amandines

Hur ironiskt är det inte att exet skrev till mig "du har låtit dig utnyttjas av xxx....." när den enda som utnyttjar är jag. Ännu ett hjärta krossat, igen någon som är ledsen. Inget jag är stolt över, jag blir ledsen själv.

Men annars är det bra, jättbra!

The Wannadies känns som ett bra musikval just nu.

Det var redan april månad och solen gassade lovande på himlen. Kattungarna som föddes i februari var nu leveransklara och jag hade haft en annons i lokaltidningen. För att få veta hurdant hem Lilla Grå skulle komma till hade jag erbjudit mig att köra den hem till killen som svarat på annonsen. Ensamma kattkillar måste spanas in, det var ju ändå inte särskilt vanligt. I bilen hade jag en noggrann färdbeskrivning som var enkel att följa och efter en dryg timme var jag långt ute i skogen någonstans. Kartan ledde mig till ett litet rött torp vid världens ände och jag förstod att jag kommit rätt. Jag klev ur bilen med katten i buren och slog några slag med portklappen.

Dörren öppnades och ofrivilligt drog jag efter andan, ojoj vilken läckerbit! En alldeles för ung läckerbit dock, tänkte jag och sansade mig. Den unge mannen sträckte fram handen och presenterade sig som Micke. Handslaget var fast och varmt, fullt av självförtroende. Jag välkomnades in i hallen och överrumplades av en plötslig nervositet. Herregud, vad är det som händer? Krävs det inte mer än ett par vackra ögon för att jag ska tappa fattningen?

- Kom in, kom in, sa Micke, jag kan fixa lite kaffe. – Tack, gärna svarade jag och satte mig i soffan och lade ner kattkorgen på golvet. Innan Micke gick ut i köket satte han sig på huk och öppnade dörren till buren. Med en väldig fart sprang Lilla Grå rakt upp i famnen på honom. Leende såg jag hur han ryckte till då den klättrade upp för jeansen, små klor är också vassa. Micke försökte resa sig men Lilla Grå hängde envist kvar och jag tog ett försiktigt tag om den lilla kattkroppen för att lyfta ner den på golvet. Mina händer snuddade vid den unge läckerbitens jeans och jag kände värmen strömma rakt ner i mellangärdet. Som en elektrisk stöt, omöjlig att göra något åt. Som tur var gick han äntligen ut i köket och såg inte att jag satt rodnande kvar i soffan. Katten sprang nyfiket runt och utforskade sitt nya hem och min blick vandrade till den välfyllda bokhyllan. Jag konstaterade att den nyblivne kattägaren inte alls var någon dum typ, det vittnade böckerna om. - Och sånt gillar jag, tänkte jag, som om det var relevant.

Precis då rodnaden lagt sig kommer Micke tillbaks med en bricka med kaffekoppar och ett fat med små chokladkex. Jag kunde inte förmå mig att röra kexen, jag hade fullt upp med att försöka hålla handen stilla så inte kaffet skvätte. Micke hade satt sig nära mig i soffan, alldeles för nära. Luften var het och vibrerande omkring oss och min andhämtning blev tung. Jag vet inte om jag någonsin har reagerat på detta viset tidigare, men det var en otroligt skön och pirrig känsla. Jag hade inte ens varit innanför dörren i tjugo minuter och redan hände det märkliga saker i min kropp. Efter att ha stirrat ner i kaffet i vad som kändes en evighet men som i själva verket var sekunder så kände jag en varm hand på mitt lår. En varm, stark och manlig hand som bara låg där och brände. Ännu vågade jag inte titta Micke i ögonen men min hand letade sig fram till hans och våra fingrar trasslade fumligt in sig i varandra. Mickes andra hand lyfte min haka och jag stirrade in i ett par obestämbart grönbruna ögon. I nästa sekund kände jag hans mjuka läppar mot min mun och vi möttes i en hetsig kyss. Som på kommando försvann alla spärrar och vi började glupskt utforska varandras kroppar med mun och händer.

Vi slet av varandra kläderna och dom blev liggande i en hög på golvet medan vi fortsatte vår lek. Micke hade en fantastisk kropp, härligt hårig och en förtjusande mage. Jag vände honom på rygg och höll fast hans armar medan jag lät min tunga kittla honom. Med min fria hand smekte jag hans allt hårdare och längtande lem och jag njöt av att höra honom stöna. Efter en stund rullade vi runt och rollerna var ombytta. Jag kved av längtan och viskade skamliga förslag i hans öra. Det hade önskad effekt och det var nästan djuriskt då kände jag hur våra kroppar blev till en. Vi gungade långsamt i varandra, stämde av, kände och svävade... Mickes heta mun mot min hals fick mig att dra honom intill mig och aldrig vilja släppa taget. Tempot ökade, som av sig själv och jag kände mig berusad. Det fanns absolut inga hämningar och vi ramlade ner ur soffan, på golvet. Jag befann mig gränsle över honom och njöt av Mickes händer på mina tunga bröst, jag såg oss som på film och det eggade mig oerhört. Micke hävde sig tillbaks upp i soffan så att jag satt i hans famn i stället och vår leklusta kände inga gränser. Jag njöt av hans unga virila kropp och ömsinta men krävande händer. Vi var så nära nu, nära varandra, nära extas att det knappt gick att hålla emot längre. Sekunder av total stillhet följda av djurisk hetta hade sina följder och först exploderade jag i armarna på honom och sekunderna efter, innan jag knappt hunnit hämta andan stönar han ut sin lust i rummet. Som tur var fanns det ingen annan än Lilla Grå som hörde.

Svettiga glider vi ifrån varandra och jag nyktrar till. Erkänner för mig själv att fördomarna jag haft mot alldeles för unga män inte har någon grund i det här fallet...

Det händer alldeles för mycket för att det skall kunna plitas ner i ett läsbart blogginlägg.

Jag jobbar, parar katten (är jag en kopplerska nu?), flyttar, jobbar, åker till Sottunga, skriver, skriver, skriver (mest bara brev), älskar... inte i fysisk bemärkelse dock. Känner mig som katten ibland, innan hon blev påsatt. Bilden är fotad med mobilen (det var bråttom) och oredigerad. Tänkte först ta bort dom lysande ögonen men inser att det är väl just så beskrivande som det ska vara :)

Tänk vad ord kan göra... dom kan göra dig lycklig, dom kan förstöra. Rätt ord på fel plats eller tvärtom, ibland kan jag se rakt igenom. Dig.

Det är en underbar vinterdag idag. Som gjord för att gå ut, men jag var faktiskt ute och promenerade samtidigt som solen vågade sig upp över horisonten. Och det gäller ju att inte överdriva, kanske tar jag cykeln till puben ikväll? :)

Faktum är att detta känns som en av dom bästa dagarna på länge, det känns bra ända in i hjärteroten. Som jag har väntat på den här dagen och så plötsligt när jag trodde att den inte skulle komma så var den här. Kanske har det något med promenaden att göra? Eller den underbara drömmen jag vaknade till? Eller att det helt enkelt är fredag? Eller att jag ska få massage en timme idag? Det är nog summan av alltihop som gör detta till en sån fantastisk dag.

Puss!

Lillkillen är inte klok. I ett dygn nu har han lyssnat på Europes skiva. Den där med Final countdown, Carrie osv... Sååå bra är den inte. En gång i timmen kollar jag öronen, ifall skavsåren börjat blöda? Det som gör att han får hållas är att han sjunger så vackert själv, så attans gulligt!

Ute är det mörkt mörkt och vått. Jag missade snön, såg den bara från köksfönstret på Gabriella och kände den piska i ansiktet under en snabb promenad till kvartersICAn. Borde jag trotsa regnet nu och gå ut och gå? Finns liksom ingen ursäkt för att inte... Kanske. Sen, senare.

Jag har haft cellokonsert i mitt vardagsrum idag. Första gången jag fick höra vad Lillkillen lärt sig under hösten, jag är SÅ imponerad. Han fattar så mycket av noter och takter och fiss och c och allt vad det heter. Jag fattar noll. Tycker att det är helt fascinerande då han för stråken över cellon och får rena fina ljud ur den, för det hör jag faktiskt :o)

För övrigt så har livet vänt, jag sover gott om nätterna igen. Det enda som oroar mig lite är vad jag ska göra efter att jag fyllt fyrtio, men det ordnar sig väl.

Bokmässa i Helsingfors. Oroar mig och är nervös tills montern är klar och helst av allt fylld med köpsugna kunder. det har löpt smidigt idag, glömde bara skruvarna hemma oc det var ju småsaker men rätt så betydande ändå. Imponerades av mig själv då jag hittade till järnaffären i en stadsdel jag sällan besökt utan att ha kört fel mer än en gång. Hela resan tog max 20 minuter så det var okej. Med den nyinskaffade tången slog jag mig själv på käften så jag kan stoltsera med en vacker fläskläpp! Kul! Ser ut som värsta munsåret, eller misshandeln... Det är det inte.Kanske det har lugnat ner sig till torsdagen då jag ska le och se vecker ut i fyra dagar....

Små saker i vardagen gör mig glad. Fjuttigheter till och med, men ändå kan jag komma ihåg dom långt efteråt.

För ett par veckor sen tankade jag bilen i grannstaden och sa till killen i kassan att han skulle ta betalt för en kaffe också. Det gjorde han inte. Så jag upprepade mig undrande och då sa han: det bjuder vi på! Gissa om jag blev glad?

I posten var det en kvinna som bar ut en massa tunga lådor och vi andra stod i kön och tittade på. Då tar en man resolut och lyfter upp två av hennes lådor och hjälper henne bära. Sen fick han ställa sig sist i kön, men det bekom honom inte.

Min dotters pojkväns pappa har fixat min bil, och vad fick han för det? Tre stycken Toblerone.


Idag har jag funderat mycket (i bilen naturligtvis) och jag skulle kunna vara mycket mera medmänniska än jag är...

Förra måndagen var jag i Borgå och Sibbo i östra Finland. Borgå är en underbart vecker stad och jag körde lite sightseeing på smågator jag inte ens visste fanns. Ändå har jag varit där rätt många gånger... Sibbo går väl under fenomenet "håla" om man frågar mig, men det behöver man ju inte göra.

Till Sibbo flyttade min allra bästa kompis Haje från dagiset i Åbo, precis efter att jag flyttat till Ekenäs. Jag hälsade på henne ett par gånger men det blev allt mer sällan vi hördes av. Sen vi blev vuxna så är det kanske fem gånger totalt, men oj vad kul det är då! Senast vi sågs var för snart tre år sedan på teaterträffen i Hangö.

Åter till ämnet - eftersom jag var i Sibbo kunde jag inte låta bli att tänka Haje och hennes mamma, lekte till och med med tanken på att ringa mamman. För Haje bor numera i Danmark så henne hade jag ändå inte räknat med att träffa. Men jag gjorde det inte, jobbade bara på och körde kosan hemåt igen. Halvvägs får jag ett sms i telefonen; hej, vad är din adress?, hälsningar Haje! Vilket sammanträffande! Jag svarade och då ringde hon upp. Haje hade besökt sin mamma i Sibbo och firat hennes födelsedag, nu var hon på väg till flygplatsen. Tänk OM jag ändå hade ringt mamman, då hade vi ju med all säkerhet fikat ihop och träffats. Vi har inte setts på tre år och så tänker vi på varandra samma dag. Det är inte utan att jag tycker att det är lite halvövernaturligt :)

Telepati fungerar?

Snart är det sommar! Har efter mycket funderande bestämt mig för att inte jobba mer än absolut nödvändigt. Ska försöka vara på Sottunga så mycket som möjligt ändå, med något eventuellt inhopp i kallskänken hos det Rödvita Rederiet.

Det är ju så mycket jag vill hinna med, sånt jag inte hunnit med dom två senaste somrarna då jag jobbat från 8-18 i stort sett alla dagar. Nästan så jag formulerat en önskelista i huvudet:

* bygga hönshus och skaffa tre hönor
* köpa eller hyra en billig båt så vi kan ta oss till andra holmar
* gräva och plantera och hoppas att jordgubbarna är söta
* plocka blåbär
* bygga kompost
* bara vara

Vädret kan knappast bli sämre än förra sommaren så det är jag inte orolig för :)

Det blev inte mycket till vinter. Inte där jag befunnit mig iallafall. Dock blev det sportlov, mer än vanligt. Bokade en resa till Göteborg veckan INNAN lillkillen hade sportlov och upptäckte det till min fasa då jag redan gått och lovat att vi skulle åka... Fanns alltså ingen annan råd än att be om ledigt från skolan, det ville jag ju inte eftersom han är så ny i klassen. Det hade jag inte beövt oroa mig för, för numera öser fröken lovord över honom - han är duktig, social och bråkar ALDRIG.

Förra veckan tillbringade vi alltså mest på några av Göteborgs museum, det var spännande! Att resa är tungt, tycker både sonen och jag men det hindrade oss inte från att efter att ha tillbringat nästan ett helt dygn hemma åka vidare upp i det egna landet. Vi hälsade på brorsan + sambo i Jakobstad och till vår stora glädje kunde man både åka pulka och skridskor en vacker vinterkväll. Enda gången den här vintern. Det VAR bättre förr...

Fem dagar var vi borta denna gång och nu har vi äntligen kommit hem. Resan ner tog sisådär sju timmar och då måste man ju äta. Efter dagens erfarenhet är det lätt att ge följande löfte: ALDRIG MER en kedjehamburgare. Fy faaan vad äckligt. Den lade sig som en klump i magen (trots att det var en liten en) och klumpen vägrade lösas upp till något behagligare. Ungarna gillade tydligen, men mitt löfte kommer att stå fast. Aldrig mer. Inte ens med ungarna, som hittills varit undantaget från regeln. Hellre har jag med mig havregrynsgröt i en termos!

Förra veckan var jag och besökte väninnans mor som låg på sjukhus. Jag våndades en aning, men vad gör man inte när väninnan själv bor så långt ifrån. Modern är 80+ och hade drabbats av blodpropp i hjärnan, med förlamning som följd. Jag har så svårt, vet inte vad jag ska säga åt gamla och sjuka. Nu är jag innerligt glad över besöket, så mycket livsgnista som modern glödde av har jag inte träffat på på länge. - Jag ska nog peta i jorden till sommaren, sa hon och pratade glatt på fylld av levnadslusta. Jag kände mig varm om hjärtat när jag gick därifrån!

Igår undrade Lillkillen vad en katt kostar. Jag förklarade att vanliga bondkatter brukar man få gratis. Okej, det var bra, tyckte han, för han vill så gärna ge en kattunge till en tjejkompis han gillar (mycket). Både jag och storebrodern skrattade varmt, vilken underbar tanke! Tyvärr kan man inte ge bort kattungar utan att inviga åtminstone mottagarens föräldrar först.

Längtar efter vinter, åtminstone lite. NU, och inte i slutet på mars. Tack.



Längtar till Sottunga, ensamheten, lugnet och morgon- och kvällspromenaderna...

Medan jag sitter och skriver lyssnar jag till en dam i telefonluren som förtvivlat malar på om x antal tidningar hon vill sälja. Inte en liten chans att avbryta hennes onödiga svada ger hon mig utan fortsätter berätta hur utvald jag är och vilken utomordentlig möjlighet jag har att köpa en tidning (på ett språk jag inte gärna befattar mig med) till ett osedvanligt lågt pris. Jag kunde låta henne babbla på men väljer ändå att avbryta henne så fort jag får luft. Mest för att jag är snäll. Så jävla snäll att jag inte tycker att hon ska slösa bort SIN dyrbara tid på att sälja ingenting. Vanligtvis avbryter jag i ett mycket tidigare skede (för att inte stjäla MIN dyrbara tid) men just nu satt jag bara här och läste bloggar, lyssnade på Human League och var allmänt onyttig. När jag väl avbröt henne så lät hon ändå ytterst fönärmad för att jag låtit henne prata på så länge hon gjorde - kanske hade hon föredragit luren i örat?

Vem vet?

Telefonförsäljare till privatpersoner är iallafall ett yrke jag ALDRIG skulle befatta mig med, aldrig!

Hela vägen ner från norra karelen igår satt jag i bilen och funderade. Lyssnade på musik, pratade i telefon och funderade igen. På väninnan som bor i Holland ska in på hjärtoperation på tisdag, det känns stort och kusligt. Visst har jag vetat att allt inte är som det ska, men det är så lätt att förtränga, vi är ju så unga ännu. Inte ens fyrtio! Väntetiden har varit lång, operationen har blivit uppskjuten x antal gånger och jag vill inte ens föreställa mig hur det är att vara sjukskriven i tre månader och bara vänta. Hur är det i Holland? Sjukvården borde väl vara rätt lik vår, hoppas jag. Såvida du har rätt försäkring naturligtvis, men kvaliteten borde det ju inte vara nåt fel på?! Hoppas allt går bra, sen är hon konvalecent i lika många månader till och jag känner att jag hör av mig alldeles för lite.... Samtidigt som jag satt där och tänkte på henne hade hon mailat mig, jag är helt säker på att telepati fungerar!!

På tal om sjukvård, när Lillkillen blev av med fingertoppen i Krakow för snart tre år sedan var det inte kul. På akuten luktade det piss, sen åkte vi ambulans genom stan, jag på passagerarplats med sonen i famnen. Utan bälte givetvis. Mormodern, som också hängde med, låg på båren där bak. Väl framme på universitetssjukhuset fanns det inte en enda skylt på annat språk än polska och det gick inte att lista ut var informationen fanns utan hjälp. Den enda som talade så man förstod var hon som ville ha betalt. Lillkillen sövdes ner, fingertoppen syddes fast och vi släpptes hem till natten, vi skulle ju hem följande morgon. Huh, vilket äventyr. Och vilken tapper unge jag har! Plååååster!, skrek han när han såg sitt finger och jag förklarade med gråten i halsen att nu vännen, nu hjälper det inte med plåster. Jag vågade inte vika från hans sängkant, inte ens då han var på operation för jag skulle inte ha hittat tillbaks. Knappt så jag vågade gå på toa (som förövrigt användes som rökrum...). Efter den händelsen är jag innerligt tacksam över att bo i norden, över vårt skattesystem och högklassiga vård. Trots att det är lite bråk på den fronten här i Finland nu, hoppas det löser sig!

Ena bilden föreställer isslottet i Kemi mars -06 då väninnan och jag bilade upp till Rovaniemi och sen ner genom Sverige. Kul hade vi! Den andra är Lillkillen som väntar på operation i Polen.

Plockar fram digikameran, det finns en del bilder som med fördel kunde flyttas över i datorn. Riktigt fina bilder av söner vid en svart sjö om natten, fina bilder på kärlek, en massa fina bilder. Så hittar jag inte sladden, så frustrerande. Visst had ejag tänkt städa, men kommer den inte fram med mindre att jag vänder upp och ner på bohaget så får det vara, för den här gången. Bilderna kan vänta.

8-åringen har bytt skola nu, steinerpedagogiken spårade ur och blev till någonting sjukt och fanatiskt. Att jag inte kan smälta att fröken hotade sonen med stryk bemöter hon med ett: du förstår inte min humor. Det var inte det minsta humoristiskt då hon samtidigt som hon uttalade orden släpade iväg min son handgripligen över skolgården. Att hon fortsätter i samma stil, över ett år senare, fick droppen att rinna över. Skäller ut barnet inför klasskompisar, mamma och mormor och andra föräldrar. För en skitsak som hon redan serverat exakt en vecka innan. Dom föräldrar som fortfarande har sina barn i skolan uppmanas (av rektorn) att INTE fråga barnen hur dom haft det i skolan, lämna över ansvaret till fröken bara så blir det nog bra. Föräldrar som känner fröken sen tidigare kommer fram till mig och gratulerar till att jag tagit mitt förnuft till fånga, jag behöver inte längre grubbla om jag gjorde rätt.

Äntligen fredag! Så väldigt ledig att jag knappt vet vad jag ska ta mig till, dagens höjdpunkt är bastun i kväll. Dottern kommer säkert hem, hon kommer att protestera vilt mot laxen som jag tänkte laga till middag, men det får jag ta :). Äldsta sonen gillar ju och det finns rester åt dom som inte vill ha fisk.

Längs med min dagliga rutt sätts det upp vägkameror. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker det är bra eller inte? Dagens melodi är nog att finna sig i att vara övervakad, på dom mest konstiga ställen. Också i hyttkorridoren på färjan över Östersjön finns det kameror. Stjäl du till dig lite hångel på konferensresan så är det dokumenterat och ute på YouTube innan du hinner blinka. Eller? Jag vet inte. Hur fascinerande är det att sitta och glo på andra människors hemligheter då du inte ens vet vem dom är? För att återgå till vägkamerorna - även om jag inte kan bestämma mig för om jag gillar fenomenet eller inte så tycks dom iallafall gilla mig och min bil. Tredje gången jag fastnat nu, jag är synnerligen fotovänlig :)

Det är alltså en helt vanlig måndag...

Dom är många, faktiskt!

1. Jag kliver av det här flytande fängelset imorgon!
2. Jag ska sova två nätter i min egen säng.
3. På torsdagen ska jag jobba på bokmässan i Göteborg, det är skoj!
4. Jag ska sova några nätter i nån annans säng ;o)
5. Jag lovar, det blir sol på söndagen!

Sitter i hytten, tystnaden är ljuv - det var visst nån musiker som sa att "silence is the best music" nångång och ofta kan jag nog hålla med. Naturligtvis hör jag motorljud och luftkonditioneringen, tangentbordsknatter och högtalarröster men det är ändå inget jämfört med decibelnivån i matsalen. Herrejävlar, undrar vad hälsoinspektören skulle säga om han kom på besök just då? Är det sen så konstigt att jag blir folkskygg? Ogillar folkmassor för det mesta, typ varuhus inför jul, bilköer och överfyllda kryssningsfartyg. Människor som trängs och knuffas, som skriker och skränar, människor som är rädda att bli utan. Stackars dom vill jag bara säga. Rockkonserter och liknande evenemang är däremot helt ok, märkligt nog.

Fick ett sms av dottern (som jag träffade i hamnen för en stund sedan): mamma kan du ta med ett bröd från båten, vi är hungriga!? Mamma som är ärligheten själv gick och tiggde ett, dom åker ju ändå i soporna ikväll. Höjden av slöseri, och ingenting kan jag åt det.

Hälsningar från Savonlinna. Har glömt vad den staden heter på svenska, och det har väl dom flesta andra gjort också? Nyslott kanske? Underbart vackert är det här, trots att hösten kommit och det ösregnar. De tusen sjöarnas land är plötsligt något helt annat än det Österbotten jag så ofta kör igenom. Hade tänkt sova i bilen men tyckte jag gjorde så bra business att jag unnade mig vandrarhem. Problemet var bara att hitta ett. Ringde ett nummer som jag hittade på en infotavla vid vägen och kom till ett ålderdomshem! Hurraaa vad jag är bra :) Skyller det på att jag var lite nervös över att BÅDA bakdäcken var så gott som platta, vad är detta? Sabotage?

Parkerade mitt i stan, plockade fram datorn och trögade mig ut på nätet och stadens hemsida. Voila, det fanns ett vandrarhem! 20 km utanför stan dock, men det passade min ekonomi så det blev bra. Väl framme ser det ut som en herrgård men visar sig vara nån form av sjukhus. Det doftar BB och jag småler när jag vandrar i korridoren. I duschen kunde jag nästan försvinna 19 år bakåt i tiden och känna min bulliga mage (det är den fortfarande, haha...) och minns hur blodet rann längs golvet och det gjorde så ont att röra sig. Ville veta var jag befinner mig nånstans och med hjälp av telefonen, bluetooth och gprs fick jag reda på att jag just nu befinner mig på något som varit både epidemi- och sinnessjukhus. Hoppas det inte regnar imorgon bitti så ska jag ut och kolla in omgivningarna före frukost.

Det har varit ett jädra springas hos gubben som sköter uthyrningen av lägenheten jag nu bor  i. Tror jag varit uppe på hans kontor minst femtioelva gånger. Den sista gången var totalt onödig, var tungen att göra ett återbesök för att jag hade glömt ett papper hemma och extranyckeln i mammas jackficka. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det var värt det för det var då jag fick syn på handklovarna han hade i sin välorganiserade mapphylla. Dom stack mig i ögonen och såg väldigt riktiga ut. Inget pastellfärgat fluff som inbjöd till lek så långt ögat nådde och jag undrade naturligtvis vad han ska med dom till? Behöver man handklovar i hans jobb? Om det är en särskilt besvärlig hyresgäst som ska vräkas? Eller? Hade han haft en sekreterare hade jag kanske begripit bättre, kanske dom bara glömt att städa undan. Som det nu är blev frågan obesvarad, för jag är absolut inte den som vill gå honom närmare in på livet. Urrk, nej!