amandines

Snabbvisiten i paradiset är över. Det var fint och det gjorde själsligt gott att påta potatisar i jorden men kroppen ville inte alls samarbeta. Det gjorde ont så jag grät när jag var klar och desperat letade jag igenom necessärer och väskor efter mera värktabletter. Till och med i handskfacket i bilen hittade jag några aspirin så nu är jag garderad ett tag.

Vi var i god tid nere i hamnen och jag fick sån lust att sätta mig tio minuter på kyrkbänken och andas. Det gick inte, nyckeln var inte i, säsongen har inte börjat för mina ensambesök i "min" fina kyrka. Jag tog en sväng på gravgården istället. Längst ner, lutad mot muren står Matildas gravsten. Undrar var hon låg. Undrar över hennes livsöde. Ensam med två små söner i mitt lilla torp, så ensam att hon var tvungen att ge bort den ena för att överleva. Uuhh, vilket öde!

På färjan är det mycket folk, det är fredag och sommarkökarborna ska väl ut till skärgården och njuta. Det är bara jag som ska till stan. Till Ekenäs. Det börjar kännas fel att säga hem, jag är inte många dagar där längre för tolv av maj månads dagar tillbringas på jobbet. Om jag inte får sjukledigt. Min tröskel är hög. Jag står ju på benen, alltså kan jag jobba?! En kollega till mig fick åt sig ett lite längre vikariat och genast blev hon sjukskriven. Det står inte högt i kurs bland cheferna precis och jag vill inte att dom tycker att jag utnyttjar mitt för en gångs skull längre kontrakt. Men visst har man rätt att vara sjuk nångång, det vet både jag och dom.