amandines

Jag upphör aldrig förvånas över hur liten världen är. När man minst anar det så råkar jag på någon som känner DIG! Eller någon annan som nästan är släkt med min farmor och också håller till på Sottunga på somrarna. Fascinerande roligt!

Degade halva förmiddagen (framför datorn) men tog mig till sist i kragen och fick med mig Lillkillen och hans kusin på en cykeltur. Väl ute på gården insåg jag att värmen äntligen kommit så det var bara att gå upp igen efter en bok, bikinin och en handduk. Cyklade till Ramsholmen och stranden var nästan öde, underbart! Satte mig bekvämt på bryggan, lyssnade till gäddorna i vassen och läste slut min deckare. Sneglade på ungarna som faktiskt vågade sig på sommarens första dopp, inser att jag börjar bli gammal då jag inte ens doppade tårna.

På vägen hem cyklade vi naturligtvis förbi danspavlijongen och det låter sig inte göras utan att bilder från många år sen åter dyker upp i skallen. Minns hur härligt det var att vandra hem i sommarnatten, ännu uppfylld av idolerna och autograferna jag fick efter giget. Stort var det! Och jag var liten....

(kortet taget för ett par veckor sedan, det var mycket grönare nu!)

Hur ledsen kan man tillåta sig att bli när ens barn inte kommer ihåg sin mamma på morsdagen? Är det inte att överreagera då det trots allt blivit en sån kommersiell helg? Okej okej, jag kan överleva utan morsdagrosor och presenter men den här gången tycks dom ha glömt det totalt. Inte ett grattis, och ännu mindre morgonkaffe på sängkanten. Lillkillen tjuvstartade visserligen och gav sitt kort och sin gåva genast då han kom från skolan på fredagen, så helt bortglömd är jag väl inte... Kanske har jag själv bäddat för detta genom att inte fira högtidsdagar lika STORT som många i vår närhet. Framförallt inte lika dyrt... Namnsdagar kommer vi aldrig ihåg och det är helt ok. Hoppas ingen känner sig sårad för den sakens skull.

Så vad har jag gjort idag då, dagen då vi öster om havet firar våra mammor? Naturligtvis har jag kommit ihåg MIN mamma och ex-svärmor också. Känner mig duktig, inte minst på grund av den senare jubilaren. Utöver det har jag städat i dagarna två, fyllde dammsugarpåsen enbart genom att städa bakom böckerna i bokhyllan. Har nog inte blivit gjort på ett par år. Det finns liksom roligare saker att göra....

A clean house is a sign of wasted life...

Jag måste ta paus i mitt körande land och rike runt, för jag funderar alldeles för mycket i bilen. Det som upptagit mina tankar ganska mycket nu är föräldraskapet, ur egen synvinkel, och andras. Och andras föräldraskap förstås, bland annat med tanke på väninnan som fick stryk. Mycket har jag också tänkt på föräldrarna till den bekanta yngling som dog i helgen, hur kommer man över något sånt?

När slutar föräldraskapet? Inte trycker man på en knapp då barnen fyller arton, det är då säkert. Kanske får man lite distans då dom flyttar hemifrån, men jag tror inte man nånsin upphör att vara förälder. Det är inte alls länge sen då jag frågade min mamma om råd i nånting där jag själv inte lyckades, inte visste, inte kunde förmå mig. Hon svarade "jag vet inte". Vad??? Mamma ska väl alltid veta, det spelar väl ingen roll att jag redan är 38? :)

Kan man vara förälder utan att åtminstone nångång ha dåligt samvete? Har mammor oftare dåligt samvete än pappor? Hur ska jag räcka till, jag som nästan alltid varit både mamma och pappa, även då den andra föräldern bodde under samma tak. Vad är tecken på att jag misslyckats, och hur ska jag veta att jag gör någonting rätt? Det har iallafall känts rätt att mina tonåringar hellre är hemma om nätterna än någon annanstans. Spelar ingen roll ifall dom druckit, ifall vi har bråkat, men dom kommer så gott som alltid hem till natten. Deras vänner trivs här, och pratar gärna med mig. Ibland måste jag lirka och vara envis, men oftast kan vi prata om det som är svårt.

Om jag hade vetat vad föräldraskapet innebär, hade jag valt bort det då? Aldrig. Inte ens fast allt som hänt skulle hända om igen. Somligt hade jag kanske gjort annorlunda, hittat bättre lösningar, men allt som varit har format mig till den människa jag är idag. Det är jag tacksam för. Jag har förmågan att känna empati och försöker se allt som händer ur olika perspektiv. Jag vill inte döma utan att veta, jag vill inte ha fördomar, även om jag såklart inte kommer undan helt.

Det är inte alls länge till morsdag, och jag önskar mig fortfarande den där stora röda krukrosen som blomsterhandlarna redan tagit in. Kanske får jag vänta tills jag blir mommo innan min önskan går i uppfyllelse, men bättre sent än aldrig ;)

(Äldsta sonen fick förresten en fyra för sitt examensarbete idag, gissa om jag är stolt?)