amandines

Älskade!

 

Vi har djupa diskussioner i bilen, Lillkillen och jag. Kanske borde vi åka bil oftare. Vi vägde för och emot att flytta till Mariehamn. Det väger lika, alltså är inget beslut fattat, för honom. Det som skulle väga tungt var om det fanns möjlighet att lära sig japanska på kobben, jag lovade forska i saken. Heh.

 

Sen undrade han när jag träffade dig första gången och jag drog en kort version men sa som det var, att Du fastnat på min näthinna redan 2006. Han funderade ett tag över svaret men böt ganska hastigt samtalsämne.

 

”Vet du mamma, ALLA i min klass tycker att jag ska bli präst när jag blir stor!”

 

Åhå. Hur kan det komma sig?

 

”Jo, för jag är så bra på religion,. Bäst i klassen.”

 

Jaha, nå, okej, det får du se sen. Var du hamnar.

 

Sen spelade dom Beatles i radion och jag blir så varm om hjärtat när han sjunger med och kan alla orden. Jag visste inte att han var bevandrad på det området också. Genast då vi kom hem skulle det youtubas på nämda band. Kul :)

 

Jag längtar efter Dig. Efter den sommar som blir vår. Jag har en oro i kroppen, hoppas allt går som vi hoppas och önskar. Hyfsat friktionsfritt och med massor av sol och kärlek. Kanske får vi kämpa, med både det ena och det andra. Då gör vi det. Starka och fulla av förtröstan, hopp och tro.

 

Jag älskar dig!

I morgon är det en jättepott på lotto, Finlands största eller nåt ditåt. Jag är inte så insatt. Visst deltar jag, i många många år nu har jag haft en och samma rad som jag kan utantill. En rad i veckan som kostar mig 0,80€ per gång. Såpass ofta har jag fått en fyra att jag undrar om det kanske t o m går jämt ut? Aldrig att jag skulle slösa och köpa en hel kupong, efter att ha sålt tips i några år har jag sett allt det där och dom dåliga oddsen med egna ögon. Det är ju inte meningen att man ska vinna. Jag slösar hellre på nåt annat, idag blev det irländsk cheddarost till tacochipsen. Mums!

Tänk om man skulle vinna så mycket pengar? Jag skulle inte bli förvånad om man skulle förlora alla begrepp och förståndet på kuppen. Skulle man bli lyckligare? Såklart skulle det underlätta en hel del och oj vad jag skulle dela med mig till nära och kära och andra som behöver. Men skulle jag vara lyckligare? Problemen skulle väl bara ta sig annat uttryck och inte leda till särskilt mycket bättre nattsömn. Jag vet såna som har pengar så det räcker och blir över, såna som har placeringsproblem och jag ser att dom inte är lyckliga. Någon är ensammast i världen, vad hjälper det då att han har ett konto som svämmar över?

Här sitter jag och har precis tankat full tank för dom sista slantarna på mitt konto. Lön först om en dryg vecka. Magen är mätt och lillkillen och lånebarnen leker och skrattar och slåss lite emellanåt. Fredagsfrid. Jag tänker korka en rödvinsflaska som kostat mig 3,60. Just nu känner jag mig rikast i världen, en riktig Joakim Von Anka feelis, för jag är rik på kärlek och värme! (ja, jag vet att det är ungefär -15 grader ute) Jag är rik på det lilla, skön musik i stereon och en stor hög med olästa böcker. Jag har god mat också i morgon och då får jag dessutom pussa mitt yngsta gudbarn. Det är att vara rik, på riktigt!

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.


Nils Ferlin

Mitt liv levs just nu i tre olika bubblor.

Kärleksbubbla, vardagsbubbla och jobbubbla.

Jobbubblan är tveklöst den minst hägrande även om det är kul att komma på jobb och träffa kollegerna. Sist när jag bara gjorde ett fyradagars arbetspass insåg jag att det är så det borde vara. Fyra dagar jobb och åtta ledigt. Vilken lyx! Men det låter sig inte göras, jag tänker inte sänka mig ner till att leva under existensminimum igen. Inne i jobbubblan blir jag osocial. Svarar bara på dom livsnödvändigaste mailen och ringer bara dom akuta samtalen. Och ett och annat till ungarna förstås. Försöker passa på att njuta av lite egen tid, promenader på södermalm eller en timme ensam i bastun. Jobbubblan innebär också elva timmar långa arbetsdagar och stress, för lite sömn på natten och tråkig mat i mässen. 

Vardagsbubblan infinner sig när jag landat hemma och tar itu med allt som ska göras efter en vecka borta. Den blir behaglig först sen då jag kommit ifatt, då tvättkorgen är tömd, kylskåpet fyllt och dammråttorna avlivade. Då kan jag njuta av sovmorgnar och långa promenader, slösurfande och läsande. Idag har jag varit en sväng till skridskobanan och njöt mest av att se hur bra Lillkillen trivdes där. Efter nästan två timmar ute kom han hem med rosiga kinder, såna som jag hade när jag var barn. Imorgon ska jag göra hemmagjorda hamburgare med fet och god specialmajonnäs, köpt pommes frites (jaja...) och mycket tomat och lök. Kanske går jag på bio på kvällen och ser Luftslottet som sprängdes, även om kvaliteten tycks dala så bör man väl se den. Bio är nästan alltid underhållning även om filmen inte är så bra :)

Kärleksbubblan! Ååhh... Sjunde himlen och rosa moln. Det är obeskrivbart, det är allt som finns och lite till. Det är värme och lycka, svett och hårda kramar. Det är ett rus av lust och skönhet, av naken hud och dans i vinternatten. Det är att tillsammans titta på månen över ett kyligt paradis, det är ett djupt snack under en nittio minuters bilfärd. Det är längtan och saknad, vånda och förväntan, allt i en salig blandning.

Jag längtar efter att alla dom här bubblorna ska smälta samman till en, som studsar och lever och aldrig spricker.

Ensam igen efter ett par intensiva dagar i kärlekens famn. Känslorna i bilen hem från Åbo följde inte det vanliga mönstret, det där tråkiga ifrågasättandet och tvivlet var borta. Nu är jag bara fylld till brädden av kärlek och varma känslor, jag kommer att smälta snön omkring mig på morgonpromenaden i morgon. Allt som jag någonsin önskat mig är mig plötsligt förunnat, det är lite obegripligt mitt i kärleksruset. Du vet, min älskade att det är dig jag har väntat på hela livet. Det finns en mening med den krokiga vägen hit, det är jag övertygad om. Hur skönt är det inte att äntligen vara framme? Välkommen hem :)

Det finns så många olika sorters rädslor. Jag har vänner som är rädda för fyllegubbar och våldtäktsmän. Vänner som aldrig skulle våga vara i mitt torp ensamma. Det är fascinerande och intressant för jag är inte det minsta rädd för ovanstående. Torpet på Sottunga är garanterat den tryggaste platsen på jorden om man tänker på oinbjudna gäster och sånt. Visst kan man falla och slå sig på klipporna vid havet men det händer ju att folk slår ihjäl sig hemma i köket också. När jag är där är dörrarna alltid öppna och bilen olåst med nycklarna i.

"Vanliga" fyllegubbar skrämmer mig inte, jag blev en erfarenhet rikare av att jobba några år i kvarterskiosken/ölhaket. Agressiva människor skrämmer mig oberoende om dom är nyktra eller berusade.

Jag är inte rädd för att gå hemma i min egen stad om natten, knappt ens i storstäder som Stockholm eller Helsingfors. Det är kanske dumt och när jag tänker på det så funkar det ju att arbeta upp en rädsla.

Jag känner en mamma som inte vågar låta sina barn i tioårsåldern klättra upp i en högsäng, det finns ju risk att man kan falla ner. Att sova där är totalt uteslutet. Samma mamma insisterar på att ungarna ska springa i stövlar hela sommaren för det kan ju finnas ormar. Trots att expertisen berättat att ingen ormolycka hänt just där dom senaste femtio åren.

Jag borde kanske vara rädd för fästingbett och TBE men inte heller det biter på mig. Förra sommaren plockade jag bort sju stycken äckliga bessar som bitit sig fast och jag är frisk som en nötkärna.

Men...

Jag är rädd för att det ska hända mina barn någonting när dom är ute och kör (om nätterna). Jag är rädd för att bli arbetslös när jag för första gången på femton år har ett hyfsat ordnat liv. Lyckligt dessutom. Jag är rädd för att den jag älskar så innerligt ska råka ut för någonting eller bara försvinna.

Men just NU är jag inte rädd för någonting alls ;)