amandines

Natten till den 12 augusti var kall. Kanske 14 grader, men det kändes rått och fuktigt. Vi körde från Eckerö till Mariehamn och jag frös så jag nästan bet sönder käkarna där bak på motorcykeln.

Inom mig var det varmt och kärlek flödade, det var natten då jag blev mormor. Månen var nästan full och lyste starkt över mörka ängar. Väl hemma var sova inte ett alternativ så det blev reprisen av vem vet mest och svensk snutdeckare i datorn. Tio minuter i två ringde telefonen, jag fumlade med datorn och pausknappen och höll på att trycka av hela samtalet. DET samtalet.

- Mamma, vet du vad jag har här i min famn? Och visst visste jag. Mitt barnbarn, såklart. Men vem var det som just sett nattens ljus? Jo, en liten tös, ett vackert flickebarn, 48 cm lång och 3020g tung. Då är man ganska liten. Så liten att hon ryms i min hand, det gör hon nog ännu när jag får se henne om en vecka. Jag kan knappt bärga mig!

Det handlar mycket om barn nu.

I helgen var finaste dottern här och visade upp sin mage. Det är magiskt. Ett litet underverk som faktiskt kickade mig i handen när jag höll den där en stund. Hoppas innerligt att allt går bra, allt det där som händer andra kan hända mig eller dig också.

Yngsta sonen har envist hävdat att han ska flytta tillbaks till hemstaden och far sin efter provåret här på Åland. Jag har in i det sista hoppats och önskat att han skulle vilja stanna, men icke. Jag kan inte heller göra honom olycklig genom att tvinga honom så nu blir det så. Och jag försöker tänka positivt, jag får ju dom roliga bitarna när han har lov och lediga helger! Jag försöker förtvivlat mota bort känslan av att vara en usel mamma, jag ger ju frivilligt mitt barn ifrån mig. Det gör ont.

Finaste kompisfamiljen i gamla hemstaden har igen fått besked om ett fosterbarn och det gläder mig så! Där finns så mycket värme och kärlek i den familjen att det räcker till sju egna barn, snart två barnbarn och ytterliga några extrabarn. Underbart!

Det blir liksom inte av. Datoranvändandet är sporadiskt nuförtiden, mest letar jag bara tvättmaskiner och annat begagnat. Som barnvagnar och sånt. Det är sällan det föds sånt stoff i mitt huvud som skulle räcka till ett vettigt inlägg. Eller så får jag utlopp för det någon annan stans? Dessutom ska det gärna vara intressant för andra att läsa också. Det är ju inte så att det inte händer nåt i mitt liv men jag får det helt enkelt inte på pränt just nu. Tycker att den röda tråden saknas och det blir mest svammel hit och dit. Svammelmommon.

Kort uppdatering:

Vi har varit på Sottunga och tömt Hilmos (det lilla huset jag köpt). Fy usch vad äckligt det var, men mitt i all skit så fanns det en och annan pärla. Ett helt vedlider fullt med ved och fungerande spisar. Lite kärl och vackra stabila köksmöbler. En tavla i guldram av Hilma själv och en sjömanskista uppe på vinden.

Vi har flyttat klart och hallen är färdigtapetserad. Det blev så snyggt! Hallmöblerna förvandlades från suddigt blåbetsade till läckert röda.

Mitt barnbarn lever och mår bra, har sparkat och härjat i en månad redan trots att dottern bara är i 20:e veckan. Coolt! Nu ska det få uppleva sin första utlandsresa, den blivande familjen tog en sista minuten till Kanarieöarna och jag är bara liiite avundsjuk.

Det är full rulle på jobbet, man får värja sig för gubbarnas fördomar om vad kvinnor kan och inte kan.

Solen skiner och jag borde gå ut.

I veckor våndades den blivande modern för att berätta för far sin om sitt välsignade tillstånd. Hon visste att hon skulle få "bara skit" för det och hon känner ju honom. Han kan liksom inte glädjas, den första spontana kommentaren var: jaha, en unge till att betala för.

Idag har hon igen pratat med honom och dagens höjdpunkt var: jag kan inte förstå att din mamma är så glad för din skull när hon vet hur förstört livet blir? Vad gör du sen om R lämnar dig, du kommer aldrig att få en ny karl för att du har barn? Du kommer inte att kunna ge lika fina saker till ditt barn som andra mammor/familjer (för att du inte har hunnit tjäna så mycket pengar). Är det viktigast att kunna köpa märkeskläder åt babyn eller duger det kanske med loppiskläder i god kvalitet? Är det viktigast med den trendigaste barnvagnen eller kanske att överösa barnet med kärlek och tid?

Jag har aldrig ens varit i närheten en minsta lilla antydning till att mina barn skulle vara oönskade eller orsaken till någon av mina motgångar i livet. Aldrig aldrig aldrig. Dom är den största gåvan, det finaste jag gjort i hela mitt liv. Att saker och ting blev lite bakvänt och att jag fått kämpa, det håller jag med om men det har alltid varit värt det. Värt allt!

Jag gjorde vad jag kunde för att peppa henne, men jag hör ju att hon är ledsen. Ledsen över att han aldrig blir den far (och morfar) hon önskar, hur hon än försöker. Vi diskuterade hit och dit och konstaterade att man alltid önskar det man inte har. Ensamstående mamman med tre barn och minimilön vill så gärna kunna åka till Mexico i två veckor. Hennes väninna däremot, som postade kortet från Mexico önskar inget hellre än att vara fri från sitt medfödda hjärtfel och ett par vilda ungar att krama. Det skulle hon gärna offra både resor och karriärslön för.

Om det fanns nån rättvisa i världen skulle den blivande morfadern drabbas av nåt som gör att han inte kan såra sina barn längre.

Det finns en rättvisa, var det en väninna som sa en gång. Jag väntar.