amandines

... och förhoppningsvis aldrig kommer åter.

Min kusin är gravid och har igen misshandlats av sitt kräk till karl. Inte bara hon, utan äldsta sonen också. Han fick så mycket stryk så han inte kunde gå till skolan på flera dagar. Jag ringde socialen på orten och för det fick jag bara ovett. Jag förvärrar hennes läge, säger hon och jodå, på sätt och vis. Men jag anser att det är kräket som förvärrat det från första början. Jag vet att man kan bli så hjärntvättad att man tycker att misshandel är normalt, men då det går ut över barnen får man fan dra en gräns.

En barndomskompis till mina barn har dött i en bilolycka och det är skrämmande nära. Jag såg honom senaste onsdag och han käkade sin hamburgare och hälsade glatt. Killens pappa är ambulanschaufför och var den som kom till platsen. Han har (enligt rykten) inte känt igen sin sönderbrända son förrän han sa "hej pappa". Jag sätter mig (ofrivilligt) in i föräldrarnas situation och det gör så fruktansvärt ont. Så ont.

Och jag, jag är ensammast i världen, känns det som....

Söndagen slutade med lätt ångest, måndagen fortsatte med katastrof. Ångestelefanten stod stadigt på mitt bröst och vägrade flytta på sig. Inte heller hade jag makt att få honom ur fläcken, trots att jag tränat en del. Sent på måndagskvällen ringer dessutom dottern och samtalet slutar med att jag får luren i örat. På natten blev jag magsjuk (eller var det kanske psykosomatiskt?) och följande morgon var jag allt annat än utvilad. Kundbesöken utfördes hyfsat, jag har lärt mig le under tvång. Konstaterade att jag hinner fundera allt för mycket i bilen, det var inte alls bra. Skänkte en tacksam tanke till mina nyinförskaffade solglasögon, Dolce & Gabbana. Fejk förstås, men snygga ändå. Även jag var ovanligt vacker, håret såg häftigt knullrufsigt ut och kinderna röda. Skenet bedrar, jag har sällan mått sämre.

Vägrade ligga sömnlös en natt till, garderade mig med en liten vit vän och Håkan Nessers sällskap. Båda två var helt underbara och jag somnade. Sov tungt och drömlöst och vaknade till en stressfri morgon. Nu äntligen äntligen är den onda cirkeln bruten och jag har klätt på mig, lagat mat och fått löfte om jobb några dagar framåt. Livet kraschade inte, bara nästan.... Jag exploderade inte, det bara kändes så.

Jag såg henne idag. Min älskares hustru. Väntar man sig inte alltid att "dom" ska vara satmaror och hoppas att dom ens är lite fula och aningen oformliga? Så var inte fallet, hon var en mycket vacker kvinna, en dam i karriären. Nu blev hon verklig, och jag blev liten och låg. VAD är det jag sysslar med? Glömma går inte. Känslor kan man inte bestämma över, oj fan då hade livet varit enkelt. Vad ska han med mig till? Nånting iallafall, eftersom vi träffats i över två år nu. Väldigt sporadiskt (jag har nästan hunnit glömma mellan varven, trodde jag), men ändå. Elaka primitiva känslor river sönder mig, och jag kommer nog inte att få sömn inatt heller.

...startar vi hemifrån, vi ska resa till den eviga staden! Jag och ungarna, det ska bli underbart! I Rom är det 18 grader varmt och jag fantiserar vilt om hur det doftar. Vitlök, olivolja och kaffe. Storstadens ljud om natten, mörkret jag gillar så mycket. Lampor som tänds, lyktor som brinner.

MAMMA! Det ryker!! Lillkillen rycker mig ur mina drömmar, maten står på spisen :)

Strålande väder idag här längst ner i södra Finland iallafall. Hade inget emot att promenera till butiken och köpa en påse potatis, det hade jag glömt förut. Men då jag stod i kassakön med min påse så kunde jag inte låta bli att notera att lunchvalet var lite olika hos mig och paret mittemot. Ett paket korv (typ falukorv), två påsar vitt rostbröd och en 24-pack öl. Jag vet inte.... lite beklämmande är det nog, men jag har säkert fördomar. Dom kanske skulle grilla på stugan eller något, då är det ju helt ok :) Vad åt vi då? Fläskfile med min röda löksås och kokt potatis, dottern fick mig dessutom att koka chokladpudding till efterrätt.