amandines

Medan jag sitter och skriver lyssnar jag till en dam i telefonluren som förtvivlat malar på om x antal tidningar hon vill sälja. Inte en liten chans att avbryta hennes onödiga svada ger hon mig utan fortsätter berätta hur utvald jag är och vilken utomordentlig möjlighet jag har att köpa en tidning (på ett språk jag inte gärna befattar mig med) till ett osedvanligt lågt pris. Jag kunde låta henne babbla på men väljer ändå att avbryta henne så fort jag får luft. Mest för att jag är snäll. Så jävla snäll att jag inte tycker att hon ska slösa bort SIN dyrbara tid på att sälja ingenting. Vanligtvis avbryter jag i ett mycket tidigare skede (för att inte stjäla MIN dyrbara tid) men just nu satt jag bara här och läste bloggar, lyssnade på Human League och var allmänt onyttig. När jag väl avbröt henne så lät hon ändå ytterst fönärmad för att jag låtit henne prata på så länge hon gjorde - kanske hade hon föredragit luren i örat?

Vem vet?

Telefonförsäljare till privatpersoner är iallafall ett yrke jag ALDRIG skulle befatta mig med, aldrig!

Tittar på telefonen, är det säkert att jag har signalen så jag hör den? Kollar den andra, hörs det kopplingston? Också mailen öppnar jag flera gånger på allt för kort tid och jag blir galen! Vad är det som den här moderna tekniken gör med mig (skyller på tekniken...) ?? Minns att jag nångång på 80-talet fanatiskt sprang hem från skolan på rasterna för att kolla posten. Utan önskat resultat naturligtvis, posten kom när posten kom, när jag gett upp och minst anade det.

Känner mig som en slav under telefonen och tvingar mig till att lämna den hemma då jag går ut på min femtio minuter långa morgonpromenad. Vet inte vilket som är värre - att ha den med mig eller finna den lika tom och öde när jag kommer in som den var då jag gick ut? Är det verkligen ingen som saknar mig? Det värsta som då kan hända är när den förväntansfullt piper, äntligen! För att visa sig vara nån idiotreklam som jag alls inte vill ha...

Finns det någon tolvstegsmetod mot kärlek och längtan? En metod som gör att jag kan hantera det på ett sunt och förnuftigt sätt?

Hela vägen ner från norra karelen igår satt jag i bilen och funderade. Lyssnade på musik, pratade i telefon och funderade igen. På väninnan som bor i Holland ska in på hjärtoperation på tisdag, det känns stort och kusligt. Visst har jag vetat att allt inte är som det ska, men det är så lätt att förtränga, vi är ju så unga ännu. Inte ens fyrtio! Väntetiden har varit lång, operationen har blivit uppskjuten x antal gånger och jag vill inte ens föreställa mig hur det är att vara sjukskriven i tre månader och bara vänta. Hur är det i Holland? Sjukvården borde väl vara rätt lik vår, hoppas jag. Såvida du har rätt försäkring naturligtvis, men kvaliteten borde det ju inte vara nåt fel på?! Hoppas allt går bra, sen är hon konvalecent i lika många månader till och jag känner att jag hör av mig alldeles för lite.... Samtidigt som jag satt där och tänkte på henne hade hon mailat mig, jag är helt säker på att telepati fungerar!!

På tal om sjukvård, när Lillkillen blev av med fingertoppen i Krakow för snart tre år sedan var det inte kul. På akuten luktade det piss, sen åkte vi ambulans genom stan, jag på passagerarplats med sonen i famnen. Utan bälte givetvis. Mormodern, som också hängde med, låg på båren där bak. Väl framme på universitetssjukhuset fanns det inte en enda skylt på annat språk än polska och det gick inte att lista ut var informationen fanns utan hjälp. Den enda som talade så man förstod var hon som ville ha betalt. Lillkillen sövdes ner, fingertoppen syddes fast och vi släpptes hem till natten, vi skulle ju hem följande morgon. Huh, vilket äventyr. Och vilken tapper unge jag har! Plååååster!, skrek han när han såg sitt finger och jag förklarade med gråten i halsen att nu vännen, nu hjälper det inte med plåster. Jag vågade inte vika från hans sängkant, inte ens då han var på operation för jag skulle inte ha hittat tillbaks. Knappt så jag vågade gå på toa (som förövrigt användes som rökrum...). Efter den händelsen är jag innerligt tacksam över att bo i norden, över vårt skattesystem och högklassiga vård. Trots att det är lite bråk på den fronten här i Finland nu, hoppas det löser sig!

Ena bilden föreställer isslottet i Kemi mars -06 då väninnan och jag bilade upp till Rovaniemi och sen ner genom Sverige. Kul hade vi! Den andra är Lillkillen som väntar på operation i Polen.

Plockar fram digikameran, det finns en del bilder som med fördel kunde flyttas över i datorn. Riktigt fina bilder av söner vid en svart sjö om natten, fina bilder på kärlek, en massa fina bilder. Så hittar jag inte sladden, så frustrerande. Visst had ejag tänkt städa, men kommer den inte fram med mindre att jag vänder upp och ner på bohaget så får det vara, för den här gången. Bilderna kan vänta.

8-åringen har bytt skola nu, steinerpedagogiken spårade ur och blev till någonting sjukt och fanatiskt. Att jag inte kan smälta att fröken hotade sonen med stryk bemöter hon med ett: du förstår inte min humor. Det var inte det minsta humoristiskt då hon samtidigt som hon uttalade orden släpade iväg min son handgripligen över skolgården. Att hon fortsätter i samma stil, över ett år senare, fick droppen att rinna över. Skäller ut barnet inför klasskompisar, mamma och mormor och andra föräldrar. För en skitsak som hon redan serverat exakt en vecka innan. Dom föräldrar som fortfarande har sina barn i skolan uppmanas (av rektorn) att INTE fråga barnen hur dom haft det i skolan, lämna över ansvaret till fröken bara så blir det nog bra. Föräldrar som känner fröken sen tidigare kommer fram till mig och gratulerar till att jag tagit mitt förnuft till fånga, jag behöver inte längre grubbla om jag gjorde rätt.

Äntligen fredag! Så väldigt ledig att jag knappt vet vad jag ska ta mig till, dagens höjdpunkt är bastun i kväll. Dottern kommer säkert hem, hon kommer att protestera vilt mot laxen som jag tänkte laga till middag, men det får jag ta :). Äldsta sonen gillar ju och det finns rester åt dom som inte vill ha fisk.