amandines

När jag engång är i gång och filosoferar så ska jag skriva lite till. Cyklade hem från jobbet idag och kom ihåg hur jag kände mig för bara ett par tre år sedan.

Så djupt nere i ett gyttjehål som inte går att föreställa sig med mindre än att man varit där. Så fastkletad och insmord att jag aldrig trodde jag skulle komma upp. När varje morgon var en pina och jag helst ville dra täcket över huvudet och försvinna. Bli bedövad och vakna upp när allting blivit bättre. Jag önskade så innerligt att någon annan skulle ta tag i mitt liv, att någon annan skulle ta över ansvaret. Vem skulle det ha varit? Klart det fanns stöd och styrka i mamma, barn och vänner men ibland var det som ett hånflin i ansiktet.

Vetskapen om att jag själv försatt mig i sörjan var tung. Jag hade ju själv gjort mina val, inte fan fanns det någon annan att skylla på. Fel val. Lite olyckliga omständigheter. Ofta insåg jag hur tacksam jag skulle vara över att jag var tvungen att fungera. Jag var tvungen att se till att barnen kom till skolan. Tvungen att se till så dom fick (nån form av) mat iallafall en gång om dagen. Jag lekte naturligtvis med tanken på att dö, men så gör man ju inte. jag hade ju ett ansvar och det skulle vara den fegaste av handlingar att se det som en utväg. Så nej, det var ändå inget alternativ.

Om jag inte hade varit tvungen att fungera hade jag kanske varit en fullfjädrad alkis idag? Det var så skönt att bedöva sig på kvällarna. Om jag inte hade varit tvungen att vara närvarande hade jag kanske varit på andra sidan jorden idag? Jag är innerligt tacksam över att jag inte hade någon att skyffla över allting på för då hade jag kanske gett upp? Men oj som jag saknade en utsträckt hand ibland, en famn att vila i.

Det blev visst ganska mycket svammel om tacksamhet. Kan inte hjälpas :)

Sign: Lycklig idag!

Det finns ju dom gånger då jag fortfarande ifrågasätter mitt val. Vårt val. Kärlekens val. Då jag undrar hur egoistisk man får vara, egentligen?

När barnen är ledsna. När Lillkillen är ensam, dag ut och dag in och inte gör annat när han kommer från skolan än sitter vid datorn. När skolkuratorn ringer och rädslans klockor ringer i mitt öra. När han pratar med sin far i telefonen med ett helt annat tonfall än då han pratar med mig. När min älskades barn saknar sin pappa, när allting vänts upp och ner. När jag känner och ser förtvivlan i deras ögon och bara har ett ynka litet försvar.

Ett svårbegripligt sådant, iallafall för barnen. Hur ska dom kunna förstå att om en förälder mår bra så är den en bättre förälder? Jag såg det så tydligt då jag separerade första gången. Såg, kände och förnam in i minsta lilla cell i kroppen. I samma stund jag satte nyckeln i dörren till mitt eget boende rasade vanmakten av mig och jag blev en snällare och harmonisk mamma. Mina barn kände det, som tur var, för inte hade jag kunnat förklara det för dom. Ändå kan dom inte sluta drömma om kärnfamiljen och den stora tryggheten.

Vad dom inte vet är att det har ett pris. Hur mycket våld kan man göra på sig själv för att hålla skenet uppe? För att inte fasaden ska spricka. Hur påklistrat är inte leendet och orken ibland, när man helst av allt skulle ha velat försvinna.

Vad och var hade jag varit om jag inte gjort mitt val. Om jag inte fallit? Ruckat på principer? Följt min instinkt? Gått dit hjärtat ledde mig?

Antagligen ensam. Fortsatt jobba på färjan, raggat i baren när ensamheten blev för påtaglig och förträngt tomheten efteråt. Jag hade suttit ensam på trappan i Törvonvik och spanat på stjärnorna i augustinatten och helt säkert INTE flyttat några jordgubbsplantor.

Jag vill envist tro att vi valde rätt, men ibland är jag så rädd, så rädd...

Det är tungt. Den annars hyfsat glada Lillkillen är tvär, butter och arg. Hela tiden. Mot mig. Det är fel på allt, precis allt. Jag kan inte be honom ta på sig kläder utan att han snäser, inte ge honom mat, inte prata med honom, inte gå in i hans rum, ingenting. Inte ett enda förslag möts av förtjusning. Han gillar att simma och bad själv om att få åka till simhallen men ändå föregicks det av gräl. Han är trotsig och obstinat och jag vet snart inte längre vad jag ska göra. Jag märker att jag försöker vara honom till lags men det finns ju gränser. Sen blir vi båda ledsna och besvikna och tar till oschyssta metoder, han kastar skit rakt i fejset på mig och vet precis vad som sårar mig mest. Jag skulle ha stor lust att bara gå ut och smälla igen dörren efter mig. Men sån är jag ju inte. Undrar om jag nånsin gjort det?

En kväll på förra jobbet då jag satt och flummade med en manlig kollega berättade han hur besviken och ledsen han var på sitt ex och alla kvinnor över huvudtaget. Hon hade hittat sig en ny karl och lämnat honom. Han kände sig sviken och sårad och hans trygghet hade försvunnit. Hon hade dragit mattan under fötterna på honom i med sitt beslut och det var tungt att bära.

Han reflekterade inte det minsta över att han i flera år levt dubbelliv ombord. Medan frun troget väntade på landbacken roade han sig i arbetsveckorna med en annan vacker kollega. Han tog kvinnan han var gift med för given, hur underbart var det inte att bli ompysslad och älskad efter en lång arbetsvecka? varför hade hon lämnat honom? Tänk att hon hittat sig en ny karl och brutit upp, dom var ju en familj med tre barn. Tänkte hon inte det minsta på familjen?

Frun å sin sida hade länge förträngt sina känslor av att alltid inte stod rätt till. Hon ville inte fatta, inte se, att han hade en annan ombord. När hon till sist fick det bekräftat så var det bara den sista spiken i kistan och hon fick styrka att lämna honom. Vilken befrielse.

Bitter och besviken ältade han och försökte pressa henne på en förklaring; hur kunde hon sätta hela familjen och samhörigheten på spel för en ny mans skull? Att han blev konfronterad med sin långa affär med kollegan ombord var liksom inte samma sak. Han hade ju aldrig velat skilja sig. Det påverkade ju inte deras äktenskap på nåt sätt. Han älskade ju frun sin fortfarande, behövde henne. Hur kunde hon?

Där satt karln, inte helt nykter, och fiskade efter mina sympatier. Jag hade inga att ge, det var ju helt absurt. I samma stund du doppar kuken i en annan kvinna har du satt ditt äktenskap på spel. Ja, redan tidigare än så. Det finns många sorters otrohet och den börjar i det skede du gör saker du inte längre kan berätta om hemma.