amandines

I veckor våndades den blivande modern för att berätta för far sin om sitt välsignade tillstånd. Hon visste att hon skulle få "bara skit" för det och hon känner ju honom. Han kan liksom inte glädjas, den första spontana kommentaren var: jaha, en unge till att betala för.

Idag har hon igen pratat med honom och dagens höjdpunkt var: jag kan inte förstå att din mamma är så glad för din skull när hon vet hur förstört livet blir? Vad gör du sen om R lämnar dig, du kommer aldrig att få en ny karl för att du har barn? Du kommer inte att kunna ge lika fina saker till ditt barn som andra mammor/familjer (för att du inte har hunnit tjäna så mycket pengar). Är det viktigast att kunna köpa märkeskläder åt babyn eller duger det kanske med loppiskläder i god kvalitet? Är det viktigast med den trendigaste barnvagnen eller kanske att överösa barnet med kärlek och tid?

Jag har aldrig ens varit i närheten en minsta lilla antydning till att mina barn skulle vara oönskade eller orsaken till någon av mina motgångar i livet. Aldrig aldrig aldrig. Dom är den största gåvan, det finaste jag gjort i hela mitt liv. Att saker och ting blev lite bakvänt och att jag fått kämpa, det håller jag med om men det har alltid varit värt det. Värt allt!

Jag gjorde vad jag kunde för att peppa henne, men jag hör ju att hon är ledsen. Ledsen över att han aldrig blir den far (och morfar) hon önskar, hur hon än försöker. Vi diskuterade hit och dit och konstaterade att man alltid önskar det man inte har. Ensamstående mamman med tre barn och minimilön vill så gärna kunna åka till Mexico i två veckor. Hennes väninna däremot, som postade kortet från Mexico önskar inget hellre än att vara fri från sitt medfödda hjärtfel och ett par vilda ungar att krama. Det skulle hon gärna offra både resor och karriärslön för.

Om det fanns nån rättvisa i världen skulle den blivande morfadern drabbas av nåt som gör att han inte kan såra sina barn längre.

Det finns en rättvisa, var det en väninna som sa en gång. Jag väntar.