amandines

På torsdagsmorgonen, när vi skiljs åt för att fortsätta våra liv parallellt, kommer jag att överköljas av en tomhet som jag så väl känner igen. Kärleken-är-till-låns tomheten. Och galna idéer snurrar i mitt huvud, redan nu. Tänk så här:

Du sätter dig i min bil och är redo att bli skjutsad vart det än är. Jag sätter mig brevid, vrider om nyckeln i startlåset och är motvilligt med på noterna. Eller så inte. Istället för att släppa av dig där du ska förtsätta dagen styr jag kosan ut från stan, ut på motorvägen och når en lagom fart på 120 km/h. Förskräckt vänder du huvudet och ser på mig, säger inget men undrar med blicken vad jag egentligen håller på med? Du ser på mig och djupt där inne kan jag ana förtjusningen i dina ögon. Av att någon annan tog kommandot, bort från besluten som ger dig så stor vånda.

Jag ger dig tillåtelse till två telefonsamtal, ett till dina kolleger som du ger en trovärdig och god förklaring till att du måste avvika lite tidigare än beräknat. Ett hem till familjen med en tvärtomförklaring, men lika trovärdig. Tyvärr, det har strulat och du måste nödvändigtvis stanna ett par dagar till. Det fungerar och du vrider upp volymen på stereon, jag får gåshud av musiken. Samtidigt lägger du handen på mitt lår och jag anar Stockholmseffekten. Den kidnappade blir förtrolig med sin kidnappare. Jag tar din hand, tvinnar in dina fingrar i mina och färden går västerut. Längs kusten, mot havet och världens ände.

Under färden funderar jag på lösen, det finns ingen summa i världen som jag skulle byta dig mot, du är oersättlig, ovärderlig. Dessvärre är du fortfarande ett lån, för det finns ett ansvar. Ett ansvar som är ditt liv, din värld och din framtid. Jag kommer att släppa dig snällt efter en helg i paradiset och vi fortsätter som om ingenting hade hänt. Jag är rikare på kärlek och värme efteråt och det får det vara värt.