amandines

Jag gillar att titta på. Att titta på folk på en flygplats till exempel. Att känna den kontinentala doften även om jag bara är i Helsingfors, att se brunbrända människor som landat. Jag gillar att studera, jag glor, jag nästan stirrar. På möten och avsked och fantiserar fritt om människorna runt omkring mig.

Den späda kvinnan i svart som hade en lika späd pojkvän (?) som kokett tog upp sin oöppnade förpackning med pappersnäsdukar och torkade sig försiktigt under ögonen när dom satt tätt tätt intill varandra och tog farväl. Hah, det är annat än mina buntar servetter från macken där jag tankade sist. Vackert målade naglar hade hon också, porrlila. Men hon var inte porrig, hon var bara liten och nätt och killen hennes var en manlig kopia. DET fascinerar mig, hur somliga par är (eller kanske blir) så lika.

Jag mötte min väninna som var läckert gyllenbrun efter en semester i Dominikanska Republiken. Insåg att det kanske är läge för budgetvarianten för vinterglåmig hud - solariet på jobbet. Jag brukar dock kunna hålla mig till februari då solen smyger fram, då blir blekheten skrämmande uppenbar.

Jag lyssnade på gubbar som pratade finlandssvenska och försökte placera deras dialekt. Den ena var inte helt nykter men ändå skulle jag gissa Helsingfors med en liten antydan österut. Den andra såg ut som en tvättäkta fransman och jag blev förvånad då han öppnade munnen på ren högsvenska.

Jag gillar att titta på kvinnan som väntade på sin man ich mötte honom med en innerlig kyss. Det är fint... vad gör dom när dom kommit hem? Jag tittade på pappan som varit ute och rest med en tvåårig son och också blev mött av mamman. Ingen puss där inte, knappt ett ögonkast. Det var bara barnet som fick kram, pappan blev utan men såg inte heller ut som om han saknade det. Det däremot, det är tragiskt. Mammor och pappor ska inte sluta pussas bara för att dom fått barn. Vi får inte glömma bort varandra, nog finns det väl pussar och kärlek så det räcker till både barn och vuxna?