amandines

Det var en gång en mamma och en pappa som inte längre kunde leva tillsammans. Dom hade inte bråkat just alls, det var bara ett stilla konstaterade att det fungerade bättre att sova under skilda tak. Så mamman och pappan separerade. Dom var länge goda vänner och lovade dyrt och heligt att barnen aldrig skulle komma i kläm. Vad som än händer så är det mamma och pappa vi är i första hand. Och det funkade. Mamman skröt för sina vänner om hur lycklig en skiljsmässa faktiskt kan vara, och om hur bra relationen fungerar. Mamman och pappan träffades, åt middag hos varandra och umgicks ibland. Tjänster och gentjänster var en del av vardagen.

Så småningom hade både mamman och pappan nya relationer, ingenting allvarligt. Och absolut inget som skulle förstöra deras goda relation så att barnen kom i kläm. Pappan hittade en ny kärlek, det var ju fint. Kärlek är fint och underbart och klart att mamman unnade honom det. Så länge relationen fortsätter att fungera är det bara bra. Det var väl ganska naturligt ändå att mamman och pappan slutade umgås, det förstod ju mamman. Men att pappan plötsligt hade så fullt upp att han inte längre hann med barnen, det hade hon svårt att förstå. Enligt föräldrarnas oskrivna lag så fick mamman dåligt samvete, för att pappan inte hade tid. När barnen var hos mamman hörde pappan allt mer sällan av sig, och när han var borta en längre period blev det plötsligt helt tyst. Barnen ringde ibland, men alltid på deras initiativ. Det gör ont. Det gör ont i mamman att än en gång se sina barn ledsna och svikna av pappan. Pappan som inte hinner, inte orkar. Mamman orkar inte heller, men hon måste. Hon kan bara inte (tillåta sig) att låta bli.

Mamman vill inte att det ska vara så här, hon trodde aldrig aldrig att också den pappan var ett svikarsvin. Men det finns tydligen alltför många av dom.

Pappa, var är du?