egoism

Det finns ju dom gånger då jag fortfarande ifrågasätter mitt val. Vårt val. Kärlekens val. Då jag undrar hur egoistisk man får vara, egentligen?

När barnen är ledsna. När Lillkillen är ensam, dag ut och dag in och inte gör annat när han kommer från skolan än sitter vid datorn. När skolkuratorn ringer och rädslans klockor ringer i mitt öra. När han pratar med sin far i telefonen med ett helt annat tonfall än då han pratar med mig. När min älskades barn saknar sin pappa, när allting vänts upp och ner. När jag känner och ser förtvivlan i deras ögon och bara har ett ynka litet försvar.

Ett svårbegripligt sådant, iallafall för barnen. Hur ska dom kunna förstå att om en förälder mår bra så är den en bättre förälder? Jag såg det så tydligt då jag separerade första gången. Såg, kände och förnam in i minsta lilla cell i kroppen. I samma stund jag satte nyckeln i dörren till mitt eget boende rasade vanmakten av mig och jag blev en snällare och harmonisk mamma. Mina barn kände det, som tur var, för inte hade jag kunnat förklara det för dom. Ändå kan dom inte sluta drömma om kärnfamiljen och den stora tryggheten.

Vad dom inte vet är att det har ett pris. Hur mycket våld kan man göra på sig själv för att hålla skenet uppe? För att inte fasaden ska spricka. Hur påklistrat är inte leendet och orken ibland, när man helst av allt skulle ha velat försvinna.

Vad och var hade jag varit om jag inte gjort mitt val. Om jag inte fallit? Ruckat på principer? Följt min instinkt? Gått dit hjärtat ledde mig?

Antagligen ensam. Fortsatt jobba på färjan, raggat i baren när ensamheten blev för påtaglig och förträngt tomheten efteråt. Jag hade suttit ensam på trappan i Törvonvik och spanat på stjärnorna i augustinatten och helt säkert INTE flyttat några jordgubbsplantor.

Jag vill envist tro att vi valde rätt, men ibland är jag så rädd, så rädd...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0