s(v)ammelsurium
Jag ska inte blogga när jag är trött och stressad. Även om det snurrar många fina ord i skallen på mig så får jag inte texten att hänga ihop. Det som skulle vara en hyllning till min dotter på hennes tjugoårsdag (igår) blev ett sammelsurium av känslofragment som ingen annan fattar.
När jag var tjugo år var jag blivande tvåbarnsmorsa och jag kan väl bara säga att jag är glad att jag inte är blivande tvåbarnsmormor just nu :). Var sak har sin tid.
Det är så stor omställning i livet just nu att det inte finns plats för mycket annat, det är fokus på den lille och hur jag ska få hans vardag att gå ihop. Det ska gå. Allt går om man vill. Men jag vet att jag måste finnas där, extra mycket och jag är tacksam för allt stöd av kända och (ännu) okända.
Äh... svammel svammel svammel....
Konstaterar också att jag inte längre är nån tonårsmorsa. Jag är between teens ;)
När jag var tjugo år var jag blivande tvåbarnsmorsa och jag kan väl bara säga att jag är glad att jag inte är blivande tvåbarnsmormor just nu :). Var sak har sin tid.
Det är så stor omställning i livet just nu att det inte finns plats för mycket annat, det är fokus på den lille och hur jag ska få hans vardag att gå ihop. Det ska gå. Allt går om man vill. Men jag vet att jag måste finnas där, extra mycket och jag är tacksam för allt stöd av kända och (ännu) okända.
Äh... svammel svammel svammel....
Konstaterar också att jag inte längre är nån tonårsmorsa. Jag är between teens ;)
1+1=9
Livet gjorde en kullerbytta, vi fick lägenhet i Mariehamn. Fastän det var dit vi strävat, det vi önskat och hela tiden tänkt känns det ändå som om man är oförberedd. Samma känsla av oförklarlig överraskning som då fammo dog för sex år sedan. Jag visste att det var dags, varje gång vi sågs tänkte jag att det var sista gången och ändå... när det hände stod jag handfallen: redan??!
Allting blir så konkret nu. Det är omtumlande och bra. Jag våndas och är oförsvarligt lycklig på en och samma gång. När två människor i 40-års åldern förälskar sig i varandra så är det i dagens läge oftast flera personer inbalndade än så. I vårt fall räknade jag till åtta. Kanske nio. Jo, så blir det nog. Livet tar en helt annan vändning, inte bara för oss utan för alla i vår närhet. Det är en ny livsfas, det måste gå. Det hjälper inte att lägga sig platt och vägra vara med. Det hjälper inte, vi är med ändå och det enda vi kan göra är att göra det bästa av det.
Halva gårdagen, halva natten och hela dagen idag har det snurrat i mitt huvud. Hur ska det gå? Min prioritet ett är naturligtvis Lillkillen, stackars liten som jag river upp från alla trygghet. Vi måste skapa oss ett alternativt nätverk och jag ska ge honom tid, vara närvarande. Känner att det här sjöjobbet är en fas det också. Så fort det kommer något annat hoppar jag av.
Vi närmar oss Mariehamn och det är kö till mässens dator (som varit död i dagarna två).
Over and out.
i´m a barbie girl
Rensar i röran här hemma. Fynd som jag gjorde i förra lägenheten och aldrig hann sortera ut fick följa med ett varv till. Det sista. Fick för mig att idag är den rätta dagen att öpnna påsarna. Dom innehåller dotterns gamla prylar från då hon var tretton ungefär. En salig blandning skivor; AQUA, Aaron Carter, Pink, Princessa, Lambretta (inte alls dålig), Björn Rosenström (mina), Emilia och x antal Hits For kids :D
Om en stund kommer hon hit, jag gissar att hon vägrar kännas vid dom. Hehe, jag kunde inte låta bli att testa AQUA i cd-spelaren och efter ett idogt putsande fick jag den att fungera. Lyssna på det här!
Hittade också en stor plastkasse med kramdjur, några ska jag tvätta, resten som är hyfsat snygga får söka nytt hem via Emmaus. Oooh, hur hon och bästa väninnan lekte med Diddlarna som jag sålde på den tiden. Ännu hänger en i bilen ibland.
Njuter av mängden saker som jag inte behöver som lämnar mitt hem, även om det inte syns nånstans precis. Men jag VET ju att det är x antal mindre säckar och lådor i flytten sen.
Allt detta för att det är det vettigaste att göra medan tårtbotten nummer två är i ugnen.
Om en stund kommer hon hit, jag gissar att hon vägrar kännas vid dom. Hehe, jag kunde inte låta bli att testa AQUA i cd-spelaren och efter ett idogt putsande fick jag den att fungera. Lyssna på det här!
Hittade också en stor plastkasse med kramdjur, några ska jag tvätta, resten som är hyfsat snygga får söka nytt hem via Emmaus. Oooh, hur hon och bästa väninnan lekte med Diddlarna som jag sålde på den tiden. Ännu hänger en i bilen ibland.
Njuter av mängden saker som jag inte behöver som lämnar mitt hem, även om det inte syns nånstans precis. Men jag VET ju att det är x antal mindre säckar och lådor i flytten sen.
Allt detta för att det är det vettigaste att göra medan tårtbotten nummer två är i ugnen.
dekadens
Inspirerad av chefen köpte jag hem boken Tio år yngre på tio veckor. Mycket nyttig läsning men också på gränsen till fanatiskt. Jag är allergiskt mot allt som blir fanatiskt, utom möjligtvis då det handlar om kärlek :)
Man borde käka kosttillskott, skippa sockret totalt, inte bara godis och kakor (som jag tycker jag är måttlig med) utan allt dolt socker också. Hur svårt är inte det? Ta bara fram en soppåse och rensa i kylen, står det i boken. Jovisst, jag borde i såfall ha börjat för 22 år sedan, innan jag fick barn så hade jag inte överfört alla dom här (o)vanorna på dom också. Hur lätt är det nu att vänja en tioåring vid något helt annat än han är van vid?
Noterar att det ovantående är en lysande undanflykt. Inget hindrar ju att jag äter sunt ändå. Hehe.
Jag vet alla fördelar. Jag vet att jag blir piggare, lättare, gladare, vackrare och smartare men det verkar inte räcka som morot. Måste man få en dödsdom innan det biter?
Under förra arbetspasset var jag och fastern och besökte en simhall, åååh, simma är så skonsamt för gamla orkeslösa tanter. Uppe på läktaren hoppade en spänstig flicka rep, fram och tillbaks, länge länge. Hon var väl i övre tonåren. För mindre än tio år sedan hoppade jag rep nästan lika graciöst som hon gjorde. Nästan.
Ute är det snöstorm, mörkt och kallt. Jag vill inte. Finns inte en chans att jag skulle ha lust att gå på promenad. Simhallen stänger snart så det går inte heller. Dekadensen fortgår.
Man borde käka kosttillskott, skippa sockret totalt, inte bara godis och kakor (som jag tycker jag är måttlig med) utan allt dolt socker också. Hur svårt är inte det? Ta bara fram en soppåse och rensa i kylen, står det i boken. Jovisst, jag borde i såfall ha börjat för 22 år sedan, innan jag fick barn så hade jag inte överfört alla dom här (o)vanorna på dom också. Hur lätt är det nu att vänja en tioåring vid något helt annat än han är van vid?
Noterar att det ovantående är en lysande undanflykt. Inget hindrar ju att jag äter sunt ändå. Hehe.
Jag vet alla fördelar. Jag vet att jag blir piggare, lättare, gladare, vackrare och smartare men det verkar inte räcka som morot. Måste man få en dödsdom innan det biter?
Under förra arbetspasset var jag och fastern och besökte en simhall, åååh, simma är så skonsamt för gamla orkeslösa tanter. Uppe på läktaren hoppade en spänstig flicka rep, fram och tillbaks, länge länge. Hon var väl i övre tonåren. För mindre än tio år sedan hoppade jag rep nästan lika graciöst som hon gjorde. Nästan.
Ute är det snöstorm, mörkt och kallt. Jag vill inte. Finns inte en chans att jag skulle ha lust att gå på promenad. Simhallen stänger snart så det går inte heller. Dekadensen fortgår.
skräckslagen
Mig skrämmer man inte så lätt. Inte som du tror i alla fall :). Jag räds inte ungar. Inte småbarn och inte blivande vuxna glin. Jag räds inte galenskaper, jag är galen själv. Idag har jag bekänt för min äldsta son att jag (i vuxen ålder!!!) halat ner Ålands flagga utanför stadshuset i Mariehamn och tja... det man hittar får man ta sa Pippi Långstrump. Jag har inte så många åsikter om hur saker och ting måste vara, jag älskar människor för mycket för att placera dom i låsta fack och döma dom därefter. Jag älskar människor och fascineras av livsöden, jag beundrar intelligens, logiskt tänkande och sunt förnuft. Jag är nyfiken på varför just du gör som du gör och varför det blir som det blir och förhoppningsvis utan allt för många fördomar i bagaget. Människor som växt upp med sunda föräldrar brukar bli rätt sunda själv. Det är enkel matematik, också för en amatörpsykolog. Du delar med dig av (dom flesta av) dina värderingar och vanor till dina barn oavsett du vill det eller inte. Det bara sker. Jag märker det själv, hur lik min mor jag är, på gott och ont. Där jag tydligt ser bristerna försöker jag göra annorlunda, men lyckas kanske inte riktigt alltid.
Nej, det som skrämmer mig är banala saker. Jag kan bli rent ut sagt skräckslagen av att göra fel mat om jag verkligen vill anstränga mig för att göra gott intryck. Mat i fokus är väl en yrkesskada som må förlåtas? Jag kan ligga vaken och grubbla på oväsentligheter som antagligen kommer att sväva obemärkt förbi när det väl blir aktuellt. Jag kan finna mig fokusera på helt idiotiska saker och inser det dessutom. För att ta min första förlossning för snart 22 år sedan som exempel: jag var livrädd, hysteriskt rädd, för att dom skulle klippa mig. Sånt gjordes på den tiden. Jag var livrädd för själva snittet, att det skulle göra ont. När jag väl låg där så hade jag fokus någon helt annanstans och märkte det inte ens. Så löjlig jag var, insåg jag sen. Men man lär sig. Ändå släpper inte skräcken om det är en envis nojja, den måste helt enkelt överbevisas.
Jag är skräckslagen för bagateller som jag inte ens ids nämna. Jag lovar, jag tar upp dom sen, om det finns minsta lilla fog för min nojja. Om inte så ska jag vackert tiga och i hemlighet fortsätta tycka att jag är världens idiot.
Nej, det som skrämmer mig är banala saker. Jag kan bli rent ut sagt skräckslagen av att göra fel mat om jag verkligen vill anstränga mig för att göra gott intryck. Mat i fokus är väl en yrkesskada som må förlåtas? Jag kan ligga vaken och grubbla på oväsentligheter som antagligen kommer att sväva obemärkt förbi när det väl blir aktuellt. Jag kan finna mig fokusera på helt idiotiska saker och inser det dessutom. För att ta min första förlossning för snart 22 år sedan som exempel: jag var livrädd, hysteriskt rädd, för att dom skulle klippa mig. Sånt gjordes på den tiden. Jag var livrädd för själva snittet, att det skulle göra ont. När jag väl låg där så hade jag fokus någon helt annanstans och märkte det inte ens. Så löjlig jag var, insåg jag sen. Men man lär sig. Ändå släpper inte skräcken om det är en envis nojja, den måste helt enkelt överbevisas.
Jag är skräckslagen för bagateller som jag inte ens ids nämna. Jag lovar, jag tar upp dom sen, om det finns minsta lilla fog för min nojja. Om inte så ska jag vackert tiga och i hemlighet fortsätta tycka att jag är världens idiot.
blev du arg nu?
Förut gick jag omkring med en ständig oro. För att inte vara bra nog. Inte vara smart, snygg, sexig, huslig, praktisk, ekonomisk nog... allt och lite till. På en handling som följdes av tystnad eller kort svar växte oron och jag kunde inte låta bli att fråga; blev du arg nu? Om svaret var mer tystnad så var det ju ett tydligt medhåll, något som jag gjort eller inte gjort hade förorsakat ilska eller annat missnöje. Då ska det repareras. Fjäskas, ställas till rätta. Även om det som jag trodde orsakat ilskan eller tystnaden inte ens var värt att nämna över huvudtaget. Men små saker kan bli stora, om man vill.
Det gick många år och jag förminskades till ett ingenting. Det kunde jag leva med. Men när jag förminskades så till den milda grad att barnen stod i tur, då reagerade jag. Nu fick det vara slut. Och slut blev det. Och jag började vandra den långa vägen hem.
Hem, det är där jag är nu. Det tog ytterligare tolv år innan jag hittade rätt. Det var mig en krokig uppförsbacke, med någon enstaka hisnande nedfärd. Än en gång hamnade jag där; är du arg nu? En fråga som ledde till maktmissbruk, man kan ju göra vad som helst med någon som inget hellre vill än vara sin kära till lags. Man kan få henne att lämna bort sina ungar, man kan få henne att avliva sin hund. Tack och lov har jag fungerande spärrar i mig, så långt skulle det aldrig ha gått. Men jag förstår dom som hamnat där, förstår dom så väl. Och jag är innerligt glad åt min inre jävlaranamma som inte låter sig förtryckas till oigenkännlighet. Som vaknar i tid, som håller mig vid liv.
Samtidigt så måste jag ju få fråga i min klumpighet, oj, blev du stött nu? För jag bara går på med min magkänsla och säger som jag känner. Ibland blir det... ja... klumpigt. Så ångrar jag mig, tänker efter, ber om ursäkt. När det är befogat. Jag kommer aldrig nånsin mer be om ursäkt för att jag finns till, men jag kommer alltid att be om ursäkt när jag inser att jag gjort bort mig.
Det gick många år och jag förminskades till ett ingenting. Det kunde jag leva med. Men när jag förminskades så till den milda grad att barnen stod i tur, då reagerade jag. Nu fick det vara slut. Och slut blev det. Och jag började vandra den långa vägen hem.
Hem, det är där jag är nu. Det tog ytterligare tolv år innan jag hittade rätt. Det var mig en krokig uppförsbacke, med någon enstaka hisnande nedfärd. Än en gång hamnade jag där; är du arg nu? En fråga som ledde till maktmissbruk, man kan ju göra vad som helst med någon som inget hellre vill än vara sin kära till lags. Man kan få henne att lämna bort sina ungar, man kan få henne att avliva sin hund. Tack och lov har jag fungerande spärrar i mig, så långt skulle det aldrig ha gått. Men jag förstår dom som hamnat där, förstår dom så väl. Och jag är innerligt glad åt min inre jävlaranamma som inte låter sig förtryckas till oigenkännlighet. Som vaknar i tid, som håller mig vid liv.
Samtidigt så måste jag ju få fråga i min klumpighet, oj, blev du stött nu? För jag bara går på med min magkänsla och säger som jag känner. Ibland blir det... ja... klumpigt. Så ångrar jag mig, tänker efter, ber om ursäkt. När det är befogat. Jag kommer aldrig nånsin mer be om ursäkt för att jag finns till, men jag kommer alltid att be om ursäkt när jag inser att jag gjort bort mig.
omvänd rasism
Ombord igen, uhhh, jag skulle nog vara förtjänt av semster nu. Åtta dagar hemma går mycket snabbare än åtta dagar ombord. Rätt så mycket passagerare, 600 stycken kurder som varit fram och tillbaks till Sverige och röstat i nåt val och så 200 st Sannfinländare på samma tripp. Det, om något, måste man ju säga är ett märkligt sammanträffande. Det hade inte gått långt in på kvällen igår så fick jag höra att någon ur den mindre gruppen ansett det vara stötande att dom var tvungna att beblanda sig med dom mörkhyade. Sånt får mig att må illa. Vågar man ens öpnna käften på finlandssvenska?
Vi satt en stund i pubben igår och lyssnade på Jane Kitto och hon är nog den bästa trubaduren vi haft här ombord. Rösten ger gåshud, ouhhhh! Aningen förstördes stämningen av purfinnarna som vimlade överallt och då några satte sig ner i vårt bord så klarade jag inte av det. Vill inte. Kan inte. Inte sitta tillsammans med folk som har såna fördomar. Och då inser jag att det plötsligt är omvänd rasism, jag stiger upp och går utan att ens lyssnat på deras resonemang. För jag vill helt enkelt inte. Borde jag skämmas? Jag intalar mig själv att jag annars är så tolerant så det jämnar ut sig?! Idag hörde jag det snackas om Åland på avstånd och jag gissar att det var lika bra att jag inte hörde vad som sades.
Huh... hyttkompisen babblar så jag inte kan koncentrera mig längre. Over and out ;)
Vi satt en stund i pubben igår och lyssnade på Jane Kitto och hon är nog den bästa trubaduren vi haft här ombord. Rösten ger gåshud, ouhhhh! Aningen förstördes stämningen av purfinnarna som vimlade överallt och då några satte sig ner i vårt bord så klarade jag inte av det. Vill inte. Kan inte. Inte sitta tillsammans med folk som har såna fördomar. Och då inser jag att det plötsligt är omvänd rasism, jag stiger upp och går utan att ens lyssnat på deras resonemang. För jag vill helt enkelt inte. Borde jag skämmas? Jag intalar mig själv att jag annars är så tolerant så det jämnar ut sig?! Idag hörde jag det snackas om Åland på avstånd och jag gissar att det var lika bra att jag inte hörde vad som sades.
Huh... hyttkompisen babblar så jag inte kan koncentrera mig längre. Over and out ;)
vidvinkelperspektiv
Jag kan inte formulera mig. Jag vill egentligen bara berätta om hur lycklig jag är. Hur innerligt fint det är att vakna och upptäcka att den vanligtvis tomma sidan av sängen är upptagen av någon jag verkligen vill vakna med. En undertäcketvarm, mjuk hud mot min hand och ett leende som får den gråaste morgon att bli den bästa. Tänker du på det, du som har den här lyckan varje morgon, hur innerligt bra du har det? Förstår du att uppskatta det du fått?
Förra helgen höll jag ett litet barn i famnen, jag begravde näsan i två månader gammal babyhud och knarkade doft. Jag hade redan glömt den doften och passade på att njuta riktigt ordentligt. Tänker du på det, du som är trött på ditt barn för att det är en jobbig period just nu. Tänker du på det att det finns dom som inget heller skulle vilja än att ha ett skrikigt jobbigt barn i famnen, för att dom längtat så hett och det där skriket och gnället faktiskt inte är så farligt.
Mina finaste vänner ska bli fosterföräldrar på fredag (imorgon). Hur härligt är inte det? Dom har egna barn men kan inte få fler och nu känner dom att deras kärlek och medmänsklighet gott räcker till att dela med sig till dom som blivit utan. Jag tycker det är fantastiskt!
Ibland känns det som om det bara handlar om att se saker ur olika perspektiv. Det är viktigt för att kunna förstå, det är viktigt för att inte döma på förhand. Tänk på att någon annan kanske vill ha det du kastar bort. Det som du tycker att är ingenting värt kan vara lyckan för någon annan. Om du inte (in)ser hur bra du har det kan du se med mina ögon. Jag ska visa dig. Jag ska berätta för dig.
Förra helgen höll jag ett litet barn i famnen, jag begravde näsan i två månader gammal babyhud och knarkade doft. Jag hade redan glömt den doften och passade på att njuta riktigt ordentligt. Tänker du på det, du som är trött på ditt barn för att det är en jobbig period just nu. Tänker du på det att det finns dom som inget heller skulle vilja än att ha ett skrikigt jobbigt barn i famnen, för att dom längtat så hett och det där skriket och gnället faktiskt inte är så farligt.
Mina finaste vänner ska bli fosterföräldrar på fredag (imorgon). Hur härligt är inte det? Dom har egna barn men kan inte få fler och nu känner dom att deras kärlek och medmänsklighet gott räcker till att dela med sig till dom som blivit utan. Jag tycker det är fantastiskt!
Ibland känns det som om det bara handlar om att se saker ur olika perspektiv. Det är viktigt för att kunna förstå, det är viktigt för att inte döma på förhand. Tänk på att någon annan kanske vill ha det du kastar bort. Det som du tycker att är ingenting värt kan vara lyckan för någon annan. Om du inte (in)ser hur bra du har det kan du se med mina ögon. Jag ska visa dig. Jag ska berätta för dig.
