amandines

Dag åtta av tolv. På rätt sida om mitten alltså. Det borde gå hyfsat snabbt nu, bara en resa till Stockholm så är det hemresa. Bara jag inte skulle vara så för bövelens trött. Har inte sovit på dagarna, inte ens slumrat som jag brukar och då natten är högst sex timmar lång börjar det vara ganska tungt. Istället för sova har jag läst slut tre böcker, nu ska jag precis börja på den fjärde. Tur att jag laddade upp :)

Busklubben har varit ombord och spelat på pokermaskinerna samt fyndat musik på Södermalm. Bra så. Godiset kunde Bus1 ha lämnat ohandlat, men det är inte så lätt att kontrollera då jag inte kan lämna arbetsplatsen. Hans nya vana att käka munkar och jaffakex till frukost måste också brytas å det snaraste.

Själv får jag äcklig smak i munnen så fort jag ätit nåt. Kan inte bestämma mig om det är metall eller galla men äckligt är det. Slutledningl: stoppa inget i munnen, ät inget. Det skulle vara nåt?

Men först ska jag soooova!

Jag kommer från en annan planet. Så känns det stundvis iallafall. Det blir så uppenbart då jag inte hänger med i snacket, hemma och på jobbet. Jag tittar inte på TV. Eller, jag tittar väldigt sällan. Det kan gå månader mellan varven då jag knäppt på den fyrkantiga apparaten där hemma. Jag ser gärna på film, helst på bio men oftast i datorn. Men tv, jag missar allt jag tänker att jag vill se, glömmer bort det helt enkelt. Det kommer viktigare saker emellan, alltid. När jag har dötid och slänger mig i soffan så zappar jag en stund och konstaterar att boken som ligger brevid mig är bättre. Eller så börjar jag hänga tvätt eller nåt annat för att tappa fokus och kunna gå därifrån. Omedvetet.

Jag spelar inte datorspel. Sen mitt flipperspel slutade fungera för att datorn blev för modern så har jag inte spelat något alls. Aldrig nånsin lagt en patiens i datorn. Loggade en gång in på Betapets hemsida för Alfapet är ju roligt, men vågade inte fortsätta. Vill inte fastna och bli beroende. Så det lät jag bli.

Jag spelar hellre brädspel och har tänkt låta en liten del av nästa lön gå till ett nytt Monopol. Och ge det och Lillkillen en ny chans, för när jag var yngre älskade jag ju att spela Monopol i timtal! Jag slänger mig gärna i soffan och tittar på film med alla mina nära och kära samlade, men då ska det vara en "bra" film. Med ett budskap och som berör. Igår när det regnade i Stockholm låg jag och tittade på Frozen River och den följde mig i drömmen sen. Mycket bra! Jag brukar varva "bra" filmer med underhållande action och thrillers men av nån konstig anledning har jag svårt för komedier. Iallafall amerikanska sådana. Tecknat och animerat, det går inte alls.

Jag känner mig som en utomjording. Som inte hör till, som inte finns och som ingen egentligen tror på.

Jag trillade dit idag igen. Ibland behövs det så lite. Fort går det också, jag hinner inte med, hinner inte klamra mig fast och låta bli. Tack och lov så går det fort att kravla sig upp också, gripa tag i kanten så knogarna vitnar, sparka febrilt med fötterna och oj... så var jag uppe!

Skärp dig kvinna!

- Gör undan jobbet innan du börjar slösurfa.
- Håll fast vid dina löften och uppför dig inte så att du föraktar dig själv.
- Bit ihop när det gör ont, för ont ändrar ju inget ändå. Slöseri med energi bara.
- Läs inte slut böcker på ett dygn, det är bättre att sova ibland.
- OM du ändå läser slut dom (när det var tänkt att dom skulle räcka minst fyra dagar), se till att du laddat upp med fler så det inte blir panik, som nu.
- Att vänta, medan man kan göra vettigare saker är definitivt slöseri med tid. Då kunde jag istället läsa en bok. Som jag inte har.

Bland annat...

Ibland är det fullt sjå att argumentera med sig själv. Jag känner svetten sippra i pannan, kanske borde jag kolla om bastun är ledig?

Samtidigt som en kollega gråter hejdlöst över sin hund blir en annan brutalt uppväckt av sin chef med ett ännu värre bud. Hennes man har dött i en traktorkrock. Båda kollegerna åkte hem. Det sätter perspektiv på saker. Livet är grymt och brutalt men vi måste igenom.

En kollegas hund har dött inatt. Jag känner inte kollegan, vi hälsar och har utbytt några fraser, det är allt. Hon har varit ledsen och gråtit hela morgonen och till sist fångade jag upp henne mitt i frukostdukningen bland alla kunder och gav henne en hård lång kram. Då rann mina tårar också. Över en okänd hund. Är jag lite empatiskt störd kanske?

Det är det ombord iallafall. Ska du ut i kväll? Nå, Lotta... tuutko baariin? Nej. Absolut inte. Vilken kväll som helst men inte den här. Sängen lockar så småningom, kanske borde jag duscha svetten från ryggen. En av kollegerna fastnade med handen i en tallrikskärra och det såg illa ut. Och vi andra fick klara oss med en mindre. Sånt händer.

Stora helger. Glada helger. Det så välbekanta vemodet sköljer över mig och jag känner mig ensammast i världen. Jag vet att jag inte är det, men just nu så hjälps det inte. Första gången jag kände så här var det nyåret jag fyllde tretton och stod i Skitviken i Ekenäs och kollade rakter och fulla människor. Som den här känslan har förföljt mig, med några få undantag, bland annat då jag fått lyckan att vara på Sottunga. Då är allt bara fint och t o m att vara ensam är gott!

Jag är lite ledsen, men det går över.

Jag skulle ge en underbar rapport om hur vackert det var här i Stockholm, redan för fyra dagar sen. Då lånade jag en cykel och trampade iväg till Nytorget där jag VET att solen gassar som besatt på dagarna. Visst gjorde den det. Längs trottoaren blev uteserveringen snabbt full och jag hade tur som fick en plats för mig och min kaffe latte och Svenska Dagbladet. Där satt jag och formulerade text istället för att läsa den, men var ju helt ok det också.

Jag har gjort åttio stycken räkmackor idag, bland annat. Sen fick det räcka. Klockan åtta stängde jag smörgåsfabriken, fick mig en alkoholfri Nikolaj och kollade att bastun var varm. Nu finns det bara en sak kvar att göra: sova.

Jag fick just ett telefonsamtal från personalen på Turun Kriisikeskus. It really made my day! ;D

Ombord igen, uhhh, jag skulle nog vara förtjänt av semster nu. Åtta dagar hemma går mycket snabbare än åtta dagar ombord. Rätt så mycket passagerare, 600 stycken kurder som varit fram och tillbaks till Sverige och röstat i nåt val och så 200 st Sannfinländare på samma tripp. Det, om något, måste man ju säga är ett märkligt sammanträffande. Det hade inte gått långt in på kvällen igår så fick jag höra att någon ur den mindre gruppen ansett det vara stötande att dom var tvungna att beblanda sig med dom mörkhyade. Sånt får mig att må illa. Vågar man ens öpnna käften på finlandssvenska?

Vi satt en stund i pubben igår och lyssnade på Jane Kitto och hon är nog den bästa trubaduren vi haft här ombord. Rösten ger gåshud, ouhhhh! Aningen förstördes stämningen av purfinnarna som vimlade överallt och då några satte sig ner i vårt bord så klarade jag inte av det. Vill inte. Kan inte. Inte sitta tillsammans med folk som har såna fördomar. Och då inser jag att det plötsligt är omvänd rasism, jag stiger upp och går utan att ens lyssnat på deras resonemang. För jag vill helt enkelt inte. Borde jag skämmas? Jag intalar mig själv att jag annars är så tolerant så det jämnar ut sig?! Idag hörde jag det snackas om Åland på avstånd och jag gissar att det var lika bra att jag inte hörde vad som sades.

Huh... hyttkompisen babblar så jag inte kan koncentrera mig längre. Over and out ;)

Ett sånt flyt! Ett sånt underbart fantastiskt kärleksflyt. Det är för bra för att vara sant, det har jag tyckt länge redan. Ett halvår, för att vara exakt. Ändå fortsätter det. Rättegången gick över förväntan, testad godkänd liksom ;) Mer än godkänd! Ännu har vi inte träffats, men det är pirrig förväntan i luften. Inte bara hos mig, har jag för mig. Ändå ska vi inte skynda, det har vi ju intalat oss hela tiden samtidigt som allt rusar i racerfart. Jag skulle kunna sätta mig på färjan (jaja, jag ÄR på färjan) NU för att få ta en fika på stan och titta in i svartmålade ögon. En blick så lik sin fars och en annan så lik sin mors. Spännande!

Det har varit ett fruktansvärt arbetspass men nu är det bara hemresan kvar. Jag överlevde, nätt och jämt. Känner att det inte är så bra att ha leendet så långt inne att det känns dött och begravet. Jag är inte till min fördel när jag är trött och stressad. Inte till min fördel bland 2000 unga i tjugoårsåldern som har varierande antal promille i pannan. Jag VET att jag aldrig skulle kunna finna mig i läraryrket. Inte så att jag har något emot unga människor, flera av mina unga kolleger är helt underbara, mina barn ärdet naturligtvis och deras kompisar. Och så dom jag ännu inte träffat, förstås. Dom kan inte vara annat än underbara dom också, det är givet.

Nu måste jag sova, jag hade skallen full med alla möjliga spännande grejer inatt som gjorde att det som skulle bli en fem och en halvtimmes natt kanske blev drygt tre. Har lite att ta igen.

Kärlek! Mera kärlek!

Det finns så många olika sorters rädslor. Jag har vänner som är rädda för fyllegubbar och våldtäktsmän. Vänner som aldrig skulle våga vara i mitt torp ensamma. Det är fascinerande och intressant för jag är inte det minsta rädd för ovanstående. Torpet på Sottunga är garanterat den tryggaste platsen på jorden om man tänker på oinbjudna gäster och sånt. Visst kan man falla och slå sig på klipporna vid havet men det händer ju att folk slår ihjäl sig hemma i köket också. När jag är där är dörrarna alltid öppna och bilen olåst med nycklarna i.

"Vanliga" fyllegubbar skrämmer mig inte, jag blev en erfarenhet rikare av att jobba några år i kvarterskiosken/ölhaket. Agressiva människor skrämmer mig oberoende om dom är nyktra eller berusade.

Jag är inte rädd för att gå hemma i min egen stad om natten, knappt ens i storstäder som Stockholm eller Helsingfors. Det är kanske dumt och när jag tänker på det så funkar det ju att arbeta upp en rädsla.

Jag känner en mamma som inte vågar låta sina barn i tioårsåldern klättra upp i en högsäng, det finns ju risk att man kan falla ner. Att sova där är totalt uteslutet. Samma mamma insisterar på att ungarna ska springa i stövlar hela sommaren för det kan ju finnas ormar. Trots att expertisen berättat att ingen ormolycka hänt just där dom senaste femtio åren.

Jag borde kanske vara rädd för fästingbett och TBE men inte heller det biter på mig. Förra sommaren plockade jag bort sju stycken äckliga bessar som bitit sig fast och jag är frisk som en nötkärna.

Men...

Jag är rädd för att det ska hända mina barn någonting när dom är ute och kör (om nätterna). Jag är rädd för att bli arbetslös när jag för första gången på femton år har ett hyfsat ordnat liv. Lyckligt dessutom. Jag är rädd för att den jag älskar så innerligt ska råka ut för någonting eller bara försvinna.

Men just NU är jag inte rädd för någonting alls ;)

Så fick jag då skippa den traditionella julen som jag knorrat över i så många år redan. Eftersom jag ändå inte gillar köphysterin och stressen över alla måsten tyckte jag det var ok att tacka ja till att jobba ombord. Första gången. Det var annorlunda och nu vet jag. Vet, och behöver kanske inte göra om det.

 

Somliga julkryssare var anhöriga till anställda, somliga var helt vanliga familjer som valt att fira här, av nån anledning. Andra var ensamma par och jag tror att jag såg ett gäng unga män också som valt det här alternativet. Dom där barnfamiljerna var alltför vanliga gissar jag, för åtminstone ett par pappor hamnade i finkan inatt. Framför ögonen utspelar sig dramer som jag inte ens kan föreställa mig. Gråt och besvikelse och alltför mycket fylla. Det är tragiskt. Samtidigt är det väl bra då, att det fanns vakter här som kunde bura in fanskapen, hemma bakom fyra väggar hade det kanske sett ännu värre ut.

 

Imorse när baren öppnade (och jag stod bakom stängda dörrar och gjorde tapas) var det inte många som log. Inga glittriga och röda kläder heller, så långt ögat nådde. Buttra, bittra uppsyner och väldigt trötta ögon. Efter andra dukningen på kvällen kom ett äldre par ut från restaurangen, 70+ var dom nog. Damen var så till den milda grad berusad att hon fick stödas av karln sin för att hållas upprätt. Dom kom inte längre än till närmaste bord och nästa gång jag reagerade var när ett av deras glas föll i golvet med ett klirr. Då var tanten i det närmaste medvetslös och medan vi kallade på städerska försvann gubben hennes. Lämnade henne där, åt sitt öde. Vakten kom och han fick inte mer liv i henne än att hon kräktes över sig och (i) sin handväska. Sen var hon helt borta igen. Med en rullstol fick han henne baxnad till jag-vet-inte-vart. Sjukhytten? Glasskärvorna sopades upp och spyorna likaså, fem minuter senare satt någon annan vid bordet som om inget hade hänt.

 

Jag vill hem! Imorgon börjar min hemresa.

 

Jag längtar till Sottunga, det blir balsam för min själ!

Den här timmen i ensamhet efter julbastun känns som den absolut bästa julklappen just nu. Det enda ljud som hörs är motorernas monotona skrammel och ett avlägset vattenbrus där vi forsar fram. Jag låg där på laven och kände värmen sprida sig i kroppen och allt är bra. Ikväll är allting bra. Annorlunda dagar på jobbet behövs, det är omväxling och en källa till fortsatt ork. jag kan t o m unna mig sovmorgon i morgon om jag vill. Kanske sätter jag klockan på halv åtta som vanligt för att få det stora nöjet att ställa om den två timmar framåt.

 

Jag har en klänning med mig som jag inte använt på två år och frågan är om jag ens vågar prova den ikväll. Egentligen skulle jag ju inte orka klä upp mig men å andra sidan är det faktiskt julafton och kollegan Lilla T tycker att vi borde gå ut lite. Får se hur det blir. Kanske går jag, men i mina vanliga jeans, jag kan ju alltid piffa upp tillvaron med bara en glittrig topp och snygga stövlar!

 

Tomten har varit snäll i år. Även om han skulle komma till mig på riktigt först lite senare. Med både hårda och mjuka klappar. Oouuhh.... ser så fram emot det, jag har mitt spännande kvar ;)

Tänk att det som är min styrka också är en av mina största svagheter. Tålamod. Eller bristen på det. När jag får något i huvudet så ska det gå fort, varför vänta? Om man ändå vet vad man vill (ha)?! Det kliar i kroppen och jag önskar tiden gick fortare. Samtidigt så inser jag att det är tolv dagar kvar till min fyrtioettårsdag och där skulle tiden få stanna. Fyrtioett är bra, minst lika bra som fyrtio. Det nya året för övrigt blir väl ett omställningarnas år. Spännade. När jag var trettio var jag säker på att jag skulle vilja ha ett nytt litet barn tio år senare och tio år senare kan jag bara konstatera att den tanken gav jag upp redan halvvägs.

När jag ändå räknar dagar så kan jag upplysa om att det är åtta dagar kvar ombord. Dom fyra första gick förvånansvärt lätt men i morse var jag trött. Det är övergående, jag byter till tapasbaren idag och det är skoj. Åtta dagar. Av längtan och vånda, av glädje och förtjusning, av svartaste mörker och varmaste sol. Det är bara två dagar tills min lilla familj kommer med och kryssar, det blir mysigt. Vi ska äta tillsammans i a la carten, en trerätters till personalpris. Mums! Jag vill gå på Stockholms gator, slinka in på favoritcaféet och kupa händerna runt en kopp varm kakao med vispgrädde. Se Lillkillens förtjusning över bullarna i vitrindisken. Jag är så glad att jag får krama dom till jul i allafall och när dom har lämnat båten på julaftons förmiddag så skulle jag nog mest vilja dra täcket över huvudet och vakna upp fyra dagar senare. Men man får inte alltid som man vill...

Det har hänt något märkligt med gänget ombord. Kanske är det mörkret och vintertrötthet, kanske är det något annat? Jag har fått tre oväntade kramar på fyra dagar.

Den första av en däcksare som är trevlig och snäll men lite blyg när han är nykter. Jag mötte honom i korridoren andra kvällen ombord och lite salongsberusad var han nog då han stannade mig och frågade hur det var. Jag sken som vanligt upp och log lite fånigt och svarade: bra! Får jag en kram?, undrade han sen och jag tänkte att det kan jag väl bjuda på innan jag gick vidare.

Den andra var igår, kanske kan det inte definieras som kram då barmästaren lite försiktigt lade armen om mig (det har han bara gjort med andra förut, jag har sett, hehe) och undrade vad han fick bjuda på. Inget, sa jag med kvällen innan i färskt minne och med tröttheten fortfarande dunkande i huvudet. Nå, han insisterade och plötsligt stod jag där med en kaffekopp gott rött vin i handen. Tack tack :)

Den tredje var för en liten stund sen då jag var på väg till hytten för att hämta bastukassen. En hård, varm spontankram i trappan av en av tjejerna som jag hade så roligt med i somras då vi var på livbåtskurs i Mariehamn. Vi pratade massor då, om livets allvar och erfarenheter, vi utbytte förtroenden och kramades mycket. Sen dess har vi bara jobbat och nu är det redan vinter. Det kändes fint, att utbyta lite värme och närhet en kort stund mitt i stressen. Hon blev glad när jag berättade vad som hänt mig, så glad att hon fick gåshud och ögonsvett. Underbara människa!

Men. Alltid finns det ett men. Jag vill ha mer. Jag vill ha såna där hårda manliga kramar som bara Kärleken ger. Som får det att pirra från tårna upp till hjärtat. Som gör att jag känner att vi är ett och att inget kan komma emellan oss. Försök bara, då vi med våra mjuka goa kroppar står nära nära. Då kan man inte peta in ens ett lillfinger. Jag längtar, och det är ännu alltför många dagar kvar...

Det har hänt något obehagligt inatt. I tre av personalhytterna på däck nio har det försvunnit grejer, någons telefon, min äldsta sons plånbok och diverse annat. Någon har åkt fast och har precis fått följa med tant och farbror polis med till nästa häkte. Som tur är låser min hyttkompis alltid dörren, själv är jag inte så noga med det. För jag litar på folk, jag är godtrogen på gränsen till dumhet. Man ska vara ganska cool för att göra sånt, gå in i en hytt där det ligger två människor och sover och nappa åt sig vad man kan hitta. Jag skulle vakna, men det är inte alla som gör det.

När jag engång är inne på ämnet stöld så stod jag sen i den öde buffén i morse och undrade hur det är med kärlek. Kan man stjäla kärlek? Kan man stjäla någons partner? Dett har jag debatterat tidigare och jag hävdar att man inte kan. Om jag blir förälskad i någon som redan är upptagen så har jag naturligtvis ett val. Jag förtränger och glömmer (om det inte gått för långt). Eller så blir jag uppmuntrad och faller handlöst. Vem är då skurken i dramat? Hur fel kan det vara att älska? Känslor är inget vi rår på, inte särskilt mycket. Om denne upptagne Någon också blir förälskad, är det då jag som har stulit honom? Är felet mitt? Är felet mitt om jag försökte kämpa emot, men inte kunde låta bli?

Jag hävdar åter, om man faller fast man inte borde, då är det något som är på tok där man befinner sig. Själv tittar jag inte åt någon annan om jag är lycklig i mitt förhållande och får vad jag behöver i form av uppskattning och kärlek. Jag är inte mottaglig. Visst, det går att flirta med kolleger på en viss nivå, men den nivån har ändrat betyligt sen Någon erövrade mitt hjärta. Det är inte ens kul. Jag är inte mottaglig förrän det är så illa att jag är på väg bort eller redan har gått. Därför tror jag inte heller att det nödvändigtvis är så att engång otrogen, alltid otrogen. Jag behöver bara se till mig själv.

Sen finns det naturligtvis rötägg, såna som samlar på trofeér och kör över alla utan att blinka. Det finns också dom som konstant är otrogna, som missbrukar. Som hela tiden behöver kicken och bekräftelsen från någon ny. Det är sjukt.

Det är mycket som snurrar....

Det finns fördelar med att ha ett jobb där man ibland bara behöver göra sitt utan att blanda sig med omvärlden. Som att stå och vrida till femtio räckmackor per dag, till exempel. Då kan man med fördel plugga iPoden (ooo, så öveskattad, ge mig en vanli mp3a) i öronen och nostalgitrippa gammal rock. Just nu är det AC/DC, Mötley Crue och Kiss. Och en hel massa annat blandat. Jag kan fortfarande texterna, fast jag knappt lyssnat på dom på tjugo år :)

" Let me put my love into you babe, let me cut your cake with my knife..."

Måste gräva fram mera AC/DC när jag mönstrar av det här flytetyget.

Mor min var med tre av sina barnbarn och besökte mig på jobbet. Dvs, jag bjöd dom på en nästangratis kryssning mellan Helsingfors och Stockholm och helt gratis buffé och ett antal koppar kaffe. Bland annat. Ungarna hade skitkul, jag som trott att Lillkillen fått lika mycket nog av dom där färjorna som jag. Men det är tydligen sällskapet det hänger på, hur kul är det att resa med mamma som enda sällskap då man är 9½?

När jag hade jobbat klart frågade jag om mamma ville hänga med till baren på en, det ville hon. Jag brukar inte hänga i baren alls, det finns trevligare ställen att njuta ett glas rött vin på. Men ingen regel utan undantag, och visst är det ganska fascinerande att titta på människor. Bara en gång fick jag köra bort en ordentligt överförfriskad karl från vårt bord, vi klarade oss bra utan sällskap. Somliga tror att dom är guds gåva till kvinnorna då dom är det sista jag skulle titta åt. Vad är det med män som inte begriper ett nej eller ett regelrätt ohyfsat avvisande? Inte undra på att man måste bli otrevlig då dom trots fem promille i skallen envisas med att dom skulle kunna förgylla min kväll.

Det var iallafall kul att vara med mamma i baren, jag visste inte att hon gillade konjak, trodde att hon bara drack whisky :)