amandines

Min lilla terrorist, cellist, busunge, mattegeni och yngsta son är ledsen idag. Han vill inte berätta varför för han har redan berättat för lärarinnan. Och jag har pratat med henne så jag vet. Men han vet inte att jag vet och så ska det förbli. Han grubblar så mycket, den lille filosofen, han är inte mogen för så stora tankar som han har,sa fröken. Jag blev varm om hjärtat av att prata med henne, glad över att det är just hon som tog över efter den förra ängeln till lärarinna. I den lilles huvud var det stress och röriga tankar om allt från skola till syskon. Han har ju syskon, men ingen som är jämnårig, eller ens i närheten. Så han önskar sig en tvilling. Jag tror han önskar sig en familj, det var iallafall mormoderns teori och den är kanske inte så fel?

Då berättade jag för mormodern att jag funderar på att flytta, en bra bit närmare Paradiset. Kärlek gör en flyttbar och jag har inte så många att ta hänsyn till längre. Det tyckte mormodern var en bra idé och ett sånt välsingnande känns alltid bra. Min mamma är bäst, det borde jag nog tala om för henne oftare. Spelar ingen roll hur många whiskyn jag släpar hem till henne så står jag ändå i evig tacksamhetsskuld. "Du får ta hand om mig sen när jag blir gammal" säger hon när vi talar om det. Jag har inte så bra hand med gamla människor, men förmodligen är det annorlunda då det är ens egen förälder?