amandines

Lillkillen är inte klok. I ett dygn nu har han lyssnat på Europes skiva. Den där med Final countdown, Carrie osv... Sååå bra är den inte. En gång i timmen kollar jag öronen, ifall skavsåren börjat blöda? Det som gör att han får hållas är att han sjunger så vackert själv, så attans gulligt!

Ute är det mörkt mörkt och vått. Jag missade snön, såg den bara från köksfönstret på Gabriella och kände den piska i ansiktet under en snabb promenad till kvartersICAn. Borde jag trotsa regnet nu och gå ut och gå? Finns liksom ingen ursäkt för att inte... Kanske. Sen, senare.

Jag har haft cellokonsert i mitt vardagsrum idag. Första gången jag fick höra vad Lillkillen lärt sig under hösten, jag är SÅ imponerad. Han fattar så mycket av noter och takter och fiss och c och allt vad det heter. Jag fattar noll. Tycker att det är helt fascinerande då han för stråken över cellon och får rena fina ljud ur den, för det hör jag faktiskt :o)

För övrigt så har livet vänt, jag sover gott om nätterna igen. Det enda som oroar mig lite är vad jag ska göra efter att jag fyllt fyrtio, men det ordnar sig väl.

Det är den tredje dagen i total tystnad. Den tredje dagen utan dig. Dom första två gick hyfsat men nu väller sorgen och saknaden över mig. Jag är förundrad över att jag känner så, efter allt som varit. Förnuft och känsla tycks vara oerhört svårt att kombinera med kärlek. Det är nästan så att jag ser det smarta i arrangerade äktenskap. Fast ändå inte...

Kom precis på jobb, sitter i hytten och undrar vem jag ska bo med. Hoppas det är någon som håller käften.