amandines

När du minsta anar händer det oväntade. Följ impulsen och skicka det där smset du tänkte. En gång av tio blir det kanske inte så fel? När man väntar sig ett NEJ, och får ett JA. Hupps! Hur det leker ett leende i mungipan resten av dagen, hur skorna slutar klämma och skavsåren inte längre känns. Den långa vägen hem är som att gå runt kvarteret och krogvinet plötsligt är billigt. Lätt. Svävande. Glad.

Och med glädjen kommer rädslan, dom hör ihop dom två. Inte strula nu, inte trassla till det. Känslan av att vara prioriterad och ett förstahandsval (!!) får inte skymma sikten. Men vad skönt det är, tillåt mig njuta, ens bara lite. Sen ska jag aldrig mera krossa ett hjärta. Eller bli krossad själv.

Är det en början, eller ett slut? Det visar sig...

Den senaste månaden har jag funderat mycket över var hemma är? Är det här - i den lilla lilla staden - där jag har dom äldsta barnen och de flesta av mina närmaste och mitt bohag? Eller är det på den lilla lilla holmen, där stressen försvinner och jag känner mig allt mer som en i gänget? Jag som varit livrädd för att slå rot och fruktat den där bonniga tryggheten tycker att det verkar alltmer lockande. Än sen då att det ALLA dagar är lunch kl 12, kaffe kl 14 och middag kl 17 (skulle jag stå ut med det??). Hälsovårdaren kan du ringa dygnet runt, och visserligen har butiken stängt på söndagen men är du i blåsten så fixar sig nog det mesta. Då man på helgerna har turen att få följa med ut på havet, gå barfota på klippor som är heta av sol, släta som sammet och stora som en tennisplan (synd att jag inte hade kastspöet med mig). Är det hemma då jag som aldrig tittar på tv fastnar för nån fjantig såpa i skärgårdsmiljö? Jag förundras över dofter och smaker, skräcknjuter av att titta på den stora feta korsspindeln vid förrådsdörren (och öpnnar den inte för då går nätet sönder).

Nu är jag tillbaks i stan och jag längtar bara tillbaks. Men lösenordet här är väl som vanligt TID och TÅLAMOD. Något som jag har svårt med, vänta är det värsta jag vet :)