gränslös kärlek

Det är så fenomenalt med kärlek, den kan inte ransoneras. Visst kan den ta slut, men då handlar det om något helt annat.

 

Som förälder älskar man ju sina barn (förhoppningsvis) lika mycket oavsett om man har ett eller sju. Kanske på olika sätt, men för mig så finns det iallafall ingen rangordning. Varje gång man får beskedet om ett barn till så växer hjärtat och blir lite större. Det tas inte kärlek från någon annan, det kommer bara till.

 

Samma fenomen upplever jag med nya människor jag träffar. Inte alla, naturligtvis inte, men om det är någon jag verkligen gillar så är det inte bort från någon annan.

 

När föräldrar skiljs och man träffar nya partners känns allt kanske konstigt i början. För barnen, för dom vuxna, för den som blir ensam, för dom som ska hitta ett nytt liv tillsammans. Jag har sett hur Lillkillen spontant tycker om min nya kärlek och det gläder mig innerligt. Jag vet också att han inte älskar sin far mindre för det. Han har bara fått en ny människa att tycka om och inget kan väl vara finare? Samtidigt hamnar barnen i ett dilemma, dom vill inte såra sina föräldrar, inte ta parti och inte visa för mycket. Jag förstår det så väl, jag vet hur det känns. Jag tror att yngre barn kanske hanterar det här bättre, dom förstår inte att dämpa sig för att inte såra.

 

Det är inte så lätt för oss vuxna heller, om vi blivit ensamma och barnet kommer hem och hyllar exets nya partner till skyarna. Om förnuftet får råda så kan vi hantera det bra, även om det svider. För vi vet att det inte är bort från oss. Om känslorna rår, vilket dom gör ibland, så gör vi bara saken värre. Barnet slutar dela med sig, blir slutet och tyst och känner sig sliten mellan dom två föräldrar det älskar så högt. Jag har själv kämpat med dom där känslorna, inte så mycket, men ändå.

 

Jag minns när de äldre barnens far blev ihop med min bästa (ex-)vänninna, hur det kändes konstigt men samtidigt var jag glad åt att jag visste vem hon var. Att hon var en fin mamma, att hon tyckte om mina ungar redan innan. Att vi sedan bröt har inte med hennes plastmorse-egenskaper att göra, nej, bland annat så förbjöd mitt ex oss att umgås. Och vi lydde båda två, det är en helt annan historia...

 

Lika lätt som jag omedelbart tycker om någon vid första träffen, lika lätt kan jag tycka illa om någon annan. Det räcker med att jag blivit sviken en gång och sen tål jag inte människan resten av livet. Det finns en tagg kvar, för sveket var så stort. En ung ex-svägerska till mig (vi var båda bara 16) tömde min burk med sparade pengar en gång när hon var ensam hemma hos våra respektives föräldrar där vi båda bodde. Det var så ruttet gjort att jag aldrig ens ville försöka tycka om henne. Hon försökte nog men jag var inte mottaglig. Jag behöver inte tycka om henne, det är ok att inte älska alla här i välden.

 

Min kusins man frågade en gång varför jag inte tycker om honom. Han känner naturligtvis min motvilja som ett isberg då vi nån enstaka gån ses. Jag uppför mig, det är inte det, jag håller masken för barnen och så. Som svar på hans fråga sa jag iallafall att jag aldrig kan glömma att han slog min kusin gul och blå när hon väntade deras första barn. Jag kan aldrig tycka om en sådan människa. Det finns inga ursäkter och jag vill inte.

 

Däremot skulle jag närsomhelst adoptera henne (deras) barn om det skulle behövas, om det skulle hända henne något. Och kärleken skulle växa fram och jag tror att jag kunde älska dom som mina egna.

 

När jag blev bedragen tyckte jag spontant illa om den andra kvinnan, utan att egentligen ha någon orsak, jag kände ju henne inte. Mest tyckte jag förstås illa om han som bedrog och då, som nu anser jag att det var hans ansvar, inte hennes. När det värsta lagt sig så försvann ju också hatet. Då var jag ung och hade inte varit med om så mycket, nu vet jag vad kärlek gör. Ibland kan vi bara inte hjälpa det. För det drabbar oss, som ett knytnävsslag i magen.

 

Kärleken är en förunderlig kraft som sätter upp och ner på hela vår värld. Det är inte lätt, men skall det vara det då?

Kommentarer
Postat av: Erin Gäddnäs

Det är förvirrande, men livet har en underlig förmåga att alltid reda ut sig och falla tillbaka och gå in i ett mönster som kallas vardag. =) Snart är vi en del av varandras vardag helt enkelt. ^^

2010-04-18 @ 22:27:45
URL: http://eringaddnas.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0