amandines

Förra veckan var jag och min far och tömde farmors hus i Pargas. Nu ska det säljas. Jag kom först dit och gick runt i dom tomma rummen och andades. Öppnade skåp, strök med handen över pallen där farmor alltid satt. Det var i stort sett enda möbeln som fanns kvar, jag fick den. På vinden fanns det fortfarande allsköns bråte, bråte med historia. Jag fick med mig en hel låda julkort och brev till farfar på sin dödsbädd. Han dog ung och verkade ha varit en omtyckt yrkesman, präst. Min mor har antytt annat, att han inte var den snällaste fadern. Kanske är det så, att somliga är världens bästa på det dom gör men en tyrann i andra sammanhang? Jag har läst breven, jag har läst kondoleanserna till min farmor efteråt och jag hittade ett enda brev som hon skrivit, men inte skickat. Hon skrev att det var så tomt efter honom. Även om hon levde till en ålder av 93 år så har jag inte hört farfars namn nämnas mer än högst fem gånger. Kanske har hon glömt, kanske ville hon behålla minnena för sig själv. Farfar var ju bara femtio när han gick bort 1950, det är länge sedan. Jag försöker att inte gräma mig över att jag inte pratade mer med henne. Frågade. Bad henne berätta. Nu får jag själv gissa vilt om hur det var.

På vinden hittade jag också biblarna på bilden, jag behöll den största och äldsta. Jag tog också två av hans överrockar, den ena i mycket gott skick och inte sliten alls. Jag hittade en svart vacker cylinderhatt (är dom inte alltid svarta) som är alldeles för liten för mig. Han kan inte ha varit stor, farfar. På gamla foton av honom ser jag ett ansikte med rena fina drag, han såg lugn ut. På dom gamla korten kallas min farmor för "kyrkoherdskan". Det ordet finns inte heller längre, tror jag.

Det här är förlorad historia, alldeles i onödan.