amandines

Snabbvisiten i paradiset är över. Det var fint och det gjorde själsligt gott att påta potatisar i jorden men kroppen ville inte alls samarbeta. Det gjorde ont så jag grät när jag var klar och desperat letade jag igenom necessärer och väskor efter mera värktabletter. Till och med i handskfacket i bilen hittade jag några aspirin så nu är jag garderad ett tag.

Vi var i god tid nere i hamnen och jag fick sån lust att sätta mig tio minuter på kyrkbänken och andas. Det gick inte, nyckeln var inte i, säsongen har inte börjat för mina ensambesök i "min" fina kyrka. Jag tog en sväng på gravgården istället. Längst ner, lutad mot muren står Matildas gravsten. Undrar var hon låg. Undrar över hennes livsöde. Ensam med två små söner i mitt lilla torp, så ensam att hon var tvungen att ge bort den ena för att överleva. Uuhh, vilket öde!

På färjan är det mycket folk, det är fredag och sommarkökarborna ska väl ut till skärgården och njuta. Det är bara jag som ska till stan. Till Ekenäs. Det börjar kännas fel att säga hem, jag är inte många dagar där längre för tolv av maj månads dagar tillbringas på jobbet. Om jag inte får sjukledigt. Min tröskel är hög. Jag står ju på benen, alltså kan jag jobba?! En kollega till mig fick åt sig ett lite längre vikariat och genast blev hon sjukskriven. Det står inte högt i kurs bland cheferna precis och jag vill inte att dom tycker att jag utnyttjar mitt för en gångs skull längre kontrakt. Men visst har man rätt att vara sjuk nångång, det vet både jag och dom.

Tyvärr är jag innehavare av världens sämsta skitkamera, till och med telefonens är oftast bättre. Det jag försökte fota var åkern, Flyet, mellan byn och fammos hus som för tillfället inte var någon åker. Väninnans dotter var ut och rodde gummibåt för att mäta djupet där tillsammans med massor av svanar och gäss. Eller gåsar? En otrolig syn, jag har aldrig sett så många svanar på en gång förut.

Påsken var underbar. Fick träffa Kärlekens döttrar, två av dom, och oj vad dom var långa! Och OJ vilka intensiva varma kramar dom ger! Härligt, jag kände mig helt omsluten i en alldeles ny gemenskap. Lillkillen var helt tagen, det gläder mig. Trots åldersskillnaden fnittrades det och kacklades ihop och ögonen tindrade på grabben. Sånt gläder en morsa.

Busklubbens helg har gått i arbetets tecken, själva har vi väl inte gjort mer än nödvändigt. Städat, eldat, lagat mat, umgåtts med nära och kära, ätit gott, badat bubbelbadkar, jobbat respektive gått i kyrkan (och tårarna rann på mig naturligtvis).

Sitter på färjan på väg hem, det är en märklig känsla att växla mellan så intensiv kärlek till att försiktigt återvända till jobbvardagen. Är hemma en dag, sen bär det iväg igen. Känner så intensivt att det skulle vara dags att byta jobb nu. Jag vill inte längre.

Över en natt förändrades vi. jag kan inte sätta fingret på hur, men det är annorlunda. Vi är annorlunda. I sättet att kommunicera och i vårt ordval. En intimitet har infunnit sig, en självklarhet, ett accepterande. Accepterande åtminstone från min sida, det är så här det är och vi kan ingenting göra åt det. Vi kan inte hindra ödet, vi kan inte hindra känslor från att finnas. Från att ligga där och förpuppa sig över vintern för att sen spricka ut i den vackraste fjäril när vädret är gynnsamt. Det är fint.

Att lämna Sottunga och Törvonvik är att lämna någon man älskar alltför länge även om det bara handlar om veckor tills man ses igen. Vilket vemod. Jag måste komma tillbaks innan midsommar och se tulpanerna blomma, salladen gro och pionerna knoppas. Jag vill inte missa det. Vilket betyder att det eventuellt blir en snabbis på helgen om två veckor. Varför stannar vi inte till måndagen?, undrade Lillkillen. Nå, för att du ska till skolan förstås. Men det var just det som var pointen :)

Jag är den första att önska att man kunde strunta i vardagen, eller välja vardagen på Törvonvik i stället. När vi kom fram på torsdagkväll stannade vi till vid skolgården, där var det fotbollsmatch på gång. Killarna blev där medan jag rattade till Törvonvik, rev bort sängkläderna för mössen hade sprungit ovanpå och kakkat. inte nog med det, dom hade byggt bo under täcket också och jag fick slänga ett påslakan. Resten körde jag i tvättmaskinen, som tur är har jag täcken och sängkläder så det räcker till ett helt regemente. Hoppas mössens party är över för denna gången.

En halvtimme senare var vi nere i Munkvik och grillade korv med en femtedel av byns invånare och jag kände mig som hemma. Tyvärr stannade vi inte så länge, jag måste ju tillbaks och göra varmt i stugan och sopa upp musskiten. Konstaterade att dom tuggat sönder de flesta av mina pappersservetter i en byrålåda och försökt göra bo av dom också. Jag har jobbat kroppen mör, rivit upp det vassliknande gräset som tar över min ena blomrabatt. Rensat ogräs (hoppas jag, att det inte var vallmo) i det andra landet, där jordgubbarna sprider sig så fint att jag hoppas far min fräser upp ett nytt land åt mig. Jag har härjat med spaden i grusjorden för att få bort bondrosorna med roten, förut har jag bara kört över dom med gräsklipparen. Dom är ljuvligt vackra, men växer snart över hela gården. jag fick hälften gjort, sen sa kroppen och tennisarmbågen ifrån. Fan också. Jag skulle vilja ha en manlig kompis, som får mat, öl och husrum och trevligt umgänge för lite karlatag. Finns det såna män, som inte förväntar sig intimiteter och kan hjälpa till ändå?

Det är tur att jag har hunnit lugna ner mig lite, annars häver jag ur mig osakligheter i min "recension" av gårdagens Gesslekeikka.

Fy attans vad besviken jag är... G kommer in på scenen, river av nån låt på engelska, minns inte ens vilken. Efter ytterligare en så hälsar han "hello helsinki" och det var som att få ett slag i fejset! Inte ett ljud svenska i mellansnacket, men ett kiitos kunde han nog briljera med. Inte en enda svensk låt. Och jag lovar, publiken var till 90% finlandssvenskar. Det var inte bara jag som var sur, damerna 50+ bakom mig vrålade ut sin besvikelse: när G sa thank you skrek dom tack. Inget hjälpte. Inte att en stor banderoll längst fram var på svenska, han såg bara besvärad ut då det hördes PÅ SVENSKA från publiken.

Överallt hördes protester och snacket då det var slut ids jag inte ens nämna. Han är ju ett geni, grabben, så varför göra en sån här konsert? Enda gången det rockade till var när han drog gamla Roxettelåtar. Lite smått patetiskt. Dessutom var han hela tiden rädd att sminket skulle rinna i ansiktet och att frisyren hamnat på sned. Rynkorna runt ögonen såg konstigt strama ut, inte har han väl besökt farbror plastikkirurgen? Näe, jag är gald att jag inte betalade 40€ för den keikkan, man kan ha mycket roligare för dom pengarna.

Men tack till x-svärmor ändå, det var naturligtvis en upplevelse!

Ååh, äntligen! Det är vinter i paradiset (utan snö) och himlen har miljoner stjärnor. När jag och väninnan promenerade sent igår kväll såg jag faktiskt en stjärna falla men blev så häpen att jag inte hann önska mig något...

Det är jul i varje hus också här och när jag inspekterade torpet visade sig att där hållits värsta festen! Mössen har dansat tango på nya köksbänken, i tvättkorgen och i fotändan på sängen. För att inte tala om skafferiet... Jag glömde nog plocka undan allting i höstas för dom har käkat knäckebröd, spagetti, mysli, chokladpuddingspulver och allt annat dom hittat. Det har inte hänt förut så jag trodde ju jag var skonad från dylikt besök. Icke. Det blir till att städa lite i vår, nu kände jag inte för att börja värma vatten och skura eftersom jag ändå inte bor där den här gången.

Lånar farmors hus med el, vatten och internetuppkoppling via mobilen :) Nu har mörkret lagt sig och jag ska nog tända lyktorna på trappan, det är så mysigt.

Ungarna har fått ålandspannkaka och jag ska fördjupa mig i mitt pussel.

Kärleken kom till sist och rev ner alla murar. Det finns tydligen några som kan det, göra mig naken och försvarslös. Inte många, och det är ju bra, det skulle jag inte orka med. Att vara så sårbar skrämmer mig, samtidigt som jag måste ta för mig nu, passa på att njuta av livets goda. Det goda kommer i form av ord och handling, hur romantiskt är det inte när han säger att "jag ska hålla dig som en sista droppe vatten"? Lånade ord visserligen, men ändå... Sitter här med fem minuter kvar av min lunchrast, försöker sammanfatta allt som hänt på två veckor, eller när det nu var då jag skrev sist? Det går inte. Jag har pendlat mellan förtvivlan och lycka, mest lycka och jag känner mig som en hormonberusad tonåring. Underbart! Lillkillen har fått en lillasyster, det gläder mig också otroligt mycket och det känns fint. Tänk om jag hade varit sur på mitt ex istället, för att han älskar och gör barn? Så otroligt dumt och slöseri med dålig energi. Helst vill jag glädjas åt all kärlek i världen, utom den som inte är sund och frisk...

Splittrade tankar, nu är lunchen slut.

Genast efter Lillkillens avslutning på lördag styrde vi kosan mot Åbo, jag hade letat på nätet och den skithustunnan jag ska ha var hundra euro billigare där än hemma. Visst är jag ofta lojal mot dom lokala företagen, men någon måtta får det vara. Svimfärdig av trötthet så hittar jag först inte butiksfanskapet, vägarna har byggts om sen jag var i den aktuella förorten senast. Med gråten i halsen ringde jag efter allmöjlig hjälp, guida mig per telefon då för fan!! Rätt som det var dök det ändå upp skyltar som visade vart jag skulle och humöret steg en smula. Väl framme står det att det är öppet måndag till fredag mellan 10 och 17, vid andra tider ring! Och jag ringde. Nehej, gubben tänkte inte komma och sälja några skithus till mig denna skolavslutningseftermiddag. Vad ska jag nu göra frågade jag och inte visste han heller. Ute på gården stod alla olika skithus- och kompostsystem vackert uppradade och jag föreslog att jag tar med mig vad jag behöver och så fakturerar han mig sen. Jo, det gick fint! Utan att ha något annat än mitt telefonnumer (som visserligen räcker men det visste han ju inte då) lät han mig ta med mig mitt rör och mitt fat. Igår mailade jag min adress så han kan fakturera! Han räddade hela Projekt Skithus för den här gången och jag är innerligt tacksam för så bra kundservice!

Vad värre är... fortfarande inne på samma projekt, HUR kul är det att tömma ett skithus med spade och skottkärra då det är 26 grader varmt ute och Sottunga redan från förut är flugornas paradis? Svetten kommer att rinna av mig medan jag står där och gräver och tja... särskilt kvinnlig kommer jag inte att känna mig efter den här helgen. Får väl göra ett undantag resten av veckan och bara gå i kort kort och högklackat för att jämna ut det hela :D

Det har varit en underbar helg, utflykt i Åbolands skärgård, grillad scampi, rött vin och iskall öl, lammfilébiffar, sallad med pinjenötter.... tillräckligt med sömn (nåja, inte inatt precis) och mer än exemplariska ungar. Det är inte mycket mer man kan begära, utom möjligtvis en sak...

Kär?? Eller bara galen? Nog är det underbart, men samtidigt så skulle jag inte orka.....

Fjärilen fanns nere vid min vik på Sottunga i juli ifjol. Det finns ALLTING på min gård: gullvivor, blåsippor, liljekonvaljer, champingjoner, ormar, en älg, möss, katter, snart också hönor :)

Först en liten bild av en del av "mitt" torp, mitt paradis. Det enda som stör mig med den här vistelsen är att jag inte kan bo där nu, för jag har ingen bondgubbe som håller varmt i spisen och kakelugnen medan jag jobbar. Hänvisad till farmors mera moderna hus, här finns ju el och värme!

Några minusgrader och en helt fantastisk måne lyser upp hela skärgården ikväll. Behövde inte pannlampan på min kvällspromenad som den här gången gick till biblioteket. Öppet två gånger i veckan. Pysslingen och jag blev nästan lite personliga, fast jag är inte så sugen på att snacka om min variant av "bonde söker fru". Det är iallafall över nu, och det är bra så. Jag har svårt att se mig som något annat än den eviga singeln.

Jag behöver inte mer: ett vintrigt Sottunga och Snowstorms senaste cd i öronen för att må bra. Sällsamt lycklig, också på vintern. Jag har aldrig varit här mitt i smällkalla vintern förut, jag trivs precis lika bra som jag gjorde i somras. Öborna är så glada åt att se mig, och det är ömsesidigt. När jag glömde min ryggsäck i Mariehamn så skickades den med buss och färja hit till mig, färjpersonalen var såna medmänniskor att hade jag kunnat kramas genom telefonen hade jag gjort det. Spelar ingen roll att jag är här och jobbar fem dagar, det är ändå avkoppling.

Vädret är underbart och när jag åkte ner till hamnen för att möta färjan passade jag på att traska på kyrkogården en stund. Jag vet, jag är partisk, men det är så förunderligt  vackert! Förunderligt förresten, det är ett ord som är gott att smaka på. Ungefär som Morgongåva, Liljekonvalj och andra vackra ord :)

Jag passade också på att titta till mitt torp nu på lunchrasten, jag får sån lust att försöka få eld i spisen men jag hinner inte. I en vattenhink hade ett möss försökt simma, tur att jag fick bort det nu och inte i vår när det blir varmt. Annars har mössen inte härjat särskilt, vinteräpplena på bordet är orörda, så också skafferiet.

Hur ska jag stå ut till mars, april före jag kan ta mitt eget hus i användning?