amandines

Mig skrämmer man inte så lätt. Inte som du tror i alla fall :). Jag räds inte ungar. Inte småbarn och inte blivande vuxna glin. Jag räds inte galenskaper, jag är galen själv. Idag har jag bekänt för min äldsta son att jag (i vuxen ålder!!!) halat ner Ålands flagga utanför stadshuset i Mariehamn och tja... det man hittar får man ta sa Pippi Långstrump. Jag har inte så många åsikter om hur saker och ting måste vara, jag älskar människor för mycket för att placera dom i låsta fack och döma dom därefter. Jag älskar människor och fascineras av livsöden, jag beundrar intelligens, logiskt tänkande och sunt förnuft. Jag är nyfiken på varför just du gör som du gör och varför det blir som det blir och förhoppningsvis utan allt för många fördomar i bagaget. Människor som växt upp med sunda föräldrar brukar bli rätt sunda själv. Det är enkel matematik, också för en amatörpsykolog. Du delar med dig av (dom flesta av) dina värderingar och vanor till dina barn oavsett du vill det eller inte. Det bara sker. Jag märker det själv, hur lik min mor jag är, på gott och ont. Där jag tydligt ser bristerna försöker jag göra annorlunda, men lyckas kanske inte riktigt alltid.

Nej, det som skrämmer mig är banala saker. Jag kan bli rent ut sagt skräckslagen av att göra fel mat om jag verkligen vill anstränga mig för att göra gott intryck. Mat i fokus är väl en yrkesskada som må förlåtas? Jag kan ligga vaken och grubbla på oväsentligheter som antagligen kommer att sväva obemärkt förbi när det väl blir aktuellt. Jag kan finna mig fokusera på helt idiotiska saker och inser det dessutom. För att ta min första förlossning för snart 22 år sedan som exempel: jag var livrädd, hysteriskt rädd, för att dom skulle klippa mig. Sånt gjordes på den tiden. Jag var livrädd för själva snittet, att det skulle göra ont. När jag väl låg där så hade jag fokus någon helt annanstans och märkte det inte ens. Så löjlig jag var, insåg jag sen. Men man lär sig. Ändå släpper inte skräcken om det är en envis nojja, den måste helt enkelt överbevisas.

Jag är skräckslagen för bagateller som jag inte ens ids nämna. Jag lovar, jag tar upp dom sen, om det finns minsta lilla fog för min nojja. Om inte så ska jag vackert tiga och i hemlighet fortsätta tycka att jag är världens idiot.