amandines

Jag behöver inte mer: ett vintrigt Sottunga och Snowstorms senaste cd i öronen för att må bra. Sällsamt lycklig, också på vintern. Jag har aldrig varit här mitt i smällkalla vintern förut, jag trivs precis lika bra som jag gjorde i somras. Öborna är så glada åt att se mig, och det är ömsesidigt. När jag glömde min ryggsäck i Mariehamn så skickades den med buss och färja hit till mig, färjpersonalen var såna medmänniskor att hade jag kunnat kramas genom telefonen hade jag gjort det. Spelar ingen roll att jag är här och jobbar fem dagar, det är ändå avkoppling.

Vädret är underbart och när jag åkte ner till hamnen för att möta färjan passade jag på att traska på kyrkogården en stund. Jag vet, jag är partisk, men det är så förunderligt  vackert! Förunderligt förresten, det är ett ord som är gott att smaka på. Ungefär som Morgongåva, Liljekonvalj och andra vackra ord :)

Jag passade också på att titta till mitt torp nu på lunchrasten, jag får sån lust att försöka få eld i spisen men jag hinner inte. I en vattenhink hade ett möss försökt simma, tur att jag fick bort det nu och inte i vår när det blir varmt. Annars har mössen inte härjat särskilt, vinteräpplena på bordet är orörda, så också skafferiet.

Hur ska jag stå ut till mars, april före jag kan ta mitt eget hus i användning?

Egentligen är jag stressad, det är säkert därför jag sitter här och spånar. Imorgon ska jag till huvudstaden och mässcentrum för att måla monterväggar i härligt kärleksröd färg. Tredje gången vi har den röda färgen nu och det fungerar: iallafall jag blir kramsugen :) Fast det är ju KÖPsugen man borde bli?!

Här borde det alltså sitta en bild från vår fina monter, men dom har jag i nåt rensa-ut-anfall tydligen raderat. Smart. Jag borde packa, föra Den Lille Rockarens kläder till hans pappa, sortera mina papper (jag behöver en sekreterare!) och baka bröd.

Rastlös. Ska bli skönt att komma hemifrån, samtidigt som jag inget hellre vill än vara hemma. Ser fram emot att äta lunch med någon jag tycker om imorgon. Inte illa.

Hej farmor!

Vet du, idag när jag gick där i skogen på min morgonpromenad så var du så närvarande. Snart är det tre år sen du dog, gick bort, lämnade oss.... trots att du var 93 år så tyckte jag att det var alldeles för tidigt.

Jag såg StormskärsMaja på dvd igår, två delar av sex och du skulle bara veta hur mycket jag längtar till Sottunga och skärgården nu! Jag vill att du ska veta hur mycket jag trivs där, och att jag har bjudit dina ungdomsväninnor på kaffe i somras. Dom hade så mycket att berätta, allt det jag borde ha frågat dig. Varför frågade jag inte? Jag trodde du skulle finnas kvar, alltid.

När jag satt där i Sottungabutiken i somras kom din kusin Hjördis och sa nästan förskräckt: du skulle bara veta hur mycket du liknar Greta med dom där flätorna, jag trodde nästan det var hon. Jag blev smickrad, kan jag annat? Jag har inget emot att likna dig (fast jag kämpar hårt för att inte bli riktigt så bred om höfterna :) ). Du var så självständig, levde ensam med barnen efter att farfar dog 1950.

Jag minns fragment, du rörde sällan vid oss barnbarn, sällan kramar, men nog en ordentlig klapp på skuldran. Jag såg hur du blev lite överrumplad när ditt barnbarnsbarn flög dig runt halsen och gav dig en riktigt ordentlig kram! Du fanns där, vid sidan om och ändå väldigt närvarande.

Förlåt att jag har försummat dig, hoppas jag hinner via med en blomma snart!

Kram!

Om jag hade en gud som jag trodde på så skulle jag helt säkert ägna mig åt att be en liten smula just nu. Jag har småflinat när jag fått kommentaren "små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer", det stämde ju inte alls in på oss, förut. Men nu jävlar ska det tydligen revolteras! Hot om att flytta hemifrån, en morsa som bara gnäller (angående hemkomsttider) och aldrig är jag tillräckligt generös med fickpengar. I svaga stunder så vacklar jag och undrar: är det faktiskt fel på mig? Eller är detta en högst normal tonårsrevolt och frigörelseprocess? Jag ligger vaken om nätterna och funderar hur dottern min mår, sova är svårt. Snälla, låt detta gå över fort och låt henne bli den ängel hon en gång var. Själv var jag nog inte sååå hopplös i samma ålder, hoppas jag :)

Ge mig frid på jorden, alla barn vid matbordet och en lugn kväll, tack!

Det är helt ok att bli full ikväll då?

Enligt tillförlitliga källor....

Och varför kan jag inte hitta mina Rammsteinskivor då jag skulle behöva dom???

Elefantjävel. Den stora tunga grå höll mig vaken dom fyra timmar jag skulle ha fått sova inatt, stod där och stampade på mitt bröst och såg till att jag ältade och funderade utan att kunna slappna av en sekund. Redan för någon dag sedan envisades han med att göra mig sällskap i sängen och jag fick ta till nånting starkt för att mota bort honom. Närmare bestämt en deciliter 40%igt som jag smuttade på medan jag sloddes febrilt. Det funkade. Fast jag gillar det inte, man blir ju alkoholist med mindre. Å andra sidan så berättade morsan att medan hon väntade mig så ordinerade läkaren henne en dos whisky om dagen så att jag inte skulle ha så bråttom ut. Funkade hyfsat, jag är född tre veckor för tidigt....

Nä, rädd för att bli alkoholist är jag inte, så många avskräckande exempel finns det i min närhet att det aktar jag mig noga för. Det är ju ändå ytterst sällan jag behöver en kur av det här slaget, ett par gånger i året?!