amandines

Så blev det bestämt och jag ska ta itu med papperskriget den här veckan. Lillkillen lämnar ön och flyttar till far sin och vis av erfarenhet så kan jag inget annat än släppa honom. Jag ser ju att han är lycklig där, att han saknar sin pappa (mer än mig) och jag får vara tacksam för det här året i Mariehamn han ändå gav mig. Jag skriver detta för att övertyga mig själv om att beslutet är rätt, för lätt är det inte. Han har ju en bra pappa, vem är då jag att vägra honom det.

Men visst är det tabu att som mamma lämna sitt barn i från sig. Nog undrar man ju lite hur den kvinnan är funtad då? Medan det finns hur många pappor som helst där ute som blivit fråntagna sitt barn för att mamman fått bestämma. Ibland är det rätt, ibland är det fel. Jag gjorde ju också det, rev upp min son från den invanda miljön (släkt och vänner) och drog iväg med honom en bra bit bort. Jag känner skam och förtvivlan blandat med hopp och förtröstan.

Jag måste tänka positivt, nu får jag ju dom bästa bitarna. Vissa helger, kanske var tredje och loven. Loven då vi kan göra något kul och jag inte behöver tjata om läxläsning och sovtider.

Men ändå... oron. HUR ska det gå utan mig? Hur ska det gå för honom, och hur ska det gå för mig??

Sista advent. Det känns bra, jag ser fram emot juldagen för det är nog julens bästa dag. Allting är stilla och tyst, stängt och igenbommat. Man behöver inte göra någonting alls, inte ens laga mat eftersom det brukar finnas massor av rester kvar från julaftonens överflöd.

Nu kommer jag att för andra året i rad fira utan mina barn och det är lite ångestfyllt men självvalt. Dom vill fira hos mormor och trots att jag skattar min mor högt och älskar henne så vill jag inte vara där. Det är så många som vill fira hos min mamma och jag orkar inte. Orkar inte med brorsans ex (som en gång förstörde hela kvällen genom att tjura), jag har inget behov av att fira med min morbror. Så jag står över. Jag får krama mina barn ett par dagar senare istället.

Nångång ska det bli som JAG vill ha det, nångång ska jag bära in en gran i Törvonvik och fylla den med halmdekorationer och levande ljus. Nångång ska jag göra julmaten på vedspisen och tända alla ljus och lyktor jag har. Nångång ska glöggen stå på standby längst ut i hörnet på spisen medan jag får njuta tystnaden, kylan och mörkret.

När jag engång är i gång och filosoferar så ska jag skriva lite till. Cyklade hem från jobbet idag och kom ihåg hur jag kände mig för bara ett par tre år sedan.

Så djupt nere i ett gyttjehål som inte går att föreställa sig med mindre än att man varit där. Så fastkletad och insmord att jag aldrig trodde jag skulle komma upp. När varje morgon var en pina och jag helst ville dra täcket över huvudet och försvinna. Bli bedövad och vakna upp när allting blivit bättre. Jag önskade så innerligt att någon annan skulle ta tag i mitt liv, att någon annan skulle ta över ansvaret. Vem skulle det ha varit? Klart det fanns stöd och styrka i mamma, barn och vänner men ibland var det som ett hånflin i ansiktet.

Vetskapen om att jag själv försatt mig i sörjan var tung. Jag hade ju själv gjort mina val, inte fan fanns det någon annan att skylla på. Fel val. Lite olyckliga omständigheter. Ofta insåg jag hur tacksam jag skulle vara över att jag var tvungen att fungera. Jag var tvungen att se till att barnen kom till skolan. Tvungen att se till så dom fick (nån form av) mat iallafall en gång om dagen. Jag lekte naturligtvis med tanken på att dö, men så gör man ju inte. jag hade ju ett ansvar och det skulle vara den fegaste av handlingar att se det som en utväg. Så nej, det var ändå inget alternativ.

Om jag inte hade varit tvungen att fungera hade jag kanske varit en fullfjädrad alkis idag? Det var så skönt att bedöva sig på kvällarna. Om jag inte hade varit tvungen att vara närvarande hade jag kanske varit på andra sidan jorden idag? Jag är innerligt tacksam över att jag inte hade någon att skyffla över allting på för då hade jag kanske gett upp? Men oj som jag saknade en utsträckt hand ibland, en famn att vila i.

Det blev visst ganska mycket svammel om tacksamhet. Kan inte hjälpas :)

Sign: Lycklig idag!

Det finns ju dom gånger då jag fortfarande ifrågasätter mitt val. Vårt val. Kärlekens val. Då jag undrar hur egoistisk man får vara, egentligen?

När barnen är ledsna. När Lillkillen är ensam, dag ut och dag in och inte gör annat när han kommer från skolan än sitter vid datorn. När skolkuratorn ringer och rädslans klockor ringer i mitt öra. När han pratar med sin far i telefonen med ett helt annat tonfall än då han pratar med mig. När min älskades barn saknar sin pappa, när allting vänts upp och ner. När jag känner och ser förtvivlan i deras ögon och bara har ett ynka litet försvar.

Ett svårbegripligt sådant, iallafall för barnen. Hur ska dom kunna förstå att om en förälder mår bra så är den en bättre förälder? Jag såg det så tydligt då jag separerade första gången. Såg, kände och förnam in i minsta lilla cell i kroppen. I samma stund jag satte nyckeln i dörren till mitt eget boende rasade vanmakten av mig och jag blev en snällare och harmonisk mamma. Mina barn kände det, som tur var, för inte hade jag kunnat förklara det för dom. Ändå kan dom inte sluta drömma om kärnfamiljen och den stora tryggheten.

Vad dom inte vet är att det har ett pris. Hur mycket våld kan man göra på sig själv för att hålla skenet uppe? För att inte fasaden ska spricka. Hur påklistrat är inte leendet och orken ibland, när man helst av allt skulle ha velat försvinna.

Vad och var hade jag varit om jag inte gjort mitt val. Om jag inte fallit? Ruckat på principer? Följt min instinkt? Gått dit hjärtat ledde mig?

Antagligen ensam. Fortsatt jobba på färjan, raggat i baren när ensamheten blev för påtaglig och förträngt tomheten efteråt. Jag hade suttit ensam på trappan i Törvonvik och spanat på stjärnorna i augustinatten och helt säkert INTE flyttat några jordgubbsplantor.

Jag vill envist tro att vi valde rätt, men ibland är jag så rädd, så rädd...

Det är länge sen jag gråtit. Gråtit riktigt ordentligt så att jag känner mig förlöst efteråt. Jag kan inte ens minnas när det var. Kanske är det därför det skulle behövas nu, lätta på trycket lite. Inte bara en ensam tår som rinner ner för kinden, inte nåt sentimentalt gråt till en film, gråta på riktigt... Men inte går ju det heller, på beställning.

Stjärnorna följde mig hem. I den smällkalla natten så var det bara jag och musiken för Lillkillen hade slocknat till tonerna av Pink Floyd. Hur vackert är det inte, iallfall om man inte behöver stiga ur bilen ;) Jag vet att samma stjärnor lyser på din himmel och då känns du plötsligt nära igen. Så nära. Sån ära.

Våra händer dansade
en sällsam dans i över sju minuter.
En kärlekens tango
där fingrarna trasslade in sig i varandra utan att komma i otakt.
Ett mörker, en tystnad som sa allt och ingenting
i vägbelysningens sken kunde jag skymta ditt leende.
Jag försökte koncentrera mig på trafiken
men mina tankar var någon annan stans.
Mina näsvingar vibrerade av närheten till dig
dina blickar bränner på min kind.
Brösten är tunga och där huden är tunn kan jag känna puls,
ivrigt dunkande bultande längtande.
Dina händer innanför min tröja,
dina fingertoppar mot min hud och jag smälter.
Kroppen blir som gelé från midjan neråt
det är svullet och hett.
Vi gör Förbjudna saker på Förbjudet ställe
du eggar mig så.
Där, en avtagsväg och vi stannar.
Luften är tjock av värme
rutorna immar igen på bara en kort sekund.
Jag klättrar över till ditt säte och sätter mig grensle över dig,
du har redan knäppt upp jeansen och jag drar häftig efter andan.
Dina händer har bråttom,
fumlar under min klänning,
för trosorna åt sidan och hittar rätt.
Omvärlden försvinner för ett ögonblick
vi sitter blickstilla och bara känner.
Känner kärlek.
Närhet.
Vi sammansvetsas till ett
det tar aldrig slut.
Mina läppar mot din hals
din tunga i min klyfta, höft mot höft
tills musiken slutar spela.

Tårar i regn, ingen ser dom. Tror att orden finns i en text av Noice på lpn Europa som kom tidigt åttiotal. Faktum är att ingen såg dom ändå när jag satt där i bilen på väg hem från Åbo för nån timme sedan. Kärleken tog färjan hem och den här gången var det riktigt svårt att skiljas. Girigt vill jag ha mer trots att jag redan fått så mycket. Jag är priviligerad, jag är glad och tacksam, tro inte annat. Tacksam över att det finns människor som gör det här möjligt när dom skulle kunna göra precis tvärtom. Hur unikt är inte det? Jag vill ge en varm och kärleksfull tanke till alla underbara människor här i världen, till alla som ser längre än sin egen lilla näsa.

Tårarna torkade fort i min ögonvrå, i mörkret och på vindrutan piskade regnet oavbrutet ner. Det bekom mig inte, men allt vatten som samlats i en stor pöl fick däcken att släppa och hela kroppen fyllas av en ordentlig dos adrenalin. Ändå körde jag hyfsat sakta, resan tog en halv timme längre än vid prima väglag. Det får inte hända något, jag är inte färdig än. Jag har precis börjat leva, på riktigt.

Förra veckan var jag och min far och tömde farmors hus i Pargas. Nu ska det säljas. Jag kom först dit och gick runt i dom tomma rummen och andades. Öppnade skåp, strök med handen över pallen där farmor alltid satt. Det var i stort sett enda möbeln som fanns kvar, jag fick den. På vinden fanns det fortfarande allsköns bråte, bråte med historia. Jag fick med mig en hel låda julkort och brev till farfar på sin dödsbädd. Han dog ung och verkade ha varit en omtyckt yrkesman, präst. Min mor har antytt annat, att han inte var den snällaste fadern. Kanske är det så, att somliga är världens bästa på det dom gör men en tyrann i andra sammanhang? Jag har läst breven, jag har läst kondoleanserna till min farmor efteråt och jag hittade ett enda brev som hon skrivit, men inte skickat. Hon skrev att det var så tomt efter honom. Även om hon levde till en ålder av 93 år så har jag inte hört farfars namn nämnas mer än högst fem gånger. Kanske har hon glömt, kanske ville hon behålla minnena för sig själv. Farfar var ju bara femtio när han gick bort 1950, det är länge sedan. Jag försöker att inte gräma mig över att jag inte pratade mer med henne. Frågade. Bad henne berätta. Nu får jag själv gissa vilt om hur det var.

På vinden hittade jag också biblarna på bilden, jag behöll den största och äldsta. Jag tog också två av hans överrockar, den ena i mycket gott skick och inte sliten alls. Jag hittade en svart vacker cylinderhatt (är dom inte alltid svarta) som är alldeles för liten för mig. Han kan inte ha varit stor, farfar. På gamla foton av honom ser jag ett ansikte med rena fina drag, han såg lugn ut. På dom gamla korten kallas min farmor för "kyrkoherdskan". Det ordet finns inte heller längre, tror jag.

Det här är förlorad historia, alldeles i onödan.

Någon som vill mig illa sitter i mitt huvud och förgiftar mina tankar. En oförklarlig oro försöker sprida sig, nojjan tar över och leendet försvinner från mina läppar. Tänk om detta jag upplever nu är för bra för att vara sant? Saker och ting har en tendens att vara det, då man njuter som mest. Kanske du lämnar mig när den här passionerade, högerotiska fasen är över? Då väljer du din invanda trygghet, ditt vanliga liv för vad har jag egentligen att komma med? Det är så mycket som förenar er, så mycket som gjort det under så lång tid och vem är jag att göra anspråk? Jag är en liten skit i sammanhanget, en inkräktare och någon som är relativt lätt att knuffa åt sidan. För jag finns inte. Jag får inte finnas och helst inte synas. Du låter mig visserligen både finnas och synas, men omgivningen gör det inte. Tänk om det skulle hända dig något, skulle jag ens få veta det?

 

Jag vill inte förlora dig, nu när jag äntligen hittat dig!

 

Det här, det skrev jag i förmiddags under en kort paus. Som tur är varar dom här faserna av svart inte så länge, det räcker med några ord i ett sms för att jag ska komma på andra tankar. Tack för att du finns!

Som om jag hade tid sitter jag och skriver idag. Överallt, på papperslappar, i telefonen och till dig. Skriver jag inte så läser jag. Google, det är ett fint verktyg.

Mellan varven får jag ett ryck, sorterar kläder, tänder ljus. Så sitter jag en stund igen. Musiken högt. Tvättade en matta, hängde ut den medan regnet duggar. Smart. Klädde av mig i bh och trosor, annars hade jag blivit blöt. Sen orkade jag inte klä på mig längre så nu går jag här omkring i min snutte-t-shirt. Den doftar dig. Jag har använt den nästan varje dag i två veckor nu (eller är det mer?). Jag är inte vid mina sinnens fulla bruk. Men så länge Du finns kvar och den inte är äcklig så går det. Kan inte förmå mig att tvätta den, fast jag tänker; nästa gång åker den i maskinen.

Kom hit, jag längtar efter dig!

Här, en låt som alltid framkallar ögonsvett. Ibland mer, ibland bara en brännande känsla:


When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above earth or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Tears stream, down your face
When you lose something you cannot replace
Tears stream down your face and I...


Tears stream, down your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream down your face and I...


Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you.

I bloggens begynnelse har jag en bild på min lilla amorin, min lilla favoritgubbe, lagom tjock och fin. Jag orkar inte leta bakåt för att länka, det är mig övermäktigt just nu. Iallfall så fick han en ny betydelse, gubb-amorinen, för ett tag sedan. Han spände bågen och sköt en pil tvärs genom mitt hjärta. Ni vet, såna där hjärtan man ritade i skolan? Ibland lät jag det droppa från dom också. Rött, innerligt blod. Ur hålet där pilen penetrerat.

Att låta pilen vara kvar då man skjutit är en smärta i sig, men det går över och läker fint. Att sedan komma tillbaks och dra ut pilen så blodet forsar, det gör ont. Men det läker, det också.

Fjärilar har nog alltid fascinerat mig. Jag minns barndomssomrarna i Paradiset då jag kupade händerna och samlade på Blåvingar. Små, nätta, väldigt vackra och Nässelfjärilens bleka skugga. Bland larverna var dock Nässelfjärilens den vackarste, som jag fick syn på i alla fall. I otaliga glasburkar hade jag dom, där dom skadade sina vingar och dog. När jag skulle rädda dom och släppa dom fria var det alltid försent. Killen som jag var kär i då vi gick i trean gick ett steg längre. Han samlade på allvar och stack upp dom på nålar. Fascinerande!

Så blev jag tonåring och en av mina idoler ritade en fjäril efter sitt namn då han skrev sin autograf till mig sommaren -82. Jag gjorde länge likadant. När jag senare, vid tjugosju års ålder började ett nytt liv skulle jag naturligtvis göra en tatuering. Sånt gör nyseparerade singelmorsor, fick jag höra senare. Motivet var givet, det skulle vara en fjäril vid bröstet. Min symbol för frihet. Att det i sista stund, inne hos tatueraren, ändå blev en svala är rätt så obegripligt. Men ett gott val, för jag älskar den ännu.

Idag känner jag hur jag skulle vilja förpuppas igen. Inte tillbaks till larvstadiet, nej, jag har krälat färdigt. Men jag känner för att sluta mig, gömma mig och stänga omvärlden ute. Jag har flugit så länge nu att jag börjar bli trött. Vingarna är svedda av sol, vind och vatten. Kanske bara vinterdvala, för att komma igen nästa sommar? En sommar då allting är möjligt och isen är bruten och usch vad jag sitter här och svamlar....

för den hela blev för lång för att publiceras :)

"Så var förtrollningen bruten och han stod där med två glas i handen, frågade med sitt fängslande leende om jag också ville ha? Whisky var kanske inte min grej, ett par gånger hade jag druckit för mycket och minnet satt kvar. Men nu tackade jag och tog emot, något starkt och värmande skulle säkert få mig att tänka klart igen. Vi lyfte våra glas till en tyst skål, våra ögon hade förlorat sig i varandra och jag kände hur värmen spred sig från strupen och ner. Då var han där med sina fingrar i mitt ansikte och strök bort en hårslinga som jag inte ens hade märkt. Ofrivilligt skälvde jag till, nästan som en snyftning, och hans ögon log. Hans fingrar var heta. Lika heta som när dom nuddade mina på trappan, lika heta som whiskyn vi drack, lika heta som solen och sanden en högsommardag. Jag höll fast hans hand i min, kunde inte släppa och vill det för allt i världen inte heller. Han stod lutad mot receptionsdisken och även om den inte var särskilt hög hade den plötslight blivit en mur mellan oss. Fortfarande med ett stadigt grepp om hans hand drog jag honom med mig, intill mig och in i personalrummet bakom. På hotellet hade tystnaden lagt sig, nu var det bara han och jag. Omvärlden existerade inte och jag stängde dörren bakom oss."

På torsdagsmorgonen, när vi skiljs åt för att fortsätta våra liv parallellt, kommer jag att överköljas av en tomhet som jag så väl känner igen. Kärleken-är-till-låns tomheten. Och galna idéer snurrar i mitt huvud, redan nu. Tänk så här:

Du sätter dig i min bil och är redo att bli skjutsad vart det än är. Jag sätter mig brevid, vrider om nyckeln i startlåset och är motvilligt med på noterna. Eller så inte. Istället för att släppa av dig där du ska förtsätta dagen styr jag kosan ut från stan, ut på motorvägen och når en lagom fart på 120 km/h. Förskräckt vänder du huvudet och ser på mig, säger inget men undrar med blicken vad jag egentligen håller på med? Du ser på mig och djupt där inne kan jag ana förtjusningen i dina ögon. Av att någon annan tog kommandot, bort från besluten som ger dig så stor vånda.

Jag ger dig tillåtelse till två telefonsamtal, ett till dina kolleger som du ger en trovärdig och god förklaring till att du måste avvika lite tidigare än beräknat. Ett hem till familjen med en tvärtomförklaring, men lika trovärdig. Tyvärr, det har strulat och du måste nödvändigtvis stanna ett par dagar till. Det fungerar och du vrider upp volymen på stereon, jag får gåshud av musiken. Samtidigt lägger du handen på mitt lår och jag anar Stockholmseffekten. Den kidnappade blir förtrolig med sin kidnappare. Jag tar din hand, tvinnar in dina fingrar i mina och färden går västerut. Längs kusten, mot havet och världens ände.

Under färden funderar jag på lösen, det finns ingen summa i världen som jag skulle byta dig mot, du är oersättlig, ovärderlig. Dessvärre är du fortfarande ett lån, för det finns ett ansvar. Ett ansvar som är ditt liv, din värld och din framtid. Jag kommer att släppa dig snällt efter en helg i paradiset och vi fortsätter som om ingenting hade hänt. Jag är rikare på kärlek och värme efteråt och det får det vara värt.

It was one of those nights
When you turned out the lights
And everything comes into view
She was taking her time
I was losing my mind
There was nothing that she wouldn't do
It wasn't the first
It wasn't the last
She knew we was making love
I was so satisfied
Deep down inside
Like a hand in a velvet glove

CHORUS:
Seems like a touch, a touch too much
Seems like a touch, a touch too much
Too much for my body, too much for my brain
This damn woman's gonna drive me insane
She's got a touch, a touch too much


She had the face of an angel
Smiling with sin
The body of Venus with arms
Dealing with danger
Stroking my skin
Like a thunder and lightening storm
It wasn't the first
It wasn't the last
It wasn't that she didn't care
She wanted it hard
And wanted it fast
She liked it done medium rare

CHORUS
Seems like a touch, a touch too much
Seems like a touch, a touch too much
Too much for my body, to much for my brain
This damn womans gonna drive me insane
She had a touch, a touch too much
TOUCH ME!
Oh!

Seems like a touch (touch too much)
You know it's much too much, (much too much)
I really want to feel you (touch too much)
Girl you know you're giving me (much too much)
Seems like a touch
Just a dirty little touch
I really need your touch
Cause you're much too much too much too much
Seems like a touch, a touch too much
Seems like a touch, a touch too much
Givin me a touch, a touch too much
Baby got a touch, a touch too much
Seems like a touch, a touch too much
A touch too much
A touch too much
A touch too much
Touch, come on and touch me
Yeah!


AC/DC

Det är nåt speciellt med mörkret. Hela dagen, och dagarna innan, har jag väntat. Nu, i sen skymning, när molnen tornat upp sig går jag ut. När det faller lätta droppar regn och skorna blir blöta. I skogen. Till havet där vågorna slår vita mot min strand. Jag möter människor jag bara anar konturerna av och i min fantasi kunde det vara du. Människor, och vi går förbi varann utan att veta. Dom lätta dropparna blir tyngre och jag skyndar mina steg, går tjugo meter grannen och hennes hund, jag vill vara ensam. I min dröm.

Är det inte fantastiskt?!

När jag vaknar av klockans försiktiga plingande och på rutin kollar mailen i telefonen så ligger där ett mail från väninnan i Helsingborg. Min allra första mailväninna sen snart tio år tillbaks, vi har träffats flera gånger och har så skoj ihop. Men ändå, tiden går och det ligger en hel drös kilometrar emellan oss och nu är det nio månader sen vi skrevs vid sist. Två och ett halvt år sen vi sågs, har jag för mig. Ändå finns hon ofta i mina tankar, jag ska ju sätta mig ner och berätta om livet, hur härligt det är eller hur trött jag är på alltihop. Men det blir inte av, våra mail är så långa och långa mail kräver tid. Jag ska göra det sen, i lugn och ro, och den tiden kommer inte om jag inte tar den.

I somras, på Sottunga AHL så hade vi några kunder som pratade underbar Helsingborgsdialekt och jag fick en pil av längtan skjuten genom huvudet. Hur ska jag hinna ner till Helsingborg, och när? Nå, jag öppnade iallafall käften åt familjen i fråga och sa spontant hur det var, att jag längtar efter min väninna när jag hör dom snacka. Inte trodde jag att det skulle bli så mycket mer av det, Sverige är ju ändå ett rätt stort land.

Men så skriver hon att någon hade ropat på henne i somras, någon som kände kvinnan som varit i Sottunga AHL och på det viset har hon fått min hälsning. Hur fantastiskt är inte det? Nu har dom lovat komma hit nästa sommar och yes!!, ser fram emot det! Och jag ska åka ner... så fort jag kan. Sist var vi väl över till Danmark och bunkrade öl, just nu har jag iallafall inte det behovet.

Jag glider annars omkring här på äckligt gott humor, mungiporna är vid öronsnibbarna mest hela tiden och så händer detta! Hur mycket gladare kan man bli? Och så cynikern i mig - när kommer kraschen?

Du är värre än myggan vi delade rum med i torsdags. Du bits, lämnar spår och jag kan inte slå ihjäl dig. Jag vill inte ens försöka.



Bilden är lånad från: http://www.vattenriket.kristianstad.se/