amandines

När jag engång är i gång och filosoferar så ska jag skriva lite till. Cyklade hem från jobbet idag och kom ihåg hur jag kände mig för bara ett par tre år sedan.

Så djupt nere i ett gyttjehål som inte går att föreställa sig med mindre än att man varit där. Så fastkletad och insmord att jag aldrig trodde jag skulle komma upp. När varje morgon var en pina och jag helst ville dra täcket över huvudet och försvinna. Bli bedövad och vakna upp när allting blivit bättre. Jag önskade så innerligt att någon annan skulle ta tag i mitt liv, att någon annan skulle ta över ansvaret. Vem skulle det ha varit? Klart det fanns stöd och styrka i mamma, barn och vänner men ibland var det som ett hånflin i ansiktet.

Vetskapen om att jag själv försatt mig i sörjan var tung. Jag hade ju själv gjort mina val, inte fan fanns det någon annan att skylla på. Fel val. Lite olyckliga omständigheter. Ofta insåg jag hur tacksam jag skulle vara över att jag var tvungen att fungera. Jag var tvungen att se till att barnen kom till skolan. Tvungen att se till så dom fick (nån form av) mat iallafall en gång om dagen. Jag lekte naturligtvis med tanken på att dö, men så gör man ju inte. jag hade ju ett ansvar och det skulle vara den fegaste av handlingar att se det som en utväg. Så nej, det var ändå inget alternativ.

Om jag inte hade varit tvungen att fungera hade jag kanske varit en fullfjädrad alkis idag? Det var så skönt att bedöva sig på kvällarna. Om jag inte hade varit tvungen att vara närvarande hade jag kanske varit på andra sidan jorden idag? Jag är innerligt tacksam över att jag inte hade någon att skyffla över allting på för då hade jag kanske gett upp? Men oj som jag saknade en utsträckt hand ibland, en famn att vila i.

Det blev visst ganska mycket svammel om tacksamhet. Kan inte hjälpas :)

Sign: Lycklig idag!