amandines

Det är så fenomenalt med kärlek, den kan inte ransoneras. Visst kan den ta slut, men då handlar det om något helt annat.

Som förälder älskar man ju sina barn (förhoppningsvis) lika mycket oavsett om man har ett eller sju. Kanske på olika sätt, men för mig så finns det iallafall ingen rangordning. Varje gång man får beskedet om ett barn till så växer hjärtat och blir lite större. Det tas inte kärlek från någon annan, det kommer bara till.

Samma fenomen upplever jag med nya människor jag träffar. Inte alla, naturligtvis inte, men om det är någon jag verkligen gillar så är det inte bort från någon annan.

När föräldrar skiljs och man träffar nya partners känns allt kanske konstigt i början. För barnen, för dom vuxna, för den som blir ensam, för dom som ska hitta ett nytt liv tillsammans. Jag har sett hur Lillkillen spontant tycker om min nya kärlek och det gläder mig innerligt. Jag vet också att han inte älskar sin far mindre för det. Han har bara fått en ny människa att tycka om och inget kan väl vara finare? Samtidigt hamnar barnen i ett dilemma, dom vill inte såra sina föräldrar, inte ta parti och inte visa för mycket. Jag förstår det så väl, jag vet hur det känns. Jag tror att yngre barn kanske hanterar det här bättre, dom förstår inte att dämpa sig för att inte såra.

Det är inte så lätt för oss vuxna heller, om vi blivit ensamma och barnet kommer hem och hyllar exets nya partner till skyarna. Om förnuftet får råda så kan vi hantera det bra, även om det svider. För vi vet att det inte är bort från oss. Om känslorna rår, vilket dom gör ibland, så gör vi bara saken värre. Barnet slutar dela med sig, blir slutet och tyst och känner sig sliten mellan dom två föräldrar det älskar så högt. Jag har själv kämpat med dom där känslorna, inte så mycket, men ändå.

Jag minns när de äldre barnens far blev ihop med min bästa (ex-)vänninna, hur det kändes konstigt men samtidigt var jag glad åt att jag visste vem hon var. Att hon var en fin mamma, att hon tyckte om mina ungar redan innan. Att vi sedan bröt har inte med hennes plastmorse-egenskaper att göra, nej, bland annat så förbjöd mitt ex oss att umgås. Och vi lydde båda två, det är en helt annan historia...

Lika lätt som jag omedelbart tycker om någon vid första träffen, lika lätt kan jag tycka illa om någon annan. Det räcker med att jag blivit sviken en gång och sen tål jag inte människan resten av livet. Det finns en tagg kvar, för sveket var så stort. En ung ex-svägerska till mig (vi var båda bara 16) tömde min burk med sparade pengar en gång när hon var ensam hemma hos våra respektives föräldrar där vi båda bodde. Det var så ruttet gjort att jag aldrig ens ville försöka tycka om henne. Hon försökte nog men jag var inte mottaglig. Jag behöver inte tycka om henne, det är ok att inte älska alla här i välden.

Min kusins man frågade en gång varför jag inte tycker om honom. Han känner naturligtvis min motvilja som ett isberg då vi nån enstaka gån ses. Jag uppför mig, det är inte det, jag håller masken för barnen och så. Som svar på hans fråga sa jag iallafall att jag aldrig kan glömma att han slog min kusin gul och blå när hon väntade deras första barn. Jag kan aldrig tycka om en sådan människa. Det finns inga ursäkter och jag vill inte.

Däremot skulle jag närsomhelst adoptera henne (deras) barn om det skulle behövas, om det skulle hända henne något. Och kärleken skulle växa fram och jag tror att jag kunde älska dom som mina egna.

När jag blev bedragen tyckte jag spontant illa om den andra kvinnan, utan att egentligen ha någon orsak, jag kände ju henne inte. Mest tyckte jag förstås illa om han som bedrog och då, som nu anser jag att det var hans ansvar, inte hennes. När det värsta lagt sig så försvann ju också hatet. Då var jag ung och hade inte varit med om så mycket, nu vet jag vad kärlek gör. Ibland kan vi bara inte hjälpa det. För det drabbar oss, som ett knytnävsslag i magen.

Livet gjorde en kullerbytta, vi fick lägenhet i Mariehamn. Fastän det var dit vi strävat, det vi önskat och hela tiden tänkt känns det ändå som om man är oförberedd. Samma känsla av oförklarlig överraskning som då fammo dog för sex år sedan. Jag visste att det var dags, varje gång vi sågs tänkte jag att det var sista gången och ändå... när det hände stod jag handfallen: redan??!

Allting blir så konkret nu. Det är omtumlande och bra. Jag våndas och är oförsvarligt lycklig på en och samma gång. När två människor i 40-års åldern förälskar sig i varandra så är det i dagens läge oftast flera personer inbalndade än så. I vårt fall räknade jag till åtta. Kanske nio. Jo, så blir det nog. Livet tar en helt annan vändning, inte bara för oss utan för alla i vår närhet. Det är en ny livsfas, det måste gå. Det hjälper inte att lägga sig platt och vägra vara med. Det hjälper inte, vi är med ändå och det enda vi kan göra är att göra det bästa av det.

Halva gårdagen, halva natten och hela dagen idag har det snurrat i mitt huvud. Hur ska det gå? Min prioritet ett är naturligtvis Lillkillen, stackars liten som jag river upp från alla trygghet. Vi måste skapa oss ett alternativt nätverk och jag ska ge honom tid, vara närvarande. Känner att det här sjöjobbet är en fas det också. Så fort det kommer något annat hoppar jag av.

Vi närmar oss Mariehamn och det är kö till mässens dator (som varit död i dagarna två).

Over and out.

Hur ledsen kan man tillåta sig att bli när ens barn inte kommer ihåg sin mamma på morsdagen? Är det inte att överreagera då det trots allt blivit en sån kommersiell helg? Okej okej, jag kan överleva utan morsdagrosor och presenter men den här gången tycks dom ha glömt det totalt. Inte ett grattis, och ännu mindre morgonkaffe på sängkanten. Lillkillen tjuvstartade visserligen och gav sitt kort och sin gåva genast då han kom från skolan på fredagen, så helt bortglömd är jag väl inte... Kanske har jag själv bäddat för detta genom att inte fira högtidsdagar lika STORT som många i vår närhet. Framförallt inte lika dyrt... Namnsdagar kommer vi aldrig ihåg och det är helt ok. Hoppas ingen känner sig sårad för den sakens skull.

Så vad har jag gjort idag då, dagen då vi öster om havet firar våra mammor? Naturligtvis har jag kommit ihåg MIN mamma och ex-svärmor också. Känner mig duktig, inte minst på grund av den senare jubilaren. Utöver det har jag städat i dagarna två, fyllde dammsugarpåsen enbart genom att städa bakom böckerna i bokhyllan. Har nog inte blivit gjort på ett par år. Det finns liksom roligare saker att göra....

A clean house is a sign of wasted life...