amandines

Älskade Dotter!

Du är snart vuxen, men ändå ett barn. Jag följde dig till sjukhuset i morse, men sen var jag tvungen att ge mig av. Du var både hungrig och törstig men fick förstås inte äta före tonsill-operationen. Och efteråt är det inte så kul heller har jag förstått. Det som gör mest ont i mig är nog när ungarna lider, även om jag vet att det går över och kanske är ett "nödvändigt ont".

Jag minns när du var liten, enda gången du satt/låg stilla i min famn var när du hade feber, annars klättrade du både högt och lågt och var inte på samma plats mer än en minut i taget. Jag minns att jag tyckte att det var lite förbjudet att njuta av det, njuta av att du var sjuk och varm och go :)

Fast du på senare tid hållits hemma mycket om kvällarna så kunde jag inte låta bli att tänka: inatt vet jag var du är iallafall :). Detta låter grymt, du är faktiskt hemma 99% av alla nätter! Att du kommer sent är en annan sak...

Ibland förlorar jag mig bort bland gamla bilder, som nu, denna är tagen för åtta år sedan. Tycker iallafall att jag tog vara på småbarnstiden rätt så bra, det skulle vara illa att sitta här och ha ångest för att ha gjort "fel"...