amandines

Söndagen slutade med lätt ångest, måndagen fortsatte med katastrof. Ångestelefanten stod stadigt på mitt bröst och vägrade flytta på sig. Inte heller hade jag makt att få honom ur fläcken, trots att jag tränat en del. Sent på måndagskvällen ringer dessutom dottern och samtalet slutar med att jag får luren i örat. På natten blev jag magsjuk (eller var det kanske psykosomatiskt?) och följande morgon var jag allt annat än utvilad. Kundbesöken utfördes hyfsat, jag har lärt mig le under tvång. Konstaterade att jag hinner fundera allt för mycket i bilen, det var inte alls bra. Skänkte en tacksam tanke till mina nyinförskaffade solglasögon, Dolce & Gabbana. Fejk förstås, men snygga ändå. Även jag var ovanligt vacker, håret såg häftigt knullrufsigt ut och kinderna röda. Skenet bedrar, jag har sällan mått sämre.

Vägrade ligga sömnlös en natt till, garderade mig med en liten vit vän och Håkan Nessers sällskap. Båda två var helt underbara och jag somnade. Sov tungt och drömlöst och vaknade till en stressfri morgon. Nu äntligen äntligen är den onda cirkeln bruten och jag har klätt på mig, lagat mat och fått löfte om jobb några dagar framåt. Livet kraschade inte, bara nästan.... Jag exploderade inte, det bara kändes så.