amandines

It was one of those nights
When you turned out the lights
And everything comes into view
She was taking her time
I was losing my mind
There was nothing that she wouldn't do
It wasn't the first
It wasn't the last
She knew we was making love
I was so satisfied
Deep down inside
Like a hand in a velvet glove

CHORUS:
Seems like a touch, a touch too much
Seems like a touch, a touch too much
Too much for my body, too much for my brain
This damn woman's gonna drive me insane
She's got a touch, a touch too much


She had the face of an angel
Smiling with sin
The body of Venus with arms
Dealing with danger
Stroking my skin
Like a thunder and lightening storm
It wasn't the first
It wasn't the last
It wasn't that she didn't care
She wanted it hard
And wanted it fast
She liked it done medium rare

CHORUS
Seems like a touch, a touch too much
Seems like a touch, a touch too much
Too much for my body, to much for my brain
This damn womans gonna drive me insane
She had a touch, a touch too much
TOUCH ME!
Oh!

Seems like a touch (touch too much)
You know it's much too much, (much too much)
I really want to feel you (touch too much)
Girl you know you're giving me (much too much)
Seems like a touch
Just a dirty little touch
I really need your touch
Cause you're much too much too much too much
Seems like a touch, a touch too much
Seems like a touch, a touch too much
Givin me a touch, a touch too much
Baby got a touch, a touch too much
Seems like a touch, a touch too much
A touch too much
A touch too much
A touch too much
Touch, come on and touch me
Yeah!


AC/DC

Det är nåt speciellt med mörkret. Hela dagen, och dagarna innan, har jag väntat. Nu, i sen skymning, när molnen tornat upp sig går jag ut. När det faller lätta droppar regn och skorna blir blöta. I skogen. Till havet där vågorna slår vita mot min strand. Jag möter människor jag bara anar konturerna av och i min fantasi kunde det vara du. Människor, och vi går förbi varann utan att veta. Dom lätta dropparna blir tyngre och jag skyndar mina steg, går tjugo meter grannen och hennes hund, jag vill vara ensam. I min dröm.

Två tredjedelar av det finaste jag har. En augustikvälli fjol, ett kvällsdopp i Vitsjön. Det var magiskt, vi fick bråttom därifrån för det blev snabbt mörkt. Hösten är minst lika underbar som sommaren, i morgon kan jag inte låta bli att ge mig iväg ut i svampskogen igen.

Hösten är full av vemod och det är mysigt att kapsla in sig. Tända ljus och krypa under täcket. Bli förälskad, kramas och andas in doften av läder och varmt ylle...

Det finns fördelar med att ha ett jobb där man ibland bara behöver göra sitt utan att blanda sig med omvärlden. Som att stå och vrida till femtio räckmackor per dag, till exempel. Då kan man med fördel plugga iPoden (ooo, så öveskattad, ge mig en vanli mp3a) i öronen och nostalgitrippa gammal rock. Just nu är det AC/DC, Mötley Crue och Kiss. Och en hel massa annat blandat. Jag kan fortfarande texterna, fast jag knappt lyssnat på dom på tjugo år :)

" Let me put my love into you babe, let me cut your cake with my knife..."

Måste gräva fram mera AC/DC när jag mönstrar av det här flytetyget.

Är det inte fantastiskt?!

När jag vaknar av klockans försiktiga plingande och på rutin kollar mailen i telefonen så ligger där ett mail från väninnan i Helsingborg. Min allra första mailväninna sen snart tio år tillbaks, vi har träffats flera gånger och har så skoj ihop. Men ändå, tiden går och det ligger en hel drös kilometrar emellan oss och nu är det nio månader sen vi skrevs vid sist. Två och ett halvt år sen vi sågs, har jag för mig. Ändå finns hon ofta i mina tankar, jag ska ju sätta mig ner och berätta om livet, hur härligt det är eller hur trött jag är på alltihop. Men det blir inte av, våra mail är så långa och långa mail kräver tid. Jag ska göra det sen, i lugn och ro, och den tiden kommer inte om jag inte tar den.

I somras, på Sottunga AHL så hade vi några kunder som pratade underbar Helsingborgsdialekt och jag fick en pil av längtan skjuten genom huvudet. Hur ska jag hinna ner till Helsingborg, och när? Nå, jag öppnade iallafall käften åt familjen i fråga och sa spontant hur det var, att jag längtar efter min väninna när jag hör dom snacka. Inte trodde jag att det skulle bli så mycket mer av det, Sverige är ju ändå ett rätt stort land.

Men så skriver hon att någon hade ropat på henne i somras, någon som kände kvinnan som varit i Sottunga AHL och på det viset har hon fått min hälsning. Hur fantastiskt är inte det? Nu har dom lovat komma hit nästa sommar och yes!!, ser fram emot det! Och jag ska åka ner... så fort jag kan. Sist var vi väl över till Danmark och bunkrade öl, just nu har jag iallafall inte det behovet.

Jag glider annars omkring här på äckligt gott humor, mungiporna är vid öronsnibbarna mest hela tiden och så händer detta! Hur mycket gladare kan man bli? Och så cynikern i mig - när kommer kraschen?

Nyss hemkommen från skogen. Tredje dagen i rad som jag gjorde en runda och efter att ha haft väldigt god kantarellycka dom två tidigare lyckades jag bara hitta fem stycken idag. Men det gör inget. Jag körde på vägar jag aldrig kört förut, jag speglade mig i vatten som fortfarande var simvänligt varmt, jag tänkte nya tankar. Skogen, det är nästan lika bra som havet och tillsammans blir dom oslagbara. Jag skulle aldrig finna mig tillrätta i en storstadsdjungel (även om det skulle skoj att ha en liten etta i Stockholm, Göteborg eller varför inte Köpenhamn).Jag log i min ensamhet, log åt hur otroligt häftigt det är att inte veta vad som händer i morgon. Att inte veta vilka fantastiska människor vi möter eller vilka sorger vi kommer att bära. Och tacksamt är väl det, för annars hade det blivit tungt.