amandines

Sista dagen i "gamla" lägenheten. Egentligen borde jag inte förvånas över hur mycket skräp jag samlat på mig igen, efter nästan fyra år. Hujedamig! För att inte tala om hur mycket damm det blir bakom hyllor och tunga skåp. Det måste vara det enda goda med att flytta - det blir rensat i röran. Fastnade en stund med ungarnas gamla fotoalbum, ojoj vad det var länge sen! Nu har jag fotona sparade i datorn, är det bra eller dåligt? Säkerhetskopierade naturligtvis, men det är nåt speciellt med papperskopior. Och jag tänker att jag nog ska iväg med en cd bilder som ska framkallas, ändå blir det aldrig gjort.

Saker som jag borde göra:

Strukturera mitt liv och framförallt mitt jobb :)

Torka damm oftare

Klistra in foton i album från åtta år tillbaks (och mer)

Fortsätta mina morgonpromenader

Hinna njuta! (varför kommer denna punkt längst ner på listan??)

Niotiden igår kväll åkte jag med mina söner och "underhyresgästen" ut i skogen till en sjö vid ett berg i en skog för att ta oss ett kvällsdopp. Det hann bli natt innan vi fick nog, det var en underbart magisk kväll. Inte minst Lillkillen var lycklig som få och jag beundrade stolt mina söner. För en kort stund gick det att glömma hålet i mitt hjärta...

Kan inte sova. Har lite resfeber, ska ju ändå vara borta hemifrån till mitten av augusti. Det är mycket som ska ordnas och packas innan jag ger mig av till paradiset. Somnade sent, vaknade efter någon ynka timme, katten som varit på vift över en vecka ropade på mig från gården. Kanske den kände på sig att den skulle få komma ut till landet och alla mössen nu, hade den inte dykt upp hade den fått stanna hemma. Nu sitter jag här naken och avväpnad medan det blir en ny dag. Utifrån fönstret hör jag fåglar som kvittrar och nån envis kråka som kraxar, borde stänga fönstret och somna om. Jag känner mig så liten på jorden...

... och ibland stor i orden.

Jag har varit i sjunde himlen på semester, men eftersom jag aldrig haft längre semester än tre veckor så var det väl slut nu? För även i sjunde himlen finns det moln tydligen. Små moln är ju ännu ingen fara, dom skymmer solen en stund och så försvinner dom. Ibland kommer det en ordentlig regnskur, men sällan sällan är det ordentlig storm. Gäller att lyssna noga på väderleksrapporten nu, så jag vet om jag vågar mig ut i ett eventuellt busväder.

Underbart vackert har det iallafall varit, ölen är extra god såna här heta dagar och bilden jag tog på Kreta sommaren 04 får det att vattnas i munnen på mig. Och inte en endaste en finns det här hemma, jag har fört alla till torpet så inte ungarna ska frestas då dom blir ensamma hemma. Lyckades över förväntan, nu blev jag också utan :)

Jag upphör aldrig förvånas över hur liten världen är. När man minst anar det så råkar jag på någon som känner DIG! Eller någon annan som nästan är släkt med min farmor och också håller till på Sottunga på somrarna. Fascinerande roligt!

Degade halva förmiddagen (framför datorn) men tog mig till sist i kragen och fick med mig Lillkillen och hans kusin på en cykeltur. Väl ute på gården insåg jag att värmen äntligen kommit så det var bara att gå upp igen efter en bok, bikinin och en handduk. Cyklade till Ramsholmen och stranden var nästan öde, underbart! Satte mig bekvämt på bryggan, lyssnade till gäddorna i vassen och läste slut min deckare. Sneglade på ungarna som faktiskt vågade sig på sommarens första dopp, inser att jag börjar bli gammal då jag inte ens doppade tårna.

På vägen hem cyklade vi naturligtvis förbi danspavlijongen och det låter sig inte göras utan att bilder från många år sen åter dyker upp i skallen. Minns hur härligt det var att vandra hem i sommarnatten, ännu uppfylld av idolerna och autograferna jag fick efter giget. Stort var det! Och jag var liten....

(kortet taget för ett par veckor sedan, det var mycket grönare nu!)

... och förhoppningsvis aldrig kommer åter.

Min kusin är gravid och har igen misshandlats av sitt kräk till karl. Inte bara hon, utan äldsta sonen också. Han fick så mycket stryk så han inte kunde gå till skolan på flera dagar. Jag ringde socialen på orten och för det fick jag bara ovett. Jag förvärrar hennes läge, säger hon och jodå, på sätt och vis. Men jag anser att det är kräket som förvärrat det från första början. Jag vet att man kan bli så hjärntvättad att man tycker att misshandel är normalt, men då det går ut över barnen får man fan dra en gräns.

En barndomskompis till mina barn har dött i en bilolycka och det är skrämmande nära. Jag såg honom senaste onsdag och han käkade sin hamburgare och hälsade glatt. Killens pappa är ambulanschaufför och var den som kom till platsen. Han har (enligt rykten) inte känt igen sin sönderbrända son förrän han sa "hej pappa". Jag sätter mig (ofrivilligt) in i föräldrarnas situation och det gör så fruktansvärt ont. Så ont.

Och jag, jag är ensammast i världen, känns det som....

...startar vi hemifrån, vi ska resa till den eviga staden! Jag och ungarna, det ska bli underbart! I Rom är det 18 grader varmt och jag fantiserar vilt om hur det doftar. Vitlök, olivolja och kaffe. Storstadens ljud om natten, mörkret jag gillar så mycket. Lampor som tänds, lyktor som brinner.

MAMMA! Det ryker!! Lillkillen rycker mig ur mina drömmar, maten står på spisen :)

Strålande väder idag här längst ner i södra Finland iallafall. Hade inget emot att promenera till butiken och köpa en påse potatis, det hade jag glömt förut. Men då jag stod i kassakön med min påse så kunde jag inte låta bli att notera att lunchvalet var lite olika hos mig och paret mittemot. Ett paket korv (typ falukorv), två påsar vitt rostbröd och en 24-pack öl. Jag vet inte.... lite beklämmande är det nog, men jag har säkert fördomar. Dom kanske skulle grilla på stugan eller något, då är det ju helt ok :) Vad åt vi då? Fläskfile med min röda löksås och kokt potatis, dottern fick mig dessutom att koka chokladpudding till efterrätt.

* årets första joggingtur! härlig, äntligen är cykelvägar och trottoarer fria från is och snö, har bara promenerat hittills och det är så där halvtråkigt.

* årets andra fika med Älskaren, han var snyggare än nånsin. se men inte röra....

* årets tredje jobbresa med övernattning. tråkigt utan sällskap i en stad med hur mycket möjligheter som helst.

* årets fjärde jag-orkar-inte-mera-nu-får-nån-annan-ta-över känsla. suck.

* fem kilo har försvunnit på fem veckor

* årets sexigaste... ;o) heeeh..... nu spårar det ur!

Ahh, äntligen fredagkväll! Undantagsvis är jag hemma och inte det minsta lilla på väg någonstans (utom en sväng till favoritpuben). Har varit mycket jobb senaste tiden... Riktigt trevlig lön på kontot dessutom, vilket resluterade i matuppköp förstås. På menyn ikväll (som inte uppskattades av barnen) fanns det:

Chili- och vitlöksmarinerad grillad scampi
Avocadoröra
Getostfyllda körsbärstomater
Nachos
Bruschetta med tomat & färsk basilika
 
Rött vin
Öl (till bastun om en stund)

Och ungarna åt:

Hemgjord hamburgare och pommes frites, cola... tråkigt men ok.


Imorgon är det lördag och den är helt blank och oplanerad. Lyx!

Älskade Dotter!

Du är snart vuxen, men ändå ett barn. Jag följde dig till sjukhuset i morse, men sen var jag tvungen att ge mig av. Du var både hungrig och törstig men fick förstås inte äta före tonsill-operationen. Och efteråt är det inte så kul heller har jag förstått. Det som gör mest ont i mig är nog när ungarna lider, även om jag vet att det går över och kanske är ett "nödvändigt ont".

Jag minns när du var liten, enda gången du satt/låg stilla i min famn var när du hade feber, annars klättrade du både högt och lågt och var inte på samma plats mer än en minut i taget. Jag minns att jag tyckte att det var lite förbjudet att njuta av det, njuta av att du var sjuk och varm och go :)

Fast du på senare tid hållits hemma mycket om kvällarna så kunde jag inte låta bli att tänka: inatt vet jag var du är iallafall :). Detta låter grymt, du är faktiskt hemma 99% av alla nätter! Att du kommer sent är en annan sak...

Ibland förlorar jag mig bort bland gamla bilder, som nu, denna är tagen för åtta år sedan. Tycker iallafall att jag tog vara på småbarnstiden rätt så bra, det skulle vara illa att sitta här och ha ångest för att ha gjort "fel"...

Egentligen är jag stressad, det är säkert därför jag sitter här och spånar. Imorgon ska jag till huvudstaden och mässcentrum för att måla monterväggar i härligt kärleksröd färg. Tredje gången vi har den röda färgen nu och det fungerar: iallafall jag blir kramsugen :) Fast det är ju KÖPsugen man borde bli?!

Här borde det alltså sitta en bild från vår fina monter, men dom har jag i nåt rensa-ut-anfall tydligen raderat. Smart. Jag borde packa, föra Den Lille Rockarens kläder till hans pappa, sortera mina papper (jag behöver en sekreterare!) och baka bröd.

Rastlös. Ska bli skönt att komma hemifrån, samtidigt som jag inget hellre vill än vara hemma. Ser fram emot att äta lunch med någon jag tycker om imorgon. Inte illa.

Det är helt ok att bli full ikväll då?

Enligt tillförlitliga källor....

Och varför kan jag inte hitta mina Rammsteinskivor då jag skulle behöva dom???

Elefantjävel. Den stora tunga grå höll mig vaken dom fyra timmar jag skulle ha fått sova inatt, stod där och stampade på mitt bröst och såg till att jag ältade och funderade utan att kunna slappna av en sekund. Redan för någon dag sedan envisades han med att göra mig sällskap i sängen och jag fick ta till nånting starkt för att mota bort honom. Närmare bestämt en deciliter 40%igt som jag smuttade på medan jag sloddes febrilt. Det funkade. Fast jag gillar det inte, man blir ju alkoholist med mindre. Å andra sidan så berättade morsan att medan hon väntade mig så ordinerade läkaren henne en dos whisky om dagen så att jag inte skulle ha så bråttom ut. Funkade hyfsat, jag är född tre veckor för tidigt....

Nä, rädd för att bli alkoholist är jag inte, så många avskräckande exempel finns det i min närhet att det aktar jag mig noga för. Det är ju ändå ytterst sällan jag behöver en kur av det här slaget, ett par gånger i året?!

Det var en gång en mamma och en pappa som inte längre kunde leva tillsammans. Dom hade inte bråkat just alls, det var bara ett stilla konstaterade att det fungerade bättre att sova under skilda tak. Så mamman och pappan separerade. Dom var länge goda vänner och lovade dyrt och heligt att barnen aldrig skulle komma i kläm. Vad som än händer så är det mamma och pappa vi är i första hand. Och det funkade. Mamman skröt för sina vänner om hur lycklig en skiljsmässa faktiskt kan vara, och om hur bra relationen fungerar. Mamman och pappan träffades, åt middag hos varandra och umgicks ibland. Tjänster och gentjänster var en del av vardagen.

Så småningom hade både mamman och pappan nya relationer, ingenting allvarligt. Och absolut inget som skulle förstöra deras goda relation så att barnen kom i kläm. Pappan hittade en ny kärlek, det var ju fint. Kärlek är fint och underbart och klart att mamman unnade honom det. Så länge relationen fortsätter att fungera är det bara bra. Det var väl ganska naturligt ändå att mamman och pappan slutade umgås, det förstod ju mamman. Men att pappan plötsligt hade så fullt upp att han inte längre hann med barnen, det hade hon svårt att förstå. Enligt föräldrarnas oskrivna lag så fick mamman dåligt samvete, för att pappan inte hade tid. När barnen var hos mamman hörde pappan allt mer sällan av sig, och när han var borta en längre period blev det plötsligt helt tyst. Barnen ringde ibland, men alltid på deras initiativ. Det gör ont. Det gör ont i mamman att än en gång se sina barn ledsna och svikna av pappan. Pappan som inte hinner, inte orkar. Mamman orkar inte heller, men hon måste. Hon kan bara inte (tillåta sig) att låta bli.

Mamman vill inte att det ska vara så här, hon trodde aldrig aldrig att också den pappan var ett svikarsvin. Men det finns tydligen alltför många av dom.

Pappa, var är du?

Somliga saker kommer man aldrig att förstå före man har varit i samma situation själv. Före man upplevt himmel och helvete. Du läser tidningarnas löpsedlar men tar det inte till dig, inte som om det hade varit vi. Eller jag. Eller du. Eller någon i min närhet. Såg förstasidan på någon av dom finska kvällstidingarna häromdagen, det var nån körkortslös som haft ihjäl någon. Så mycket förstod jag av att smygläsa och se bilderna med en massa gravljus på. Och man undrar; vem är det som är så in i helvete dum att den kör utan körkort. Eller kör i fyllan? Obegripligt, jag kommer aldrig att få veta.

När jag fick missfall så förstod jag plötsligt vad det handlade om, när jag läste andras berättelser om det. När jag nästan förlorade min dotter förstod jag plötsligt vad det var - att förlora ett barn. När min pappa var sjuk förstod jag vilket helvete många lever i.

Jag förstår ännu inte, kan inte föreställa mig ett krig. Tack och lov. Allt ska man inte kunna föreställa sig, för hur ska man kunna gå vidare då? Det är tungt att ta till sig andras förtvivlan, men i lagom doser är det nog bara nyttigt. Så att vi vet att vi lever, att ingenting är självklart. Kom ihåg det!

Låt den du älskar få veta det. Ofta.

Fredagkväll, barnledig och jag njuter av mitt eget sällskap. Hur underbart är inte det? Så gott humör som jag är på idag blir jag nästan aldrig, jag bara svävar.

Sväva till krogen, där jag nästan bodde för några år sedan. Sväva hem, ensam. Varför bryta mönster, det kan ju hända att man blir besviken.

Veckans höjdpunkt: äldsta sonen fick sitt körkort. Jag fick ny kund. En massa härliga mail. Och en hårig bringa att vila näsan mot....

Älskade unge! Du har fyllt sju år och önskade dig innerligt en elgitarr. Mitt argument att du har en akustisk hos pappa gick inte hem; riktiga rockare spelar elgitarr! Så du klädde på dig dom finaste kläder du har inför kalaset (fracken från pappas bröllop) och rockade till Lordi hela kvällen. Nu är det natt och elgitarren står brevid din säng och såklart skall den med till Sottunga i morgon. Att vi inte har ström i torpet bryr du dig inte om :o)

Jag ska krypa under ditt täcke, dofta på den lille killen som inte längre doftar baby. Ibland t o m lite svett i nacken. Dina andetag så fridfullt i mörkret, din söta lilla mun och ögonen du ärvt av mig. Du är så stor nu och jag försöker komma ihåg att jag bara har dig till låns. Tid, som vi borde förstå att ta vara på och inte låta rinna iväg med stress och måsten. Just nu är jag förunderligt lycklig, tack mina barn, för att ni finns!

Bokmässa. Kul, men jobbigt! Inte lika många favoritförfattare som ifjol, men nog är jag riktigt nöjd med mitt saldo. Göteborg är en underbar stad, jag skulle ha velat ta mig fram med cykel. Nu fanns det inte tid tillräckligt. Fick mig en skymt av norra skärgården, och nog var det vackert! Nångång ska jag turista där också. Vädergudarna har varit med mig hela helgen, tjugofem grader svettigt och strålande sol. Och jag kunde än en gång konstatera; svenska män och kvinnor ÄR vackrare än finnar :). Dom doftar godare också!

Var tvungen att ringa Micki idag när jag satt i bilen och filosofera lite runt kärlek. Jag som har tre barn vet ju att det är fullt möjligt och helt på sin plats att älska alla sina barn lika mycket (kanske på olika sätt). Spelar ingen roll om jag så skulle få fem ungar till, det finns alltid plats i mitt hjärta. Min kärlek tar inte slut, den växer. Tänk vilken lycka - att få ännu flera att älska. Nå, nu tror jag inte att jag ska ha några flera barn så jag slösar lite kärlek på annat/andra istället. Men hur är det då? Kan man älska flera män samtidigt? Varför är just den kärleken begränsad? När det ryms så mycket annan kärlek. Är det en unik sak, kärleken till maken, sambon, pojkvännen så att det totalt utesluter att jag kan tycka om nån annan samtidigt? Jag vet inte. Lite obegripligt är det ju nog. Eller så har jag kanske inte älskat?!