amandines

Jag kan inte formulera mig. Jag vill egentligen bara berätta om hur lycklig jag är. Hur innerligt fint det är att vakna och upptäcka att den vanligtvis tomma sidan av sängen är upptagen av någon jag verkligen vill vakna med. En undertäcketvarm, mjuk hud mot min hand och ett leende som får den gråaste morgon att bli den bästa. Tänker du på det, du som har den här lyckan varje morgon, hur innerligt bra du har det? Förstår du att uppskatta det du fått?

Förra helgen höll jag ett litet barn i famnen, jag begravde näsan i två månader gammal babyhud och knarkade doft. Jag hade redan glömt den doften och passade på att njuta riktigt ordentligt. Tänker du på det, du som är trött på ditt barn för att det är en jobbig period just nu. Tänker du på det att det finns dom som inget heller skulle vilja än att ha ett skrikigt jobbigt barn i famnen, för att dom längtat så hett och det där skriket och gnället faktiskt inte är så farligt.

Mina finaste vänner ska bli fosterföräldrar på fredag (imorgon). Hur härligt är inte det? Dom har egna barn men kan inte få fler och nu känner dom att deras kärlek och medmänsklighet gott räcker till att dela med sig till dom som blivit utan. Jag tycker det är fantastiskt!

Ibland känns det som om det bara handlar om att se saker ur olika perspektiv. Det är viktigt för att kunna förstå, det är viktigt för att inte döma på förhand. Tänk på att någon annan kanske vill ha det du kastar bort. Det som du tycker att är ingenting värt kan vara lyckan för någon annan. Om du inte (in)ser hur bra du har det kan du se med mina ögon. Jag ska visa dig. Jag ska berätta för dig.