amandines

Ååh, äntligen! Det är vinter i paradiset (utan snö) och himlen har miljoner stjärnor. När jag och väninnan promenerade sent igår kväll såg jag faktiskt en stjärna falla men blev så häpen att jag inte hann önska mig något...

Det är jul i varje hus också här och när jag inspekterade torpet visade sig att där hållits värsta festen! Mössen har dansat tango på nya köksbänken, i tvättkorgen och i fotändan på sängen. För att inte tala om skafferiet... Jag glömde nog plocka undan allting i höstas för dom har käkat knäckebröd, spagetti, mysli, chokladpuddingspulver och allt annat dom hittat. Det har inte hänt förut så jag trodde ju jag var skonad från dylikt besök. Icke. Det blir till att städa lite i vår, nu kände jag inte för att börja värma vatten och skura eftersom jag ändå inte bor där den här gången.

Lånar farmors hus med el, vatten och internetuppkoppling via mobilen :) Nu har mörkret lagt sig och jag ska nog tända lyktorna på trappan, det är så mysigt.

Ungarna har fått ålandspannkaka och jag ska fördjupa mig i mitt pussel.

Juldagen. Tror bestämt att detta är den bästa dagen på hela året. Har slappat, slappat och slappat lite till. Det finns ingenting att göra, man behöver inte ens laga mat utan kan nöja sig med rester. Tack mamma för den goda skinkan! Har tittat på film, börjat på julklappsbok, slötittat på tv, legat i badet (bara en gång) och faktiskt varit ute på en liten promenad också. Till begravningsplatsen, så många lyktor lyser upp (mitt vemod). Jag har ingen nära som ligger här, måste åka till Pargas för att träffa mina far- och morföräldrar, men jag tycker ändå att det känns fint att gå en stund och känna tystnaden. Hittade min första pojkväns föräldrar, stannade upp en stund och tänkte att det nog var den bästa svärmor jag nånsin haft. Jag var bara 16 då det tog slut men ännu för några år sedan gav hon mig av sitt hembakade bröd som jag tyckte så mycket om.

Lillkillen har freakat igen, han spelar The Rasmus - Ten Black Roses om och om igen. Har fått texten utskriven och sitter med elgitarren i knät och sjunger så det hörs ut i trappan.

Längtar till Sottunga, tre dagar kvar så är jag där! Måste ringa SnickarErik och be honom skruva upp värmen så vi inte huttrar sönder första natten.

Såg filmen VARG tidigare idag och konstaterade att snö är väldigt fint. Mycket snö, is och kallt. Som det var när jag var liten. Nu har ju ungarna knappt ens lärt sig stå på skidor (och jag har glömt hur man gör. Vill ha SNÖ!

Men det blir inte alltid som man tänkt sig...

Det finns två tillfällen i livet jag upplever att jag blir som ett djur. Det ena är när någon gör mina barn illa (oftast deras far). Jag blir så inihelvete förbannad att jag skulle kunna köra över honom. I tanken alltså. Hur kan han såra och sen bara nonchalera? Jag ser knivarna i ryggen på mina numera vuxna barn, ser hur han sticker. Hur mycket dom älskar honom ändå, hur barn alltid är lojala. Dom försöker sitt yttersta för att få hans erkännande och får bara skit. Spelar ingen roll hur dom anstränger sig för att vara till lags, det är ändå aldrig tillräckligt.

Fy fan!

Sorgen har bleknat till igenting. När jag tänker tillbaks är det ett lätt vemod som sveper över mig, men det är inget som hindrar mig från att gå framåt. Inte stampa på stället, utan verkligen gå framåt. Det är skönt, man tror det aldrig när man är mitt uppe i det, men det går över...

Att få livet i annat perspektiv är nyttigt för ens eget krälande längs golvlisterna, jag är så glad åt min förmåga att känna empati. Att leva mig in i andras situationer, känna känslor som bara beskrivs för mig i text. Att gråta till Den blomstertid på våravslutningen, att svälja klumpen i halsen då Lucian på jobbet (??) glider förbi och sjunger falskt :)

Min kusins mor har bröstcancer. Nyss fyllda 38. Det är för jävligt. Jag som knappt ens undersöker mina. Det borde jag ju, min farmor hade ena bröstet bortopererat.

I Hufvudstadsbladet i november fanns det en artikel om vad finländarna mest av allt önskar sig till jul. Kärlek var högst upp på listan. Det är väl ganska naturligt egentligen? Ni som har den, ta vara på den. Spelar ingen roll om det är en katt, ett barn eller en älskad make som ger den, men ta den aldrig för given.

Hur långt kan man gå i kärleken till sin nästa, hur stora gåvor får/kan man ge bort? Jag skulle när som helst donera en njure till någon av mina närmaste, ja, jag skulle nog kunna donera det mesta som går att få löst. Ändå har jag inte ställt mig till förfogande i benmärgsregistret. Varför inte? Måste ta tag i det.

Har äntligen bestämt mig för hur och var fyrtioårsdgen ska firas. Ute i skärgården naturligtvis, nu känns det obegripligt att jag ens snuddade vid att jobba för att komma undan.

Det är en bra dag idag....