amandines

Jag går här hemma mellan flyttlådorna, spisen och datorn och funderar medan jag ännu en gång packar ner mitt liv i banan- och blöjlådor. Jag funderar på dig min älskade hur stor den här omställningen är för dig och dina kära. Jag går omkring med en avlägsen sorg som inte är min men som jag känner ändå. Jag är ledsen för att det blev som det blev, ledsen och samtidigt galet lycklig. Jag är övertygad om att när vi landat, när alla landat och vi funnit oss i det här nya så blir det bra. Det är vägen dit som vi ännu inte vandrat klart. Det kommer tunga backar, grus och damm och jävelskap som svider i våra ögon. Det kommer mörk och kall skugga men också strålande sol och doften av ett härligt sommarregn. Vi vänder blicken upp mot det stora blå.

Det är en stor omställning för mig också, men den grymma våndan jag kände i mitten av april nångång har övergått i någon sorts trygghet och känslan av att vara omgiven av kärlek(sfulla människor). Lillkillen och hans far verkar också ha landat och jag är så glad. Jag vill ju inte att han ska tycka att jag är ett svikarsvin fast han är i sin fulla rätt. Jag tror han också vet hur det är att följa sitt ivrigt bankande hjärta. Vi är bara människor och med dagens familjekonstellationer krävs det mycket ork, mod, kärlek och välvilja för att få allting att funka.

Jag lyssnar på Kent. Fastnar med orden och undrar, lyssnar jag på Kent när jag känner sorg eller känner jag sorg för att jag lyssnar på Kent? När jag lyssnat klart ska jag ännu ett varv till buktiken, rensa den på bananlådor och köpa ägg och socker. Bakar flyttbullar och kakor mellan varven, annars blir det bara för trist.