1+1=9

Livet gjorde en kullerbytta, vi fick lägenhet i Mariehamn. Fastän det var dit vi strävat, det vi önskat och hela tiden tänkt känns det ändå som om man är oförberedd. Samma känsla av oförklarlig överraskning som då fammo dog för sex år sedan. Jag visste att det var dags, varje gång vi sågs tänkte jag att det var sista gången och ändå... när det hände stod jag handfallen: redan??!

Allting blir så konkret nu. Det är omtumlande och bra. Jag våndas och är oförsvarligt lycklig på en och samma gång. När två människor i 40-års åldern förälskar sig i varandra så är det i dagens läge oftast flera personer inbalndade än så. I vårt fall räknade jag till åtta. Kanske nio. Jo, så blir det nog. Livet tar en helt annan vändning, inte bara för oss utan för alla i vår närhet. Det är en ny livsfas, det måste gå. Det hjälper inte att lägga sig platt och vägra vara med. Det hjälper inte, vi är med ändå och det enda vi kan göra är att göra det bästa av det.

Halva gårdagen, halva natten och hela dagen idag har det snurrat i mitt huvud. Hur ska det gå? Min prioritet ett är naturligtvis Lillkillen, stackars liten som jag river upp från alla trygghet. Vi måste skapa oss ett alternativt nätverk och jag ska ge honom tid, vara närvarande. Känner att det här sjöjobbet är en fas det också. Så fort det kommer något annat hoppar jag av.

Vi närmar oss Mariehamn och det är kö till mässens dator (som varit död i dagarna två).

Over and out.


Kommentarer
Postat av: shanrox

För mig är nästan 1+9=2. Är det då bättre? Menande att människor överlag idag känner så många och mest bara ytligt att i slutet har de bara sig själv och bästa vän/partner, helst båda för att alla goda ting är tre.

2010-03-24 @ 21:10:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0