amandines

Så fick jag då skippa den traditionella julen som jag knorrat över i så många år redan. Eftersom jag ändå inte gillar köphysterin och stressen över alla måsten tyckte jag det var ok att tacka ja till att jobba ombord. Första gången. Det var annorlunda och nu vet jag. Vet, och behöver kanske inte göra om det.

Somliga julkryssare var anhöriga till anställda, somliga var helt vanliga familjer som valt att fira här, av nån anledning. Andra var ensamma par och jag tror att jag såg ett gäng unga män också som valt det här alternativet. Dom där barnfamiljerna var alltför vanliga gissar jag, för åtminstone ett par pappor hamnade i finkan inatt. Framför ögonen utspelar sig dramer som jag inte ens kan föreställa mig. Gråt och besvikelse och alltför mycket fylla. Det är tragiskt. Samtidigt är det väl bra då, att det fanns vakter här som kunde bura in fanskapen, hemma bakom fyra väggar hade det kanske sett ännu värre ut.

Imorse när baren öppnade (och jag stod bakom stängda dörrar och gjorde tapas) var det inte många som log. Inga glittriga och röda kläder heller, så långt ögat nådde. Buttra, bittra uppsyner och väldigt trötta ögon. Efter andra dukningen på kvällen kom ett äldre par ut från restaurangen, 70+ var dom nog. Damen var så till den milda grad berusad att hon fick stödas av karln sin för att hållas upprätt. Dom kom inte längre än till närmaste bord och nästa gång jag reagerade var när ett av deras glas föll i golvet med ett klirr. Då var tanten i det närmaste medvetslös och medan vi kallade på städerska försvann gubben hennes. Lämnade henne där, åt sitt öde. Vakten kom och han fick inte mer liv i henne än att hon kräktes över sig och (i) sin handväska. Sen var hon helt borta igen. Med en rullstol fick han henne baxnad till jag-vet-inte-vart. Sjukhytten? Glasskärvorna sopades upp och spyorna likaså, fem minuter senare satt någon annan vid bordet som om inget hade hänt.

Jag vill hem! Imorgon börjar min hemresa.

Jag längtar till Sottunga, det blir balsam för min själ!