klippa navelsträngen
Kom hem från jobbet lördag eftermiddag och det var som vanligt. Jag låg utslagen på sängen tills det var en knapp halvtimme kvar tills Kärleken kom dundrade in på gården. Då tog jag en snabb damssugarvals och gjorde dom enklaste av varma mackor, mera ska man inte kräva av mig en sån dag. Jag hade faktiskt gjort chickennuggets och pommes frites åt Lillkillen innan.
På söndagen åkte vi en tur ut på landet och böt hojen mot en Skoda + släpvagn, vilken kontrast! Träffade underbaraste goaste gudbarnet som sa "sitta motorcykeln" och inte var särskilt rädd alls. Sen körde vi tillbaks och ställde äldsta avkomman inför faktum; vi är här med flyttbilen, nu börjar vi bära ut dina grejer. Ingen pardon, nu ska han ut. Knappt fyra timmar senare var allting flyttat och Skodan återlämnad, hans etta på femte våningen blev riktigt mysig! Sen stod vi hemma i köket och skalade räkor till kvällens middag hos nästanåttabarnsfamiljen. Gott och mysigt för trötta kroppar, vi slockande som utblåsta ljus hemma en stund senare.
Det känns konstigt. Nu är dom utflugna, mina två äldsta. Egna liv och dom klarar sig själv och jag blir helt villrådig av att plötsligt laga mat åt bara mig och Lillkillen. Hur gör man? Hur lite ska man handla? Jag löste inte det problemet idag iallafall, det blir kebablåda så det räcker åt alla ungar och svärsonen med. Det är som att klippa navelsträngen en gång till, för gott. Annars finns det ju många faser i föräldraskapet som blir milstolpar; när dom lär sig gå, då dom börjar skolan, då dom slutar skolan, värnplikten, den första pojkvännen, den första fyllan, den första mensen.... Nu ska jag finnas här, som mamma till vuxna barn, finnas men ändå inte. Finnas när dom behöver mig men försöka låta bli att dadda. Men visst är det väl ok att ge dom en påse hembakta bullar då och då :)?
På söndagen åkte vi en tur ut på landet och böt hojen mot en Skoda + släpvagn, vilken kontrast! Träffade underbaraste goaste gudbarnet som sa "sitta motorcykeln" och inte var särskilt rädd alls. Sen körde vi tillbaks och ställde äldsta avkomman inför faktum; vi är här med flyttbilen, nu börjar vi bära ut dina grejer. Ingen pardon, nu ska han ut. Knappt fyra timmar senare var allting flyttat och Skodan återlämnad, hans etta på femte våningen blev riktigt mysig! Sen stod vi hemma i köket och skalade räkor till kvällens middag hos nästanåttabarnsfamiljen. Gott och mysigt för trötta kroppar, vi slockande som utblåsta ljus hemma en stund senare.
Det känns konstigt. Nu är dom utflugna, mina två äldsta. Egna liv och dom klarar sig själv och jag blir helt villrådig av att plötsligt laga mat åt bara mig och Lillkillen. Hur gör man? Hur lite ska man handla? Jag löste inte det problemet idag iallafall, det blir kebablåda så det räcker åt alla ungar och svärsonen med. Det är som att klippa navelsträngen en gång till, för gott. Annars finns det ju många faser i föräldraskapet som blir milstolpar; när dom lär sig gå, då dom börjar skolan, då dom slutar skolan, värnplikten, den första pojkvännen, den första fyllan, den första mensen.... Nu ska jag finnas här, som mamma till vuxna barn, finnas men ändå inte. Finnas när dom behöver mig men försöka låta bli att dadda. Men visst är det väl ok att ge dom en påse hembakta bullar då och då :)?
Kommentarer
Trackback
