amandines

Jag tittade på dig när du jobbade igår. Jag lyssnade till din klara, höga röst som ljöd i kyrkan. Jag såg dina händer förstärka dina ord, jag kände din kärlek. Du är den godaste människan jag känner, den finaste, mest varmhjärtade snälla. Jag har i såna stunder väldigt svårt att begripa att den underbaraste människan på jorden har valt att dela vardag med mig. En gammal refräng av Pet Shop Boys snurrar i skallen; what have i done, what have i done to deserve this? Någonting måste jag ha gjort rätt. När kärlekskänslan i mitt bröst svämmar över och jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det finns inget som är tillräckligt stakt och stort, tillräckligt mycket för att förklara det stora jag känner. Inte en present fin nog (dyr kanske, men nu har jag inte såna resurser), inte maträtt så god, inte en måne så nära att jag kunde ge den till dig. Så jag ger dig det enda jag har.

Mitt hjärta.