amandines

Allt arbete börjar med en kaffepaus. I alla fall om jag rår över tiden själv. Försöker ha disciplin och det funkar någorlunda. Vaknade efter en orolig natt, 21-åringen tog min bil igår och försvann "ut". Ännu kl sex på morgonen var där ingen bil på gården och ingen unge i sängen. Borde jag bry mig? Han är ju vuxen. Om inte annat så skulle jag ha bilen på morgonen för att åka till veterinären med Vilde som skulle steriliseras. Jag påbörjar telefonjakt. Inget svar. Lite oro. Ringer dottern, inget svar. Mehhh? För att låna hennes uttryck. Ringe sonen igen, inget svar. Och dottern. Sonen... och ha! Han svarade att han är hemma. Jag fattade inget, hur kan han ha kommit in ett sånt skede av sömn, den tiden på morgonen, utan att jag har märkt nåt? Så jag stod i köket och förklarade i telefon att jag behöver bilen och han låg i sin säng och snackade. Dagens melodi?

Så... katten opererad och slak på mitt vardagsrumsgolv. Jag passade på att borsta ur alla tovor ur den långa svarta pälsen. Satt i köket och skrev listor på allt som ska göras och handlas medan espresson kokade på på spisen. Tvättmaskinen har surrat klart, men det får vänta. Nu måste jag iväg till lagret och packa och greja och posta kravbrev. Det skulle vara fint om det flöt in lite extraslantar, det är långt till nästa lön.

Fick en kram av den lille terroristen i morse, på hans initiativ. Guld värt!

Det snurrar i mitt huvud, stora beslut, livsomställningar. Början och slut. Tänker på dig!