Det är det ombord iallafall. Ska du ut i kväll? Nå, Lotta... tuutko baariin? Nej. Absolut inte. Vilken kväll som helst men inte den här. Sängen lockar så småningom, kanske borde jag duscha svetten från ryggen. En av kollegerna fastnade med handen i en tallrikskärra och det såg illa ut. Och vi andra fick klara oss med en mindre. Sånt händer.

Stora helger. Glada helger. Det så välbekanta vemodet sköljer över mig och jag känner mig ensammast i världen. Jag vet att jag inte är det, men just nu så hjälps det inte. Första gången jag kände så här var det nyåret jag fyllde tretton och stod i Skitviken i Ekenäs och kollade rakter och fulla människor. Som den här känslan har förföljt mig, med några få undantag, bland annat då jag fått lyckan att vara på Sottunga. Då är allt bara fint och t o m att vara ensam är gott!

Jag är lite ledsen, men det går över.

Jag skulle ge en underbar rapport om hur vackert det var här i Stockholm, redan för fyra dagar sen. Då lånade jag en cykel och trampade iväg till Nytorget där jag VET att solen gassar som besatt på dagarna. Visst gjorde den det. Längs trottoaren blev uteserveringen snabbt full och jag hade tur som fick en plats för mig och min kaffe latte och Svenska Dagbladet. Där satt jag och formulerade text istället för att läsa den, men var ju helt ok det också.

Skapa? Skapa en text. Jag hade den nyss i huvudet, men då jag nu sitter med det tomma oskrivna fältet framför mig är den bortblost. Kanske symboliserar det min motvilja mot att åka på jobb, den här gången igen. Jag skulle inte, men gjorde det ändå, krypa tillbaks under täcket idag och ojoj vad skönt det var. Det blir tidiga morgnar den här gången också men mera ledigt på dagen så det går förhoppningsvis bra. Jag vill ju hänga med på tantgympan och annat som det ordnas. Jag vill hinna sitta på en uteservering i Stockholm och knarka kaffe och sol och dessutom hinna slumra en timme i hytten efteråt.

Om en timme ska jobbväskan vara packad, lunchmackan ligga gott i magen, espresson ryka het i koppen och det är dags att dra. Det som jag ser mest fram emot på jobbet är att finaste arbetskompisen är tillbaks efter semester och kursledigt och jag vet inte allt. Hennes telefonnummer var det första jag fick och ville ha, med henne synkkade det direkt. Det finns så många olika sorters kärlek vid första ögonkastet. ;)

När jag kommer hem igen har äldsta sonen fått nyckeln till sin egen lägenhet, det är spännande. Det är nästan skojigare att flytta åt honom än att packa ihop mitt eget bohag. Då menar jag själva packandet, inte den verkliga flytten. För nog ska det bli så spännande att flytta, jag har ju längtat till Åland så länge.

Ouuhh... action baby!

Det är så fenomenalt med kärlek, den kan inte ransoneras. Visst kan den ta slut, men då handlar det om något helt annat.

 

Som förälder älskar man ju sina barn (förhoppningsvis) lika mycket oavsett om man har ett eller sju. Kanske på olika sätt, men för mig så finns det iallafall ingen rangordning. Varje gång man får beskedet om ett barn till så växer hjärtat och blir lite större. Det tas inte kärlek från någon annan, det kommer bara till.

 

Samma fenomen upplever jag med nya människor jag träffar. Inte alla, naturligtvis inte, men om det är någon jag verkligen gillar så är det inte bort från någon annan.

 

När föräldrar skiljs och man träffar nya partners känns allt kanske konstigt i början. För barnen, för dom vuxna, för den som blir ensam, för dom som ska hitta ett nytt liv tillsammans. Jag har sett hur Lillkillen spontant tycker om min nya kärlek och det gläder mig innerligt. Jag vet också att han inte älskar sin far mindre för det. Han har bara fått en ny människa att tycka om och inget kan väl vara finare? Samtidigt hamnar barnen i ett dilemma, dom vill inte såra sina föräldrar, inte ta parti och inte visa för mycket. Jag förstår det så väl, jag vet hur det känns. Jag tror att yngre barn kanske hanterar det här bättre, dom förstår inte att dämpa sig för att inte såra.

 

Det är inte så lätt för oss vuxna heller, om vi blivit ensamma och barnet kommer hem och hyllar exets nya partner till skyarna. Om förnuftet får råda så kan vi hantera det bra, även om det svider. För vi vet att det inte är bort från oss. Om känslorna rår, vilket dom gör ibland, så gör vi bara saken värre. Barnet slutar dela med sig, blir slutet och tyst och känner sig sliten mellan dom två föräldrar det älskar så högt. Jag har själv kämpat med dom där känslorna, inte så mycket, men ändå.

 

Jag minns när de äldre barnens far blev ihop med min bästa (ex-)vänninna, hur det kändes konstigt men samtidigt var jag glad åt att jag visste vem hon var. Att hon var en fin mamma, att hon tyckte om mina ungar redan innan. Att vi sedan bröt har inte med hennes plastmorse-egenskaper att göra, nej, bland annat så förbjöd mitt ex oss att umgås. Och vi lydde båda två, det är en helt annan historia...

 

Lika lätt som jag omedelbart tycker om någon vid första träffen, lika lätt kan jag tycka illa om någon annan. Det räcker med att jag blivit sviken en gång och sen tål jag inte människan resten av livet. Det finns en tagg kvar, för sveket var så stort. En ung ex-svägerska till mig (vi var båda bara 16) tömde min burk med sparade pengar en gång när hon var ensam hemma hos våra respektives föräldrar där vi båda bodde. Det var så ruttet gjort att jag aldrig ens ville försöka tycka om henne. Hon försökte nog men jag var inte mottaglig. Jag behöver inte tycka om henne, det är ok att inte älska alla här i välden.

 

Min kusins man frågade en gång varför jag inte tycker om honom. Han känner naturligtvis min motvilja som ett isberg då vi nån enstaka gån ses. Jag uppför mig, det är inte det, jag håller masken för barnen och så. Som svar på hans fråga sa jag iallafall att jag aldrig kan glömma att han slog min kusin gul och blå när hon väntade deras första barn. Jag kan aldrig tycka om en sådan människa. Det finns inga ursäkter och jag vill inte.

 

Däremot skulle jag närsomhelst adoptera henne (deras) barn om det skulle behövas, om det skulle hända henne något. Och kärleken skulle växa fram och jag tror att jag kunde älska dom som mina egna.

 

När jag blev bedragen tyckte jag spontant illa om den andra kvinnan, utan att egentligen ha någon orsak, jag kände ju henne inte. Mest tyckte jag förstås illa om han som bedrog och då, som nu anser jag att det var hans ansvar, inte hennes. När det värsta lagt sig så försvann ju också hatet. Då var jag ung och hade inte varit med om så mycket, nu vet jag vad kärlek gör. Ibland kan vi bara inte hjälpa det. För det drabbar oss, som ett knytnävsslag i magen.

 

Kärleken är en förunderlig kraft som sätter upp och ner på hela vår värld. Det är inte lätt, men skall det vara det då?

Jag visste redan på förhand att det skulle bli en jobbig vecka. Cafétur, okristligt tidiga morgnar, alldeles för kort paus på dagen och inte är jag ju den som somnar runt nio när jag borde. Men nu är jag äntligen hemma. Också hemkomsten har ett schema över sig:

Jag kommer in genom dörren, med tunga kassar och väskor och ibland en räkmacka till svärsonen som garanterat är upp och ner. Mackan alltså, inte svärsonen. Jag är trött och pissnödig, helt utan undantag. Idag var det värre än vanligt, vi var ju försenade flera timmar och jag var hemma först klockan fyra.

Inne så ser jag redan i trappan hur skitigt det är. Sand. Damm. Skor (hur många bor här egentligen?). Mera sand. I köket är diskhon full med odiskad disk. I diskmaskinen finns den rena som jag diskade innan jag for. Lillkillen har tydligen varit hemma och lekt för alla gröna gubbar är utspridda i nästan hela lägenheten. Och legobitar. Möblerna har flyttat plats i vardagsrummet och på den vita mattan finns det x antal tussar av svart kattpäls. Kattsanden ska bytas.

Kylskåpet tomt. Jag överblickar och kör iväg till butiken. Kommer hem med två stora kassar, idag blir det som vanligt djupfryst pizza med egen touch. Jag värmde lite thaimat till mig själv som jag hade i frysen. Jag tar dom senaste dagstidningarna, nya numret av Språktidningen och lägger mig på sängen. Messar Kärleken, läser, slumrar. Fruktansvärt trött, nästan gråtfärdig. Då kom jag på att jag ska logga in och skriva ett gnällinlägg.

Det är i såna stunder jag tänker att den största lyckan i världen skulle vara att komma hem till en lägenhet som är i någorlunda ordning (jag kräver inga stordåd), maten står varm och doftande på bordet och efteråt väntar ett varmt bad eller bastu. Tänk om jag nångång skulle få uppleva detta? Tänk om jag nångång INTE skulle behöva ordna det själv. Det närmaste jag kommit en dylik upplevelse är nog med Lillkillens far, han lagade iallafall mat ibland. Och det är åtta år sedan...

Sen började solen gassa i köket samtidigt som Kärleken ringde och plötsligt känns allt inte så illa. Även om det inte är det minsta skillnad jämfört med en halvtimme tidigare. Jag tog en svängom med dammsugaren själv, det värsta bara så man kan gå utan att det knastrar och så fortsätter jag imorgon. Nu funderar jag allvarligt på att gå ut och kolla hur långt våren kommit på Ramsholmen? Sist jag var där var det flera meter snö!

Jag har gjort åttio stycken räkmackor idag, bland annat. Sen fick det räcka. Klockan åtta stängde jag smörgåsfabriken, fick mig en alkoholfri Nikolaj och kollade att bastun var varm. Nu finns det bara en sak kvar att göra: sova.

Jag fick just ett telefonsamtal från personalen på Turun Kriisikeskus. It really made my day! ;D

Det är länge sen jag gråtit. Gråtit riktigt ordentligt så att jag känner mig förlöst efteråt. Jag kan inte ens minnas när det var. Kanske är det därför det skulle behövas nu, lätta på trycket lite. Inte bara en ensam tår som rinner ner för kinden, inte nåt sentimentalt gråt till en film, gråta på riktigt... Men inte går ju det heller, på beställning.

Och tiden gick, mycket vatten rann under broarna. För att inte tala om tårarna. Tre år och fyra månader senare hade jag din bild etsad på min näthinna igen, jag hade sett dig så sent som på sommaren innan. Du gjorde mig knäsvag med mitt leende och jag visste mer om dig nu. Visste att det var precis lika omöjligt som förut.

Skrivet den 7 september 2009

en riktig karl

Det är nu ganska länge sen jag har nämt Sottungas coola präst här i min db. Ett par år sedan, minst. Orkar inte bläddra bland mina gamla skriverier för att kunna länka till min uppenbara förtjusning då jag såg honom stå vid sin Harley Davidson nere i hamnen. Orsaken till att han varit (nästan) bortglömd är dels att han flyttat från Kökar till fasta Åland, och inte längre är vår härliga skärgårdspräst. Illa. Och jag som bara hann besöka en enda gudstjänst som han höll. Dels påstod exet att riktiga män inte har långt hår och hästsvans (och definitivt inte präster) så det var inte läge att sitta på en gudstjänst för att få vila både ögonen och själen. Nå, det är över för länge sen, tack och lov. I somras när jag skulle möta Lillkillen vid färjan i Mariehamn kom han emot mig, log sådär sexigt och hälsade som om vi skulle känna varann ganska bra. Det gör vi inte. Jag har bytt några ord med honom i butiken och tja... han kan väl inte ha undgått mina blickar. Det bjuder jag på.

Så ramlade jag över några foton av honom igår och kunde bara konstatera: han är så mycket riktig karl som karl kan bli. Ouou.... En bild där han sitter gränsle över HDn i skinnställ och prästkrage, brudparet han just har vigt står lyckliga brevid.

Han är också så mycket nejnej som någon kan bli. Men titta får man väl? Han är 40+, lagom stadig med lite mage, världens charmigaste glittrande ögon och ett skägg som är lite mera än stubb men som ser väldigt inbjudande ut. Nu har jag ju inte sett hans bringa eller övrig naken hud, men jag kan bara föreställa mig. Heeeh....

Vad ÄR det jag sitter här och skriver?? Det är inte jag, det måste vara HP


Jag har inte ord för att beskriva min kärlek, hur livet tog en plötslig vändning. Jag stod vid ett vägskäl och valde rätt. Samtidigt måste jag passa på att be om förlåtelse, det var inte min mening att såra och förstöra.

Jag var tvungen att kolla mina gamla blogginlägg, jag var tvungen att igen kolla vad jag skrev då jag såg dig första gången. Jag förundras. Jag är tycker det är helt otroligt. Det är ganska så fantastiskt. När jag tänker på hur det gick sen. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro det. Aldrig. Det fanns inte.

Du kan aldrig veta vad som händer i morgon. Aldrig.

Skrivet den 7 maj 2006, inte här men någon annanstans.

håhå, hot! hottare! hottast!

Jag vet inte var jag ska börja, det finns så mycket att skriva om! Det har varit en underbar helg, jag har haft svårt att slita mig från Sottunga, verkligen. Hoppas jag får in dom nya bilderna i fotoalbumet före jag loggar ut.

När man åker ner till färjan så kör man alltid förbi kyrkan. Utanför kyrkan står en Harley Davidson. Det är ovanligt! En ensam HD är ännu ovanligare, Sottunga är inte precis första stället mc-killar (och tjejer) söker sig till, inte ens i sällskap. Nåå, jag fick svar på mina undringar vem det var. Så småningom ställer han sig längst bak i kön och på avstånd ser det ut som en helt "vanlig" HD-kille. (Generaliserar jag? Nääädå.) Men när jag tittar närmare, förbi läderbyxorna och jackan, det långa håret i hästsvans, det lagom långa skägget med grå strimmor i och dom vackra ögonen (obs. noterat senare) så ser jag - skjortan! Han har prästkrage!! Hupps! Nästa gång jag är på Sottunga på en söndag så tror jag banne mig att jag ska gå på gudstjänsten! :D Inte illa. Ring i örat hade han också!

På tal om hot.... vandrade några kvarter här i Åbo för en stund sen, svetten rinner längs ryggen och ALLA ANDRA har shorts och kjol, utom jag! Tyckte det var varmt på Sottunga redan, men här är ju rena rama värmeböljan!

 

Du finns. Hos mig. Nu.

Tyvärr är jag innehavare av världens sämsta skitkamera, till och med telefonens är oftast bättre. Det jag försökte fota var åkern, Flyet, mellan byn och fammos hus som för tillfället inte var någon åker. Väninnans dotter var ut och rodde gummibåt för att mäta djupet där tillsammans med massor av svanar och gäss. Eller gåsar? En otrolig syn, jag har aldrig sett så många svanar på en gång förut.

Påsken var underbar. Fick träffa Kärlekens döttrar, två av dom, och oj vad dom var långa! Och OJ vilka intensiva varma kramar dom ger! Härligt, jag kände mig helt omsluten i en alldeles ny gemenskap. Lillkillen var helt tagen, det gläder mig. Trots åldersskillnaden fnittrades det och kacklades ihop och ögonen tindrade på grabben. Sånt gläder en morsa.

Busklubbens helg har gått i arbetets tecken, själva har vi väl inte gjort mer än nödvändigt. Städat, eldat, lagat mat, umgåtts med nära och kära, ätit gott, badat bubbelbadkar, jobbat respektive gått i kyrkan (och tårarna rann på mig naturligtvis).

Sitter på färjan på väg hem, det är en märklig känsla att växla mellan så intensiv kärlek till att försiktigt återvända till jobbvardagen. Är hemma en dag, sen bär det iväg igen. Känner så intensivt att det skulle vara dags att byta jobb nu. Jag vill inte längre.

Jag hade ett långt snack med dotra i telefon igår. Hon berättade om far sin, uppdaterade mig. Jag har inte hört nåt på länge eftersom hon knappt träffat honom. Det hade hon nu, på sin födelsedag i måndags. Han hade inte precis kärleksfullt gratulerat henne, nej, han började med att skälla på henne för att hon inte varit närvarande på sin farmors 80-års kalas. Hon har annars heller ingen kontakt med sitt Jehovas Vittne till farmor så varför skulle hon dyka upp nu? Den relationen har aldrig ens existerat. När dom var pyttesmå, ungarna, var det isåfall farfar som var den som stod för kontakten till den sidan av släkten. Inte farmor, definitivt inte hon.

Sedan fortsatte faderskapet med att kommentera hennes skolgång och framtidsplaner (studera vidare till teknisk ingengjör). Det kan sammanfattas med ett ord i hans tycke: uselt. Hon är inte vatten värd och vägen hon valt är möjligast fel. Hon kan inget, klarar inget och inte har hon skaffat sommarjobb heller. Hennes väninna däremot, hon hyllades till skyarna för hon tar studenten! Vad fint! Men hur skulle världen se ut om alla tog studenten? Dessutom är den älskade dottern bara tjugo ännu, hon hinner ta studenten många gånger om om andan faller på.

Han påminner henne också ständigt om att han helst skulle göra dom arvlösa. Redan när hon var tretton kom hon till mig och sa: mamma, varför tror han att jag skulle bry mig? Tja, därför att det där är hans enda medel att påverka. Pengar. Behovet av dom. Han har lättare för att ge bort hundra euro än en kram. Han har tydligen också lättare att understöda sina syskonbarn med medel till inköp av bilar och sånt än att bidra till sina egna ungars studier. Det finns en anledning till det också. Han tycker att vi ska dela lika. Om han ger femhundra euro åt dottern så tycker han att jag ska bidra med lika mycket. Och det går ju inte. Alltså blir det inget, för det är orättvist att det är bara han som betalar. Han kan ju inte för sitt liv föreställa sig vad jag bidragit med undera alla dom här 22 åren, som inte går att mäta i pengar.

Så småningom hade han kommenterat hennes födelsedag: ska du ha något? Antagligen fick hon en hundralapp igen, eller två. Vackert så. Fast dotra har sagt att hon hellre skulle ha en pappa som bryr sig än hans pengar. Tyvärr, kärlek och omtanke kan inte fås för pengar.

Hon frågade varför han är på detta viset. Jag svarar, igen, att han inte är frisk. Att hon inte ska ta åt sig för han vet inte vad han gör. Han förstår inte. Han är emotionellt handikappad, störd. Psykopat.  Han kan inte annat. Men hur lätt är det, att inte ta åt sig? Barn är lojala till bristningsgränsen, älskar sina föräldrar fast dom inte har förtjänat det.

Det finns en särskild plats i helvetet för såna som han, det är jag övertygad om. Förresten så är han väl redan där? Jag känner inte igen mig själv i tankarna jag tänker när någon gör mina barn illa.