amandines

Jag har turnerat släkten runt på trettiosex timmar. Guddottern fyllde 8 år, hennes äldre bror blev konfirmerad och min finaste vackraste äldsta guddotter hade sin bröllopsfest igår kväll. Det var afrikansk och thailändsk mat, skandinavisk kladdkaka och en bröllopstårta utan grädde (för den bara skar sig pga åskvädret). Ute på gården dansades det till afrikanska trummor och det var härligt att se hur det verkar sitta i generna på dom yngsta små chokladbarnen. Knappt kan dom gå men och som dom rör sig till musiken! Värdparet hade räknat till minst tio olika nationaliteter på festen, det är skitskoj. Men vi finnar är onekligen tråkigast och stelast av oss.

Mätt som en plätt landade jag i morsans badkar halv elva på kvällen, jag svek och lämnade festen åt sitt öde, urlakad och trött som en gammal disktrasa. Väckning 05.45 imorse och så ännu en tråkig båtresa över halva Östersjön. Satt i pianobaren en stund, där var tyst och lugnt ända tills pianogubben kom och beklagade sig över att folk sover på sofforna när han spelar. Det finns ju ingen annastans att vara på den färjan, hallååå, min irritationströskel sänktes ett snäpp medan han babblade.

Disktrasekänslan kommer att hänga med mig hela dagen, här ska det inte vilas. Jag blir så gråtmild när jag är trött. Peta på mig och tårarna rinner. Som extra bonus hade jag en grymt motsträvig och uppkäftig son att handskas med så fort jag klev in genom dörren. Man får ju skämmas med mindre och känslorna svallar trots att jag VET att det händer mycket i dom små livens liv nu.