås inblandad, det var en fråga om  vem som skulle ha barnbidraget och umgänge. Ingen kan tvinga ett elvaårigt barn att umgås med sin mamma (eller pappa) sa dom. Jag skulle bara vänta och se. Jag skulle nödvändigtvis förstå pappors rättigheter, och jag är inte den som har något emot dom. Men jag ser när mina barn inte mår bra. Jag känner dom bättre än honom, för han var aldrig hemma.

Jag ombads skriva brev till henne (för hon slängde på luren när jag ringde). Brev där jag berättar hur viktig hon är för mig, hur mycket jag älskar henne och respekterar hennes beslut. Som salt i öppna sår. Men jag skrev, och jag älskade. Skrev igen. Pappan berättade stolt att hon knycklade mina brev inför hans ögon. Mera salt. Mera brev. "Du ska veta att jag tänker på dig, älskade dotter, alla dagar!" Det var så ironiskt. Skulle jag ha varit olyckligt kär och bombad föremålet med brev så gott som dagligen så hade vilken vän eller psykolog som helst bett mig sluta omedelbart. Allt för att försöka glömma och gå vidare. Så kan du inte göra då det handlar om ditt eget barn.

Men jag vann. Fyra månader senare kom hon till mig igen. Trotsig och förpubertal. Jag tassade på tå, tills jag insåg at jag ska stå för den mamma jag är, mina regler. Förklara att jag för tillfället levde på existensminimum, och märkeskläder köps endast second hand. Men jag har kärlek att ge, all kärlek i världen. Och hon kom. Det tog några månader men kärleken vann.