projekt föräldraskap

image35
Jag måste ta paus i mitt körande land och rike runt, för jag funderar alldeles för mycket i bilen. Det som upptagit mina tankar ganska mycket nu är föräldraskapet, ur egen synvinkel, och andras. Och andras föräldraskap förstås, bland annat med tanke på väninnan som fick stryk. Mycket har jag också tänkt på föräldrarna till den bekanta yngling som dog i helgen, hur kommer man över något sånt?

När slutar föräldraskapet? Inte trycker man på en knapp då barnen fyller arton, det är då säkert. Kanske får man lite distans då dom flyttar hemifrån, men jag tror inte man nånsin upphör att vara förälder. Det är inte alls länge sen då jag frågade min mamma om råd i nånting där jag själv inte lyckades, inte visste, inte kunde förmå mig. Hon svarade "jag vet inte". Vad??? Mamma ska väl alltid veta, det spelar väl ingen roll att jag redan är 38? :)

Kan man vara förälder utan att åtminstone nångång ha dåligt samvete? Har mammor oftare dåligt samvete än pappor? Hur ska jag räcka till, jag som nästan alltid varit både mamma och pappa, även då den andra föräldern bodde under samma tak. Vad är tecken på att jag misslyckats, och hur ska jag veta att jag gör någonting rätt? Det har iallafall känts rätt att mina tonåringar hellre är hemma om nätterna än någon annanstans. Spelar ingen roll ifall dom druckit, ifall vi har bråkat, men dom kommer så gott som alltid hem till natten. Deras vänner trivs här, och pratar gärna med mig. Ibland måste jag lirka och vara envis, men oftast kan vi prata om det som är svårt.

Om jag hade vetat vad föräldraskapet innebär, hade jag valt bort det då? Aldrig. Inte ens fast allt som hänt skulle hända om igen. Somligt hade jag kanske gjort annorlunda, hittat bättre lösningar, men allt som varit har format mig till den människa jag är idag. Det är jag tacksam för. Jag har förmågan att känna empati och försöker se allt som händer ur olika perspektiv. Jag vill inte döma utan att veta, jag vill inte ha fördomar, även om jag såklart inte kommer undan helt.

Det är inte alls länge till morsdag, och jag önskar mig fortfarande den där stora röda krukrosen som blomsterhandlarna redan tagit in. Kanske får jag vänta tills jag blir mommo innan min önskan går i uppfyllelse, men bättre sent än aldrig ;)

(Äldsta sonen fick förresten en fyra för sitt examensarbete idag, gissa om jag är stolt?)

jag hoppas det går över

jag hoppas det går över
Om jag hade en gud som jag trodde på så skulle jag helt säkert ägna mig åt att be en liten smula just nu. Jag har småflinat när jag fått kommentaren "små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer", det stämde ju inte alls in på oss, förut. Men nu jävlar ska det tydligen revolteras! Hot om att flytta hemifrån, en morsa som bara gnäller (angående hemkomsttider) och aldrig är jag tillräckligt generös med fickpengar. I svaga stunder så vacklar jag och undrar: är det faktiskt fel på mig? Eller är detta en högst normal tonårsrevolt och frigörelseprocess? Jag ligger vaken om nätterna och funderar hur dottern min mår, sova är svårt. Snälla, låt detta gå över fort och låt henne bli den ängel hon en gång var. Själv var jag nog inte sååå hopplös i samma ålder, hoppas jag :)

Ge mig frid på jorden, alla barn vid matbordet och en lugn kväll, tack!

Nyare inlägg
RSS 2.0