amandines

Skapa? Skapa en text. Jag hade den nyss i huvudet, men då jag nu sitter med det tomma oskrivna fältet framför mig är den bortblost. Kanske symboliserar det min motvilja mot att åka på jobb, den här gången igen. Jag skulle inte, men gjorde det ändå, krypa tillbaks under täcket idag och ojoj vad skönt det var. Det blir tidiga morgnar den här gången också men mera ledigt på dagen så det går förhoppningsvis bra. Jag vill ju hänga med på tantgympan och annat som det ordnas. Jag vill hinna sitta på en uteservering i Stockholm och knarka kaffe och sol och dessutom hinna slumra en timme i hytten efteråt.

Om en timme ska jobbväskan vara packad, lunchmackan ligga gott i magen, espresson ryka het i koppen och det är dags att dra. Det som jag ser mest fram emot på jobbet är att finaste arbetskompisen är tillbaks efter semester och kursledigt och jag vet inte allt. Hennes telefonnummer var det första jag fick och ville ha, med henne synkkade det direkt. Det finns så många olika sorters kärlek vid första ögonkastet. ;)

När jag kommer hem igen har äldsta sonen fått nyckeln till sin egen lägenhet, det är spännande. Det är nästan skojigare att flytta åt honom än att packa ihop mitt eget bohag. Då menar jag själva packandet, inte den verkliga flytten. För nog ska det bli så spännande att flytta, jag har ju längtat till Åland så länge.

Ouuhh... action baby!

Jag visste redan på förhand att det skulle bli en jobbig vecka. Cafétur, okristligt tidiga morgnar, alldeles för kort paus på dagen och inte är jag ju den som somnar runt nio när jag borde. Men nu är jag äntligen hemma. Också hemkomsten har ett schema över sig:

Jag kommer in genom dörren, med tunga kassar och väskor och ibland en räkmacka till svärsonen som garanterat är upp och ner. Mackan alltså, inte svärsonen. Jag är trött och pissnödig, helt utan undantag. Idag var det värre än vanligt, vi var ju försenade flera timmar och jag var hemma först klockan fyra.

Inne så ser jag redan i trappan hur skitigt det är. Sand. Damm. Skor (hur många bor här egentligen?). Mera sand. I köket är diskhon full med odiskad disk. I diskmaskinen finns den rena som jag diskade innan jag for. Lillkillen har tydligen varit hemma och lekt för alla gröna gubbar är utspridda i nästan hela lägenheten. Och legobitar. Möblerna har flyttat plats i vardagsrummet och på den vita mattan finns det x antal tussar av svart kattpäls. Kattsanden ska bytas.

Kylskåpet tomt. Jag överblickar och kör iväg till butiken. Kommer hem med två stora kassar, idag blir det som vanligt djupfryst pizza med egen touch. Jag värmde lite thaimat till mig själv som jag hade i frysen. Jag tar dom senaste dagstidningarna, nya numret av Språktidningen och lägger mig på sängen. Messar Kärleken, läser, slumrar. Fruktansvärt trött, nästan gråtfärdig. Då kom jag på att jag ska logga in och skriva ett gnällinlägg.

Det är i såna stunder jag tänker att den största lyckan i världen skulle vara att komma hem till en lägenhet som är i någorlunda ordning (jag kräver inga stordåd), maten står varm och doftande på bordet och efteråt väntar ett varmt bad eller bastu. Tänk om jag nångång skulle få uppleva detta? Tänk om jag nångång INTE skulle behöva ordna det själv. Det närmaste jag kommit en dylik upplevelse är nog med Lillkillens far, han lagade iallafall mat ibland. Och det är åtta år sedan...

Sen började solen gassa i köket samtidigt som Kärleken ringde och plötsligt känns allt inte så illa. Även om det inte är det minsta skillnad jämfört med en halvtimme tidigare. Jag tog en svängom med dammsugaren själv, det värsta bara så man kan gå utan att det knastrar och så fortsätter jag imorgon. Nu funderar jag allvarligt på att gå ut och kolla hur långt våren kommit på Ramsholmen? Sist jag var där var det flera meter snö!

Inspirerad av chefen köpte jag hem boken Tio år yngre på tio veckor. Mycket nyttig läsning men också på gränsen till fanatiskt. Jag är allergiskt mot allt som blir fanatiskt, utom möjligtvis då det handlar om kärlek :)

Man borde käka kosttillskott, skippa sockret totalt, inte bara godis och kakor (som jag tycker jag är måttlig med) utan allt dolt socker också. Hur svårt är inte det? Ta bara fram en soppåse och rensa i kylen, står det i boken. Jovisst, jag borde i såfall ha börjat för 22 år sedan, innan jag fick barn så hade jag inte överfört alla dom här (o)vanorna på dom också. Hur lätt är det nu att vänja en tioåring vid något helt annat än han är van vid?

Noterar att det ovantående är en lysande undanflykt. Inget hindrar ju att jag äter sunt ändå. Hehe.

Jag vet alla fördelar. Jag vet att jag blir piggare, lättare, gladare, vackrare och smartare men det verkar inte räcka som morot. Måste man få en dödsdom innan det biter?

Under förra arbetspasset var jag och fastern och besökte en simhall, åååh, simma är så skonsamt för gamla orkeslösa tanter. Uppe på läktaren hoppade en spänstig flicka rep, fram och tillbaks, länge länge. Hon var väl i övre tonåren. För mindre än tio år sedan hoppade jag rep nästan lika graciöst som hon gjorde. Nästan.

Ute är det snöstorm, mörkt och kallt. Jag vill inte. Finns inte en chans att jag skulle ha lust att gå på promenad. Simhallen stänger snart så det går inte heller. Dekadensen fortgår.

Förut gick jag omkring med en ständig oro. För att inte vara bra nog. Inte vara smart, snygg, sexig, huslig, praktisk, ekonomisk nog... allt och lite till. På en handling som följdes av tystnad eller kort svar växte oron och jag kunde inte låta bli att fråga; blev du arg nu? Om svaret var mer tystnad så var det ju ett tydligt medhåll, något som jag gjort eller inte gjort hade förorsakat ilska eller annat missnöje. Då ska det repareras. Fjäskas, ställas till rätta. Även om det som jag trodde orsakat ilskan eller tystnaden inte ens var värt att nämna över huvudtaget. Men små saker kan bli stora, om man vill.

Det gick många år och jag förminskades till ett ingenting. Det kunde jag leva med. Men när jag förminskades så till den milda grad att barnen stod i tur, då reagerade jag. Nu fick det vara slut. Och slut blev det. Och jag började vandra den långa vägen hem.

Hem, det är där jag är nu. Det tog ytterligare tolv år innan jag hittade rätt. Det var mig en krokig uppförsbacke, med någon enstaka hisnande nedfärd. Än en gång hamnade jag där; är du arg nu? En fråga som ledde till maktmissbruk, man kan ju göra vad som helst med någon som inget hellre vill än vara sin kära till lags. Man kan få henne att lämna bort sina ungar, man kan få henne att avliva sin hund. Tack och lov har jag fungerande spärrar i mig, så långt skulle det aldrig ha gått. Men jag förstår dom som hamnat där, förstår dom så väl. Och jag är innerligt glad åt min inre jävlaranamma som inte låter sig förtryckas till oigenkännlighet. Som vaknar i tid, som håller mig vid liv.

Samtidigt så måste jag ju få fråga i min klumpighet, oj, blev du stött nu? För jag bara går på med min magkänsla och säger som jag känner. Ibland blir det... ja... klumpigt. Så ångrar jag mig, tänker efter, ber om ursäkt. När det är befogat. Jag kommer aldrig nånsin mer be om ursäkt för att jag finns till, men jag kommer alltid att be om ursäkt när jag inser att jag gjort bort mig.

Jag kan inte formulera mig. Jag vill egentligen bara berätta om hur lycklig jag är. Hur innerligt fint det är att vakna och upptäcka att den vanligtvis tomma sidan av sängen är upptagen av någon jag verkligen vill vakna med. En undertäcketvarm, mjuk hud mot min hand och ett leende som får den gråaste morgon att bli den bästa. Tänker du på det, du som har den här lyckan varje morgon, hur innerligt bra du har det? Förstår du att uppskatta det du fått?

Förra helgen höll jag ett litet barn i famnen, jag begravde näsan i två månader gammal babyhud och knarkade doft. Jag hade redan glömt den doften och passade på att njuta riktigt ordentligt. Tänker du på det, du som är trött på ditt barn för att det är en jobbig period just nu. Tänker du på det att det finns dom som inget heller skulle vilja än att ha ett skrikigt jobbigt barn i famnen, för att dom längtat så hett och det där skriket och gnället faktiskt inte är så farligt.

Mina finaste vänner ska bli fosterföräldrar på fredag (imorgon). Hur härligt är inte det? Dom har egna barn men kan inte få fler och nu känner dom att deras kärlek och medmänsklighet gott räcker till att dela med sig till dom som blivit utan. Jag tycker det är fantastiskt!

Ibland känns det som om det bara handlar om att se saker ur olika perspektiv. Det är viktigt för att kunna förstå, det är viktigt för att inte döma på förhand. Tänk på att någon annan kanske vill ha det du kastar bort. Det som du tycker att är ingenting värt kan vara lyckan för någon annan. Om du inte (in)ser hur bra du har det kan du se med mina ögon. Jag ska visa dig. Jag ska berätta för dig.

Hemma!

Skötte lite jobb i bilen, bokade kundbesök så jag inte kommer undan på måndag. Så jag inte kan ta till nån dålig undanflykt för att låta bli. Däremot finns det många bra undanflykter, men inte heller dom känns helt ok när jag verkligen skulle behöva den lilla extra inkomst säljjobbet ger. Så, det fick jag iallafall gjort. Väl hemma lyckades jag få maten i kylskåpet, sen lade jag mig på sängen med veckans post. Två timmar senare återvände jag låååångsamt till ett medvetet tillstånd.

Skräpmat, Lidlpizza med extra kronärtskockor, en halv kall öl. Fortsatte plöja genom posten. Lillkillen kom hem redan under min slummer och jag noterade förfasad att hans far varit framme med trimmern igen. En sån sommarfrisyr! Men vad gör man, då Lillkillen själv vill ha det så? Han har inte suttit vid datorn precis hela veckan under sportlovet, nejdå. Häromkvällen var han faktiskt i simhallen i sex timmar med Bus 2! Att dom inte blev utkastade är obegripligt (skönt).

Nu är jag inne i den här fasen då jag mest av allt önskar mig ett badkar! Åååh om jag kunde fortsätta min fredagseftermiddag där. Om jag skulle låna dotterns igen? Här hemma är det kallt. Grannarna/hyresvärden hade rörmokare på besök innan jag for på jobb och sen dess har det inte varit så gott om värme i elementen här uppe. I sovrummet är det rentav äckligt kyligt och ännu värre är det utan sällskap. Jag borde ringa dom. Eller messa dom. Men först borde jag skaffa en termometer så att jag vet vad jag snackar om och inte bara går på känsla. Kanske är det trötthet och utmattning som gör att jag fryser?

Så väck var jag när vi lämnade båten i Helsingfors att jag inte fick med mig allt jag skulle. Väninnans snus, visst, men inte min egen plånbok och skinnvantar. Utan plånbok är jag helt handikappad så jag fick muta ovannämda badkarsinnehavare att orka åka in till Hufvudstaden i morgon och bjuda dom på bio. DÅ kan hon tänka sig att hämta plånboken som fastern hämtat från terminalen. Strul!

I morgon är det en jättepott på lotto, Finlands största eller nåt ditåt. Jag är inte så insatt. Visst deltar jag, i många många år nu har jag haft en och samma rad som jag kan utantill. En rad i veckan som kostar mig 0,80€ per gång. Såpass ofta har jag fått en fyra att jag undrar om det kanske t o m går jämt ut? Aldrig att jag skulle slösa och köpa en hel kupong, efter att ha sålt tips i några år har jag sett allt det där och dom dåliga oddsen med egna ögon. Det är ju inte meningen att man ska vinna. Jag slösar hellre på nåt annat, idag blev det irländsk cheddarost till tacochipsen. Mums!

Tänk om man skulle vinna så mycket pengar? Jag skulle inte bli förvånad om man skulle förlora alla begrepp och förståndet på kuppen. Skulle man bli lyckligare? Såklart skulle det underlätta en hel del och oj vad jag skulle dela med mig till nära och kära och andra som behöver. Men skulle jag vara lyckligare? Problemen skulle väl bara ta sig annat uttryck och inte leda till särskilt mycket bättre nattsömn. Jag vet såna som har pengar så det räcker och blir över, såna som har placeringsproblem och jag ser att dom inte är lyckliga. Någon är ensammast i världen, vad hjälper det då att han har ett konto som svämmar över?

Här sitter jag och har precis tankat full tank för dom sista slantarna på mitt konto. Lön först om en dryg vecka. Magen är mätt och lillkillen och lånebarnen leker och skrattar och slåss lite emellanåt. Fredagsfrid. Jag tänker korka en rödvinsflaska som kostat mig 3,60. Just nu känner jag mig rikast i världen, en riktig Joakim Von Anka feelis, för jag är rik på kärlek och värme! (ja, jag vet att det är ungefär -15 grader ute) Jag är rik på det lilla, skön musik i stereon och en stor hög med olästa böcker. Jag har god mat också i morgon och då får jag dessutom pussa mitt yngsta gudbarn. Det är att vara rik, på riktigt!

Mitt liv levs just nu i tre olika bubblor.

Kärleksbubbla, vardagsbubbla och jobbubbla.

Jobbubblan är tveklöst den minst hägrande även om det är kul att komma på jobb och träffa kollegerna. Sist när jag bara gjorde ett fyradagars arbetspass insåg jag att det är så det borde vara. Fyra dagar jobb och åtta ledigt. Vilken lyx! Men det låter sig inte göras, jag tänker inte sänka mig ner till att leva under existensminimum igen. Inne i jobbubblan blir jag osocial. Svarar bara på dom livsnödvändigaste mailen och ringer bara dom akuta samtalen. Och ett och annat till ungarna förstås. Försöker passa på att njuta av lite egen tid, promenader på södermalm eller en timme ensam i bastun. Jobbubblan innebär också elva timmar långa arbetsdagar och stress, för lite sömn på natten och tråkig mat i mässen. 

Vardagsbubblan infinner sig när jag landat hemma och tar itu med allt som ska göras efter en vecka borta. Den blir behaglig först sen då jag kommit ifatt, då tvättkorgen är tömd, kylskåpet fyllt och dammråttorna avlivade. Då kan jag njuta av sovmorgnar och långa promenader, slösurfande och läsande. Idag har jag varit en sväng till skridskobanan och njöt mest av att se hur bra Lillkillen trivdes där. Efter nästan två timmar ute kom han hem med rosiga kinder, såna som jag hade när jag var barn. Imorgon ska jag göra hemmagjorda hamburgare med fet och god specialmajonnäs, köpt pommes frites (jaja...) och mycket tomat och lök. Kanske går jag på bio på kvällen och ser Luftslottet som sprängdes, även om kvaliteten tycks dala så bör man väl se den. Bio är nästan alltid underhållning även om filmen inte är så bra :)

Kärleksbubblan! Ååhh... Sjunde himlen och rosa moln. Det är obeskrivbart, det är allt som finns och lite till. Det är värme och lycka, svett och hårda kramar. Det är ett rus av lust och skönhet, av naken hud och dans i vinternatten. Det är att tillsammans titta på månen över ett kyligt paradis, det är ett djupt snack under en nittio minuters bilfärd. Det är längtan och saknad, vånda och förväntan, allt i en salig blandning.

Jag längtar efter att alla dom här bubblorna ska smälta samman till en, som studsar och lever och aldrig spricker.

När jag ändå är inne på temat jul...

Det finns jular jag minns och jular som man helst skulle glömma. Det finns också en jul jag minns alltför väl och ändå helst skulle glömma. Jag minns stämningen, trycket, sorgen, ångesten.

Julen 1996 genomled jag i väntan på förändring. Någon vecka in i december hade jag bestämt mig, nu sticker jag. Nu lämnar jag äntligen mitt destruktiva förhållande och börjar om. Frihet hägrade. Att bestämma sig var en lång process, när den tog sin början vet jag inte riktigt, vill inte veta, men det handlar om år. Kanske kan jag inte heller sätta fingret på det, för bra var det ju aldrig. Då litade jag ännu inte på min magkänsla utan motade envist undan den. Kanske var det så här livet skulle vara. Kanske blev det inte bättre, detta var min lott. Att leva med en svartsjuk man som bevakade varje steg jag tog. Som ville ha mer och mer kontroll och aldrig, inte en endaste gång gav mig gensvar. Kramar fick jag tigga mig till, sex ställde jag upp på för husfridens skull. När han för sista gången slängt luren i örat på mig, för sista gången sagt både hora och idiot så kunde han inte nå mig längre. Det var en sån befriande känsla att känna: NU går jag! Han tiggde och bad att vi skulle vänta till efter jul. Att jag skulle tänka över mitt beslut två veckor. Också det för husfridens och barnens skull. Inte ett ögonblick hade han reflekterat över hur barnen mådde, innan. Det hade jag. För barnens skull gick jag. Att jag blev tillintitetgjord, det må vara hänt och mitt eget ansvar, men att han utövade samma makt, samma kontroll över barnen, det var också mitt ansvar. Inget kunde ändra mitt beslut. Jag visste att efter jul var det över.

Därför var det jobbigt. Spänd som en fiolsträng genomled jag teatern inför släkt och vänner. Bara mamma visste. Plötsligt blev det jobbigt, jag som spelat teater i elva år stod inte ut en sekund längre. Länge hade jag funderat på att gå. I perioder. Ibland mer, ibland mindre. Oftast fanns det en orsak att inte lämna. Farmor fyllde 70. Pappa var sjuk. Snart skulle vi ha semester (och tänk om det blev bättre då??). Jag skulle få det jobbigt ekonomiskt. Vi skulle hjälpa min morfar med renoveringen. Vad skulle släkten säga? Tusen dåliga undanflykter och nu vet jag att det bara var ett beslut som skulle mogna. Idag kan jag tycka att det tog lite väl länge, men jag antar att det var vad som krävdes för att inte ångra sig. Den här hemska julen fick jag en julklapp av min blivande ex-sambo, för första gången på länge. Något jag verkligen ville ha, som jag önskat mig. UTAN att ha talat om det i förväg. Jag satt där med mitt paket och kände ironin. Äcklet. Jasså, det passar nu, att anstränga sig. Men det hjälpte inte. Att anstränga sig när det redan gått för långt, det hjälper inte.

Den andra januari 1997 ringde tanten från stadens bostadsförmedling och sa att hon hade en lägenhet åt mig. Jag började packa som en galning. dagen efter fick jag nyckeln i handen och klockan 16.00 (när ex-sambon åkt på jobb) kom paketbilen jag lånat som flyttbil. På natten sov jag i mitt "eget" kaotiska hem, fri och lyckligare än nånsin.

Det börjar dra ihop sig till trettonårsjubileum ;) Värt att fira, mer än min födelsedag!

En väninnans blogg fick mig åter igen att tänka på hur viktigt det är att vi visar varandra uppskattning. Att vi SER den vi älskar, att vi RÖR den vi älskar. Här sitter jag med all min erfarenhet i bagaget, försvissad om att bara jag får chansen så ska iallafall jag vara annorlunda. För att jag är medveten. Det är ju en sak att vara fjortisförälskad i början och en helt annan att vara det efter fem år. Eller tjugo år. Men det SKA gå, visst ska det? Jag kan vara grymt cynisk ibland, men inte på den här punkten. Kanske för att jag fått det bevisat? Nån liten ynka gång. Hur ljuvligt är det inte att se ett par 80+ fortfarande gå hand i hand. Som om det skulle bevisa nåt, men jag vill så gärna tro det. Och jag har läst... jag har läst om såna som levt med varandra ett helt liv och fortfarande finns värmen där. Kärlek!

1. Hur gammal är du om fem år? Huh, nästan 46. Mormorsålder?

2. Vem var den senaste du träffade? Min vuxna dotter, hon ligger i min säng.

3. Hur lång är du? 156½. Den där halvan är viktig :)

4. Vilken var den senaste film du såg? Bröderna, ett danskt familjedrama. Mycket bra.

5. Vem ringde du senast? Måste kolla. Dottern.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Ehhh.... går det bra med nästsenaste? Censuren tog det senaste. Deal, jag bakade och hade mig igår så det blir fint. Välkomna!

7. Vad är dagens planer? Inget särskilt. Väninna med familj och gudbarn kommer på kaffe kl 18.00.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms! Beror dock lite på tillfälle och mottagare.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Skilda.

10. När såg du senast din mamma? Igår, hon bjöd på lillajulsmiddag.

11. Vilken ögonfärg har du? Gröna och bruna.

12. När vaknade du idag? 9.30 ungefär, det är ju söndagsmorgon :)

13. Har du någon gång hittat en katt? Jo, senast i somras i en ladugård. Nåja, hittat och hittat, men det hittade mig iallafall.

15. Vilken plats föredrar du minst? Svår fråga. Bland människor jag har svårt för.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Ingen aning. På Sottunga?

17. Vad skrämde dig som barn? Vissa fulla familjemedlemmar.

18. Vem fick dig att skratta senast? P, inatt då vi chattade. Flera gånger ;)

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Jag har till och med vinylsinglar i hyllan. Min första "vuxna" var en Boney M.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Hemma naken, på jobbet med åtminstone trosor. På Sottunga om det är kallt så är farsans gamla pyjamas perfekt.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Många. Sex stycken av varierande storlek?

23. Har du någon gång spytt på fyllan? Jodå.

24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Skor. Strumpor på vintern. Barfota på stranden och i gräset en sommarmorgon.

25. Är du social? Oftast, men jag trivs bra med bara mig själv också.

26. Vilken är din favoritglass? Gammaldags vanilj.

27. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala bort mina små lån. Resa. Hjälpa nära och kära. Köpa nåt på Sottunga.

28. Tycker du om kinamat? Jo, för det mesta.

29. Tycker du om kaffe? Jo. Alla varianter. Espresso, Cappuccino, Latte, Irish Coffee, vanligt svart....

30. Vad dricker du till frukost? Kaffe eller kaffe och te.

31. Sover du på någon särskild sida? Tror jag somnar på vänster sida.

32. Kan du spela poker? Nej, och tänker inte lära mig heller. Vet inte varför.

33. Tycker du om att mysa? I rätt sällskap så...

34. Är du en beroendemänniska? Ja, det är jag väl. Men ganska duktig på att styra mina beroenden också ;)

35. Känner du någon med samma födelsedag som din? 1:a januari... jo, faktiskt. Två kusiner, en kollegas dotter, en föredetta klasskompis, en bekants son.

36. Vill du ha barn? Inte flera egna. Men jag lär gärna känna andras och väntar så småningom på barnbarn. Fast just nu ser den biten ut att skjutas upp en aning...

37. Kan du några andra språk än svenska? Finska och engelska. Några fraser franska.

38. Har du någonsin åkt ambulans? Två gånger, en gång då jag voltade med bilen och en annan då Lillkillen klämde av sin fingertopp. Det var i Polen.

39. Föredrar du havet eller en pool? Havet, absolut. Men inte om jag ska motionssimma, då blir det ju svårt att räkna längder :)

40. Vad spenderar du helst pengar på? Upplevelser och mat.

41. Äger du dyra smycken? Nej. Om inte dom jag hittade hos farmor har nåt värde?

42. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Te och smörgås med Prostens ost.

43. Vem är den roligaste människan du känner? Jag vet inte.

44. Välj ett ärr på din kropp? Det i naveln?

45. Vad har du för ringsignal? Hmmm... Beror på vem som ringer. Robert Gustavsson - Tant Lingons Techno för att den börjar så fräckt :)

46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Nej. Jo. En tomtedräkt som fammo sytt.

47. Flirtar du mycket? Tja... då jag är på humör. Men på en helt annan nivå än för tre månader sedan.

48. Var togs din profilbild för din blogg? Minns inte, i Österbotten?

49. Kan du byta olja på bilen? Jo. Jag kan också byta däck.

50. Har du fått fortkörningsböter? Suck jo, för många.

51. Vilken var den senaste bok du läste? Annica Wennström, Svart Kvark

52. Läser du dagstidningen? Jo.

53. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej, inte just nu. Språktidningen kommer inte så ofta som en gång i veckan.

54. Dansar du i bilen? Jo, det händer.

55. Vilken radiostation lyssnade du på senast? x3m eller Vega

56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Gårdagens inköpslista.

57. När var du i kyrkan senast? I somras, men inte under gudstjänst. Räknas det?

58. Vad ska du göra nu? Rycka upp mig och ta en dusch.

Man kan räkna dagar, veckor och månader. Men ingen räknar nog så knäppt som jag när jag börjar. Tog fram almanackan idag och kollade hur december såg ut. Kom fram till att jag är hemma (dit min post sänds) kanske högts fem dagar i december. Några fler blir det hemma i Paradiset, där mitt hjärta finns. Mest av allt blir det jobb ombord och det känns lite segt men det är bara att bita ihop och hugga i så får jag tillbaks i januari. Jobbar över julen för första gången och är på sätt och vis glad åt det. Klapparna kommer jag ju inte undan men bäst är att min lilla barnaskara + svärsonen kommer och kryssar en sväng. Myyys!

När vi tömde farmors hus häromveckan fick jag med mig otaliga gamla julkort från 1950-talet mest. Fick ett ryck och recyclade dom ikväll, efter att bilden togs fick dom ännu lite glitter i kanten. Nu är det en stor utmaning att få dom skrivna och vidare till posten!

Somliga firar fredag, jag firar måndag. När man jobbar ombord på ett kryssningsfartyg så flyttar fokus och då andra har helg har vi mest jobb. Helgen är ingen höjdare alltså, tacka vet jag måndagar. Ombord, och hemma. Nåja, det är onsdag nu och det är inte så illa det heller. Jag har varit glad idag, jag har jobbat bra idag och jag har en massa minnen med mig idag.

Livet är som ett enda stort pussel och gissa om jag letat bitar? Precis när jag trott att jag nästan är klar så är någon bit försvunnen. Eller felaktig. En gång hade jag kämpat ett par månader med ett 3000-bitars och hur jag än letade så fanns den sista ingenstans.

Nu sitter jag här och är nästan färdig. Så känns det iallafall. Allting faller på plats, så lätt och smidigt. Jag har hittat den sista pusselbiten!

Jag gillar att titta på. Att titta på folk på en flygplats till exempel. Att känna den kontinentala doften även om jag bara är i Helsingfors, att se brunbrända människor som landat. Jag gillar att studera, jag glor, jag nästan stirrar. På möten och avsked och fantiserar fritt om människorna runt omkring mig.

Den späda kvinnan i svart som hade en lika späd pojkvän (?) som kokett tog upp sin oöppnade förpackning med pappersnäsdukar och torkade sig försiktigt under ögonen när dom satt tätt tätt intill varandra och tog farväl. Hah, det är annat än mina buntar servetter från macken där jag tankade sist. Vackert målade naglar hade hon också, porrlila. Men hon var inte porrig, hon var bara liten och nätt och killen hennes var en manlig kopia. DET fascinerar mig, hur somliga par är (eller kanske blir) så lika.

Jag mötte min väninna som var läckert gyllenbrun efter en semester i Dominikanska Republiken. Insåg att det kanske är läge för budgetvarianten för vinterglåmig hud - solariet på jobbet. Jag brukar dock kunna hålla mig till februari då solen smyger fram, då blir blekheten skrämmande uppenbar.

Jag lyssnade på gubbar som pratade finlandssvenska och försökte placera deras dialekt. Den ena var inte helt nykter men ändå skulle jag gissa Helsingfors med en liten antydan österut. Den andra såg ut som en tvättäkta fransman och jag blev förvånad då han öppnade munnen på ren högsvenska.

Jag gillar att titta på kvinnan som väntade på sin man ich mötte honom med en innerlig kyss. Det är fint... vad gör dom när dom kommit hem? Jag tittade på pappan som varit ute och rest med en tvåårig son och också blev mött av mamman. Ingen puss där inte, knappt ett ögonkast. Det var bara barnet som fick kram, pappan blev utan men såg inte heller ut som om han saknade det. Det däremot, det är tragiskt. Mammor och pappor ska inte sluta pussas bara för att dom fått barn. Vi får inte glömma bort varandra, nog finns det väl pussar och kärlek så det räcker till både barn och vuxna?

Näää... det är bara jag. Det känns så, som om jag har landat. Tryggt står jag med båda fötterna på jorden och ser fram emot morgondagen. Tryggt faller jag in i din mjuka famn, inget ont kan hända nu. För första gången på länge lever jag längre än en dag i taget. Jag vet att du kommer till mig igen, om mindre än två veckor. Det är bättre än lönedag, julafton och födelsedag tillsammans. Tack för att du finns!

Allt arbete börjar med en kaffepaus. I alla fall om jag rår över tiden själv. Försöker ha disciplin och det funkar någorlunda. Vaknade efter en orolig natt, 21-åringen tog min bil igår och försvann "ut". Ännu kl sex på morgonen var där ingen bil på gården och ingen unge i sängen. Borde jag bry mig? Han är ju vuxen. Om inte annat så skulle jag ha bilen på morgonen för att åka till veterinären med Vilde som skulle steriliseras. Jag påbörjar telefonjakt. Inget svar. Lite oro. Ringer dottern, inget svar. Mehhh? För att låna hennes uttryck. Ringe sonen igen, inget svar. Och dottern. Sonen... och ha! Han svarade att han är hemma. Jag fattade inget, hur kan han ha kommit in ett sånt skede av sömn, den tiden på morgonen, utan att jag har märkt nåt? Så jag stod i köket och förklarade i telefon att jag behöver bilen och han låg i sin säng och snackade. Dagens melodi?

Så... katten opererad och slak på mitt vardagsrumsgolv. Jag passade på att borsta ur alla tovor ur den långa svarta pälsen. Satt i köket och skrev listor på allt som ska göras och handlas medan espresson kokade på på spisen. Tvättmaskinen har surrat klart, men det får vänta. Nu måste jag iväg till lagret och packa och greja och posta kravbrev. Det skulle vara fint om det flöt in lite extraslantar, det är långt till nästa lön.

Fick en kram av den lille terroristen i morse, på hans initiativ. Guld värt!

Det snurrar i mitt huvud, stora beslut, livsomställningar. Början och slut. Tänker på dig!

Två tredjedelar av det finaste jag har. En augustikvälli fjol, ett kvällsdopp i Vitsjön. Det var magiskt, vi fick bråttom därifrån för det blev snabbt mörkt. Hösten är minst lika underbar som sommaren, i morgon kan jag inte låta bli att ge mig iväg ut i svampskogen igen.

Hösten är full av vemod och det är mysigt att kapsla in sig. Tända ljus och krypa under täcket. Bli förälskad, kramas och andas in doften av läder och varmt ylle...

Nyss hemkommen från skogen. Tredje dagen i rad som jag gjorde en runda och efter att ha haft väldigt god kantarellycka dom två tidigare lyckades jag bara hitta fem stycken idag. Men det gör inget. Jag körde på vägar jag aldrig kört förut, jag speglade mig i vatten som fortfarande var simvänligt varmt, jag tänkte nya tankar. Skogen, det är nästan lika bra som havet och tillsammans blir dom oslagbara. Jag skulle aldrig finna mig tillrätta i en storstadsdjungel (även om det skulle skoj att ha en liten etta i Stockholm, Göteborg eller varför inte Köpenhamn).Jag log i min ensamhet, log åt hur otroligt häftigt det är att inte veta vad som händer i morgon. Att inte veta vilka fantastiska människor vi möter eller vilka sorger vi kommer att bära. Och tacksamt är väl det, för annars hade det blivit tungt.

Jag förgyllde måndagen genom att följa med morsan till Pargas. Till min morfars hus, som numera är min mosters. Där har jag tillbringat många somrar, där har jag metat abborrar åt katten. Simmat naken, byggt kojor i skogen, varit kär och skjutit på måsar med luftgevär. Numera gräver jag bara mask i det som en gång var ett potatisland, hyssen får någon annan stå för. Fem stycken feta fina daggmaskar hittade jag och så metade jag en stund med Busklubben. Allra först fick vi bottennapp och den ena metreven gick av. Efter maten började det nappa och saldot blev tre abborrar och två små mörtar.

Dom två största blev till en läcker soppa, resten fick katterna slåss om.

På bilden visar ena halvan av Busklubben upp fångsten, som han själv vägrar äta av. Synnerligen kinkig unge, fattar inte att han blivit sån??

Åhh, vad den lilla cellistens mamma var stolt idag! I postlådan låg ett kuvert med anmälningsbalnkett för fortsatta studier i Musikinstitutet. Jag ögnade igenom det en gång och lite senare en gång till. Då såg jag att cellisten hade fått vitsord också, för dom två gågna terminerna. En 4! Whao! Han är så duktig så nästa vecka ska han vara skolans förebild inför dom nya eleverna... tjusigt :)