amandines

När jag ändå är inne på temat jul...

Det finns jular jag minns och jular som man helst skulle glömma. Det finns också en jul jag minns alltför väl och ändå helst skulle glömma. Jag minns stämningen, trycket, sorgen, ångesten.

Julen 1996 genomled jag i väntan på förändring. Någon vecka in i december hade jag bestämt mig, nu sticker jag. Nu lämnar jag äntligen mitt destruktiva förhållande och börjar om. Frihet hägrade. Att bestämma sig var en lång process, när den tog sin början vet jag inte riktigt, vill inte veta, men det handlar om år. Kanske kan jag inte heller sätta fingret på det, för bra var det ju aldrig. Då litade jag ännu inte på min magkänsla utan motade envist undan den. Kanske var det så här livet skulle vara. Kanske blev det inte bättre, detta var min lott. Att leva med en svartsjuk man som bevakade varje steg jag tog. Som ville ha mer och mer kontroll och aldrig, inte en endaste gång gav mig gensvar. Kramar fick jag tigga mig till, sex ställde jag upp på för husfridens skull. När han för sista gången slängt luren i örat på mig, för sista gången sagt både hora och idiot så kunde han inte nå mig längre. Det var en sån befriande känsla att känna: NU går jag! Han tiggde och bad att vi skulle vänta till efter jul. Att jag skulle tänka över mitt beslut två veckor. Också det för husfridens och barnens skull. Inte ett ögonblick hade han reflekterat över hur barnen mådde, innan. Det hade jag. För barnens skull gick jag. Att jag blev tillintitetgjord, det må vara hänt och mitt eget ansvar, men att han utövade samma makt, samma kontroll över barnen, det var också mitt ansvar. Inget kunde ändra mitt beslut. Jag visste att efter jul var det över.

Därför var det jobbigt. Spänd som en fiolsträng genomled jag teatern inför släkt och vänner. Bara mamma visste. Plötsligt blev det jobbigt, jag som spelat teater i elva år stod inte ut en sekund längre. Länge hade jag funderat på att gå. I perioder. Ibland mer, ibland mindre. Oftast fanns det en orsak att inte lämna. Farmor fyllde 70. Pappa var sjuk. Snart skulle vi ha semester (och tänk om det blev bättre då??). Jag skulle få det jobbigt ekonomiskt. Vi skulle hjälpa min morfar med renoveringen. Vad skulle släkten säga? Tusen dåliga undanflykter och nu vet jag att det bara var ett beslut som skulle mogna. Idag kan jag tycka att det tog lite väl länge, men jag antar att det var vad som krävdes för att inte ångra sig. Den här hemska julen fick jag en julklapp av min blivande ex-sambo, för första gången på länge. Något jag verkligen ville ha, som jag önskat mig. UTAN att ha talat om det i förväg. Jag satt där med mitt paket och kände ironin. Äcklet. Jasså, det passar nu, att anstränga sig. Men det hjälpte inte. Att anstränga sig när det redan gått för långt, det hjälper inte.

Den andra januari 1997 ringde tanten från stadens bostadsförmedling och sa att hon hade en lägenhet åt mig. Jag började packa som en galning. dagen efter fick jag nyckeln i handen och klockan 16.00 (när ex-sambon åkt på jobb) kom paketbilen jag lånat som flyttbil. På natten sov jag i mitt "eget" kaotiska hem, fri och lyckligare än nånsin.

Det börjar dra ihop sig till trettonårsjubileum ;) Värt att fira, mer än min födelsedag!

Så fick jag då skippa den traditionella julen som jag knorrat över i så många år redan. Eftersom jag ändå inte gillar köphysterin och stressen över alla måsten tyckte jag det var ok att tacka ja till att jobba ombord. Första gången. Det var annorlunda och nu vet jag. Vet, och behöver kanske inte göra om det.

 

Somliga julkryssare var anhöriga till anställda, somliga var helt vanliga familjer som valt att fira här, av nån anledning. Andra var ensamma par och jag tror att jag såg ett gäng unga män också som valt det här alternativet. Dom där barnfamiljerna var alltför vanliga gissar jag, för åtminstone ett par pappor hamnade i finkan inatt. Framför ögonen utspelar sig dramer som jag inte ens kan föreställa mig. Gråt och besvikelse och alltför mycket fylla. Det är tragiskt. Samtidigt är det väl bra då, att det fanns vakter här som kunde bura in fanskapen, hemma bakom fyra väggar hade det kanske sett ännu värre ut.

 

Imorse när baren öppnade (och jag stod bakom stängda dörrar och gjorde tapas) var det inte många som log. Inga glittriga och röda kläder heller, så långt ögat nådde. Buttra, bittra uppsyner och väldigt trötta ögon. Efter andra dukningen på kvällen kom ett äldre par ut från restaurangen, 70+ var dom nog. Damen var så till den milda grad berusad att hon fick stödas av karln sin för att hållas upprätt. Dom kom inte längre än till närmaste bord och nästa gång jag reagerade var när ett av deras glas föll i golvet med ett klirr. Då var tanten i det närmaste medvetslös och medan vi kallade på städerska försvann gubben hennes. Lämnade henne där, åt sitt öde. Vakten kom och han fick inte mer liv i henne än att hon kräktes över sig och (i) sin handväska. Sen var hon helt borta igen. Med en rullstol fick han henne baxnad till jag-vet-inte-vart. Sjukhytten? Glasskärvorna sopades upp och spyorna likaså, fem minuter senare satt någon annan vid bordet som om inget hade hänt.

 

Jag vill hem! Imorgon börjar min hemresa.

 

Jag längtar till Sottunga, det blir balsam för min själ!

Den här timmen i ensamhet efter julbastun känns som den absolut bästa julklappen just nu. Det enda ljud som hörs är motorernas monotona skrammel och ett avlägset vattenbrus där vi forsar fram. Jag låg där på laven och kände värmen sprida sig i kroppen och allt är bra. Ikväll är allting bra. Annorlunda dagar på jobbet behövs, det är omväxling och en källa till fortsatt ork. jag kan t o m unna mig sovmorgon i morgon om jag vill. Kanske sätter jag klockan på halv åtta som vanligt för att få det stora nöjet att ställa om den två timmar framåt.

 

Jag har en klänning med mig som jag inte använt på två år och frågan är om jag ens vågar prova den ikväll. Egentligen skulle jag ju inte orka klä upp mig men å andra sidan är det faktiskt julafton och kollegan Lilla T tycker att vi borde gå ut lite. Får se hur det blir. Kanske går jag, men i mina vanliga jeans, jag kan ju alltid piffa upp tillvaron med bara en glittrig topp och snygga stövlar!

 

Tomten har varit snäll i år. Även om han skulle komma till mig på riktigt först lite senare. Med både hårda och mjuka klappar. Oouuhh.... ser så fram emot det, jag har mitt spännande kvar ;)

Tänk att det som är min styrka också är en av mina största svagheter. Tålamod. Eller bristen på det. När jag får något i huvudet så ska det gå fort, varför vänta? Om man ändå vet vad man vill (ha)?! Det kliar i kroppen och jag önskar tiden gick fortare. Samtidigt så inser jag att det är tolv dagar kvar till min fyrtioettårsdag och där skulle tiden få stanna. Fyrtioett är bra, minst lika bra som fyrtio. Det nya året för övrigt blir väl ett omställningarnas år. Spännade. När jag var trettio var jag säker på att jag skulle vilja ha ett nytt litet barn tio år senare och tio år senare kan jag bara konstatera att den tanken gav jag upp redan halvvägs.

När jag ändå räknar dagar så kan jag upplysa om att det är åtta dagar kvar ombord. Dom fyra första gick förvånansvärt lätt men i morse var jag trött. Det är övergående, jag byter till tapasbaren idag och det är skoj. Åtta dagar. Av längtan och vånda, av glädje och förtjusning, av svartaste mörker och varmaste sol. Det är bara två dagar tills min lilla familj kommer med och kryssar, det blir mysigt. Vi ska äta tillsammans i a la carten, en trerätters till personalpris. Mums! Jag vill gå på Stockholms gator, slinka in på favoritcaféet och kupa händerna runt en kopp varm kakao med vispgrädde. Se Lillkillens förtjusning över bullarna i vitrindisken. Jag är så glad att jag får krama dom till jul i allafall och när dom har lämnat båten på julaftons förmiddag så skulle jag nog mest vilja dra täcket över huvudet och vakna upp fyra dagar senare. Men man får inte alltid som man vill...

Stjärnorna följde mig hem. I den smällkalla natten så var det bara jag och musiken för Lillkillen hade slocknat till tonerna av Pink Floyd. Hur vackert är det inte, iallfall om man inte behöver stiga ur bilen ;) Jag vet att samma stjärnor lyser på din himmel och då känns du plötsligt nära igen. Så nära. Sån ära.

En väninnans blogg fick mig åter igen att tänka på hur viktigt det är att vi visar varandra uppskattning. Att vi SER den vi älskar, att vi RÖR den vi älskar. Här sitter jag med all min erfarenhet i bagaget, försvissad om att bara jag får chansen så ska iallafall jag vara annorlunda. För att jag är medveten. Det är ju en sak att vara fjortisförälskad i början och en helt annan att vara det efter fem år. Eller tjugo år. Men det SKA gå, visst ska det? Jag kan vara grymt cynisk ibland, men inte på den här punkten. Kanske för att jag fått det bevisat? Nån liten ynka gång. Hur ljuvligt är det inte att se ett par 80+ fortfarande gå hand i hand. Som om det skulle bevisa nåt, men jag vill så gärna tro det. Och jag har läst... jag har läst om såna som levt med varandra ett helt liv och fortfarande finns värmen där. Kärlek!

Det har hänt något märkligt med gänget ombord. Kanske är det mörkret och vintertrötthet, kanske är det något annat? Jag har fått tre oväntade kramar på fyra dagar.

Den första av en däcksare som är trevlig och snäll men lite blyg när han är nykter. Jag mötte honom i korridoren andra kvällen ombord och lite salongsberusad var han nog då han stannade mig och frågade hur det var. Jag sken som vanligt upp och log lite fånigt och svarade: bra! Får jag en kram?, undrade han sen och jag tänkte att det kan jag väl bjuda på innan jag gick vidare.

Den andra var igår, kanske kan det inte definieras som kram då barmästaren lite försiktigt lade armen om mig (det har han bara gjort med andra förut, jag har sett, hehe) och undrade vad han fick bjuda på. Inget, sa jag med kvällen innan i färskt minne och med tröttheten fortfarande dunkande i huvudet. Nå, han insisterade och plötsligt stod jag där med en kaffekopp gott rött vin i handen. Tack tack :)

Den tredje var för en liten stund sen då jag var på väg till hytten för att hämta bastukassen. En hård, varm spontankram i trappan av en av tjejerna som jag hade så roligt med i somras då vi var på livbåtskurs i Mariehamn. Vi pratade massor då, om livets allvar och erfarenheter, vi utbytte förtroenden och kramades mycket. Sen dess har vi bara jobbat och nu är det redan vinter. Det kändes fint, att utbyta lite värme och närhet en kort stund mitt i stressen. Hon blev glad när jag berättade vad som hänt mig, så glad att hon fick gåshud och ögonsvett. Underbara människa!

Men. Alltid finns det ett men. Jag vill ha mer. Jag vill ha såna där hårda manliga kramar som bara Kärleken ger. Som får det att pirra från tårna upp till hjärtat. Som gör att jag känner att vi är ett och att inget kan komma emellan oss. Försök bara, då vi med våra mjuka goa kroppar står nära nära. Då kan man inte peta in ens ett lillfinger. Jag längtar, och det är ännu alltför många dagar kvar...