det finns en särskild plats i helvetet
Jag hade ett långt snack med dotra i telefon igår. Hon berättade om far sin, uppdaterade mig. Jag har inte hört nåt på länge eftersom hon knappt träffat honom. Det hade hon nu, på sin födelsedag i måndags. Han hade inte precis kärleksfullt gratulerat henne, nej, han började med att skälla på henne för att hon inte varit närvarande på sin farmors 80-års kalas. Hon har annars heller ingen kontakt med sitt Jehovas Vittne till farmor så varför skulle hon dyka upp nu? Den relationen har aldrig ens existerat. När dom var pyttesmå, ungarna, var det isåfall farfar som var den som stod för kontakten till den sidan av släkten. Inte farmor, definitivt inte hon.
Sedan fortsatte faderskapet med att kommentera hennes skolgång och framtidsplaner (studera vidare till teknisk ingengjör). Det kan sammanfattas med ett ord i hans tycke: uselt. Hon är inte vatten värd och vägen hon valt är möjligast fel. Hon kan inget, klarar inget och inte har hon skaffat sommarjobb heller. Hennes väninna däremot, hon hyllades till skyarna för hon tar studenten! Vad fint! Men hur skulle världen se ut om alla tog studenten? Dessutom är den älskade dottern bara tjugo ännu, hon hinner ta studenten många gånger om om andan faller på.
Han påminner henne också ständigt om att han helst skulle göra dom arvlösa. Redan när hon var tretton kom hon till mig och sa: mamma, varför tror han att jag skulle bry mig? Tja, därför att det där är hans enda medel att påverka. Pengar. Behovet av dom. Han har lättare för att ge bort hundra euro än en kram. Han har tydligen också lättare att understöda sina syskonbarn med medel till inköp av bilar och sånt än att bidra till sina egna ungars studier. Det finns en anledning till det också. Han tycker att vi ska dela lika. Om han ger femhundra euro åt dottern så tycker han att jag ska bidra med lika mycket. Och det går ju inte. Alltså blir det inget, för det är orättvist att det är bara han som betalar. Han kan ju inte för sitt liv föreställa sig vad jag bidragit med undera alla dom här 22 åren, som inte går att mäta i pengar.
Så småningom hade han kommenterat hennes födelsedag: ska du ha något? Antagligen fick hon en hundralapp igen, eller två. Vackert så. Fast dotra har sagt att hon hellre skulle ha en pappa som bryr sig än hans pengar. Tyvärr, kärlek och omtanke kan inte fås för pengar.
Hon frågade varför han är på detta viset. Jag svarar, igen, att han inte är frisk. Att hon inte ska ta åt sig för han vet inte vad han gör. Han förstår inte. Han är emotionellt handikappad, störd. Psykopat. Han kan inte annat. Men hur lätt är det, att inte ta åt sig? Barn är lojala till bristningsgränsen, älskar sina föräldrar fast dom inte har förtjänat det.
Det finns en särskild plats i helvetet för såna som han, det är jag övertygad om. Förresten så är han väl redan där? Jag känner inte igen mig själv i tankarna jag tänker när någon gör mina barn illa.
Sedan fortsatte faderskapet med att kommentera hennes skolgång och framtidsplaner (studera vidare till teknisk ingengjör). Det kan sammanfattas med ett ord i hans tycke: uselt. Hon är inte vatten värd och vägen hon valt är möjligast fel. Hon kan inget, klarar inget och inte har hon skaffat sommarjobb heller. Hennes väninna däremot, hon hyllades till skyarna för hon tar studenten! Vad fint! Men hur skulle världen se ut om alla tog studenten? Dessutom är den älskade dottern bara tjugo ännu, hon hinner ta studenten många gånger om om andan faller på.
Han påminner henne också ständigt om att han helst skulle göra dom arvlösa. Redan när hon var tretton kom hon till mig och sa: mamma, varför tror han att jag skulle bry mig? Tja, därför att det där är hans enda medel att påverka. Pengar. Behovet av dom. Han har lättare för att ge bort hundra euro än en kram. Han har tydligen också lättare att understöda sina syskonbarn med medel till inköp av bilar och sånt än att bidra till sina egna ungars studier. Det finns en anledning till det också. Han tycker att vi ska dela lika. Om han ger femhundra euro åt dottern så tycker han att jag ska bidra med lika mycket. Och det går ju inte. Alltså blir det inget, för det är orättvist att det är bara han som betalar. Han kan ju inte för sitt liv föreställa sig vad jag bidragit med undera alla dom här 22 åren, som inte går att mäta i pengar.
Så småningom hade han kommenterat hennes födelsedag: ska du ha något? Antagligen fick hon en hundralapp igen, eller två. Vackert så. Fast dotra har sagt att hon hellre skulle ha en pappa som bryr sig än hans pengar. Tyvärr, kärlek och omtanke kan inte fås för pengar.
Hon frågade varför han är på detta viset. Jag svarar, igen, att han inte är frisk. Att hon inte ska ta åt sig för han vet inte vad han gör. Han förstår inte. Han är emotionellt handikappad, störd. Psykopat. Han kan inte annat. Men hur lätt är det, att inte ta åt sig? Barn är lojala till bristningsgränsen, älskar sina föräldrar fast dom inte har förtjänat det.
Det finns en särskild plats i helvetet för såna som han, det är jag övertygad om. Förresten så är han väl redan där? Jag känner inte igen mig själv i tankarna jag tänker när någon gör mina barn illa.
Kommentarer
Trackback
