amandines

Ligger i hytten, vi kommer snart till Mariehamn. I våras, då jag nöjesseglade en tur mellan jobben passade jag på att stå ute på däck då vi åkte förbi paradisön. Om man vet vad man tittar efter så kan man se taket på mitt hus, tror jag. Just nu känns det väldigt avlägset att jag tillbringade hela sommaren där och plötsligt är jag tillbaks i min "vintervardag" igen. Livet rullar på... det var med viss förtjusning jag mönstrade på Amorella förra veckan, det doftade så bekant och jag fylls av minnesfragment. Minns inte ens vad det är jag kommer ihåg så intensivt, antagligen känslan då jag jobbade ombord första gången. Tycker att det är kul att träffa kolleger och höra vad som hänt sen sist. Party, mycket party. Det var det inatt också, och när jag ser på dom andra är jag innerligt tacksam att jag kröp under täcket genast efter jobbet. Två och en halv arbetsdag kvar nu, längtar bort....

Niotiden igår kväll åkte jag med mina söner och "underhyresgästen" ut i skogen till en sjö vid ett berg i en skog för att ta oss ett kvällsdopp. Det hann bli natt innan vi fick nog, det var en underbart magisk kväll. Inte minst Lillkillen var lycklig som få och jag beundrade stolt mina söner. För en kort stund gick det att glömma hålet i mitt hjärta...

Ja, iallafall är sommaren över för min del. Har precis kommit hem från paradiset, denna sista lediga söndag på evigheter. Att det åskar och regnar känns skönt, det passar mitt humör. Dessutom känns allting mycket friskare efter ett ordentligt regn. Det finns andra fördelar också, tårar syns inte i regn, dammet sköljs av bilen (men min är så skitig så den kräver rotborste), kantarellerna frodas mer än nånsin säger dom som hunnit ut i skogen. Kanske hinner jag till MITT ställe ännu idag?

Annars har jag mest gått mellan torpet och klipporna då jag haft lite ledig tid. Betraktat förundrat och sen legat vaken på nätterna och fascinerats över hur stigen ner till vattnet symboliserar livet. Mitt liv. Jag går genom högt gräs, blåbärsris, förbi hängmattan där man kan ta igen sig. Det gör dessvärre myrorna också. Sen kommer jag förbi mitt nyrenoverade skitsnygga utedass (iallafall på insidan) och stigen blir mindre. Nyponrosorna river mina bara ben och en snok väser till och ringlar i väg. Inget farligt egentligen, men man knycker till lite. Liljekonvaljdungen där jag tappade mitt örhänge i fjol somras, hur gott doftar där inte om våren? Sen blir det mörkt, träden växer tätt och på marken är det bara torra kvistar. Svalt och skönt men myggigt. Tack och lov kommer jag rätt fort ut i ljuset i gen, då behöver jag bara passa mig för brännässlorna. Några meter kvar, sen står jag där på mina klippor och tittar ut mot havet. Känner frihet, en enorm frihet och lycka och ibland lite vemod.  Det har blåst hårt och med nordlig vind den här sommaren, bara ett par dagar som jag fått njuta av spegelblankt vatten. När vi var ute och rodde sprack åran, men hem kom vi ju ändå. Så är det, livet... det är motigt och knotigt, men hem kom jag ändå.

Om två dagar flyttar min dotter hemifrån och det är nästan lika overkligt som att ha henne intill mig vid bröstet allra första gången. Jag har lånat henne, format henne och jag tror (trots min vånda och allt som hänt) att hon blivit en fin människa med rätt värderingar i livet. Kan man önska sig så mycket mer? Att hon blir lycklig, hon också, men inte alltför lätt...