det är över nu

Ja, iallafall är sommaren över för min del. Har precis kommit hem från paradiset, denna sista lediga söndag på evigheter. Att det åskar och regnar känns skönt, det passar mitt humör. Dessutom känns allting mycket friskare efter ett ordentligt regn. Det finns andra fördelar också, tårar syns inte i regn, dammet sköljs av bilen (men min är så skitig så den kräver rotborste), kantarellerna frodas mer än nånsin säger dom som hunnit ut i skogen. Kanske hinner jag till MITT ställe ännu idag?

Annars har jag mest gått mellan torpet och klipporna då jag haft lite ledig tid. Betraktat förundrat och sen legat vaken på nätterna och fascinerats över hur stigen ner till vattnet symboliserar livet. Mitt liv. Jag går genom högt gräs, blåbärsris, förbi hängmattan där man kan ta igen sig. Det gör dessvärre myrorna också. Sen kommer jag förbi mitt nyrenoverade skitsnygga utedass (iallafall på insidan) och stigen blir mindre. Nyponrosorna river mina bara ben och en snok väser till och ringlar i väg. Inget farligt egentligen, men man knycker till lite. Liljekonvaljdungen där jag tappade mitt örhänge i fjol somras, hur gott doftar där inte om våren? Sen blir det mörkt, träden växer tätt och på marken är det bara torra kvistar. Svalt och skönt men myggigt. Tack och lov kommer jag rätt fort ut i ljuset i gen, då behöver jag bara passa mig för brännässlorna. Några meter kvar, sen står jag där på mina klippor och tittar ut mot havet. Känner frihet, en enorm frihet och lycka och ibland lite vemod.  Det har blåst hårt och med nordlig vind den här sommaren, bara ett par dagar som jag fått njuta av spegelblankt vatten. När vi var ute och rodde sprack åran, men hem kom vi ju ändå. Så är det, livet... det är motigt och knotigt, men hem kom jag ändå.

Om två dagar flyttar min dotter hemifrån och det är nästan lika overkligt som att ha henne intill mig vid bröstet allra första gången. Jag har lånat henne, format henne och jag tror (trots min vånda och allt som hänt) att hon blivit en fin människa med rätt värderingar i livet. Kan man önska sig så mycket mer? Att hon blir lycklig, hon också, men inte alltför lätt...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0