amandines

På lördagen låg jag i solen nästan naken och knapprade iväg ett mail på telefonen om hur idylliskt och underbart allting är. Fåglarna kvittrade och ungarna lekte som änglar borta på skolgården. Det är så skönt att kunna släppa ut dom fritt på den lilla landsvägen eftersom Sottunga säkert är den mest ofarliga kommunen i hela landet. Trodde jag.

Lånebarnet kommer farandes på cykel och säger att Lillkillen fallit från ett träd och fått en käpp i magen. Jag grabbade tag i cykeln, tyckte väl ännu då att det säkert inte är så farligt, det brukar det ju inte vara. Lillkillen är hysteriskt rädd för minsta lilla skråma, men plåster botar allt. Nå, medan jag pedar det snabbaste jag kan frågar jag Lånebarnet om Lillkillen blöder; jo, lite svarar han. DÅ blev jag livrädd. Käpp i magen. Blod. Kan inte röra sig. Aldrig nånsin har jag cyklat så fort, fortare än det snabbaste jag kan. Väl framme på skolgården hittar jag inget gråtande barn och paniken steg. Rusade runt som en yr jävla höna i nåt som kändes som en evighet innan någon kom och sa att han ligger inne hos hälsovårdaren. Chockad var han och hälsovårdaren tyckte att vi försäkerhetsskull skulle åka in till civilisationen i Mariehamn och kolla att det inte fanns några inre skador.

Lillkillen och den skärrade modern fick åka på sitt livs första helikopterfärd! Vädret var strålande och det var synd att jag inte precis kunde njuta av utsikten där vi svävade över öarna i skärgården. Redan i helikoptern tyckte Den Lille Klättraren att det inte gjorde ont mera, han låg där och log och pratade med piloten i mikrofonen. Bla bla bla, klart slut!; sa han och jag riktigt såg hur kul han tyckte att det var. På akuten vände humöret dock, när man visade honom en nål och droppsystemet så vrålade han säkert så det hördes ända till fastlandet. Ultraljud och kontraströntgen visade att han kom undan med skrubbsåret på magen. Modern pustar ut och får samtidigt morkkis för att hon belastade samhället med en dyr helikopterfärd. Men det kunde ju ha gått riktigt illa....