amandines

Jag fick ett samtal till jobbet härmodagen, det var min älskade dotter (som inte är tonåring längre). När jag svarade var det fullt med folk runt omkring mig och jag var tvungen att avbryta hela tiden. Mamma, kan du lyssna nu??, sa hon till sist och jag gick ut då jag hörde förtvivlan i hennes röst.

Hon hade haft ont i magen ett tag och var nyss hemkommen från HVC. Med ett positivt graviditetstest i sin hand. Trots att hon äter piller gick det så här, hon är tydligen minst lika fertil som mor sin (som blev gravid med spiral) och det är ju inte direkt planerat.

Livet blir inte alltid som man planerar och jag är nervös inför hennes beslut. Ett beslut som ska fattas senast på tisdag då hon har ny tid till gyn. Oavsett vad hon gör finns jag där för att stöda och trösta men det är svårt att hålla inne med att jag faktiskt skulle tycka att det är kul att bli mormor. Nervöst, men härligt. Jag vet ju själv att det är lite bakvänt då man kanske tänkt studera och jobba lite först.

Jag tänker på orättvisan, det finns dom som aldrig får egna barn och dom som inte vill ha dom. Jag blir så ledsen och skulle vilja vrida saker och ting rätt men det går ju inte. Det finns sånt vi inte rår på och aldrig kommer att kunna förändra. Som kärlek och naturen, vi är bara tvugna att finna oss. Finna oss i att vi inte kan kontrollera allt.

Jag önskar jag kunde hjälpa henne med beslutet, men vad gör man? Jag sa att det är ditt beslut, ingen annan kan fatta det. Jag sa också att man väldigt väldigt sällan ångrar dom barn man fött, då är man nog inte riktigt frisk.

Huh, det är jobbigt...