Jag har drabbats av kärlek. Så oemotståndligt mycket och innerlig kärlek så tårarna bara rinner när jag konfronteras med den. Det kan inte bli så mycket bättre än så här, eller hur mycket kan kärlek växa? Den kan växa, det kommer nya människor att älska men ingenting tas ifrån. Förunderligt.

Det känns som om cirkeln är sluten när Kapten Gråskägg serverar mig födelsedagsfrukost med rosor på min farfars silverfat. Det finns så många lustiga tillfälligheter, som att dom hade/har samma yrke, min farmors flicknamn är samma som Gråskäggs. Min farmor hade en syster som dog när hon var sju men var född samma datum som min dotter. Min farfar är född samma datum som min yngsta sons far och mina föräldrar har samma bröllopsdatum som min farmor och farfar och det visste morsan inte ens om!

Hmm, nu blev det lite osammanhängande, blev avbruten av ett varmt telefonsamtal så jag tror jag ska ta och ägna mig åt Kärlek i stället ;)

Gott Nytt Kärleksår med nya mirakel och underverk!

Grå strimmor i håret på en karl är snyggt. För det mesta. På det flesta, men inte alla. Grå strimmor i skägget är urläckert, grrroaahh!! *dregel dregel*. I synnerhet på honom som jag bor med. Undrar om det är rimfrosten eller åldern som gör att det gråa ökat märkbart, för bekymren kan det ju inte vara? Våra största verkar vara att somna i tid för det finns så mycket trevligare saker att göra och det kan man ju verkligen kalla problem i samlivet. I-landsproblem.

Grå strimmor i håret på en kvinna är inte fel det heller, jag var glad när morsan slutade färga och ha sig. På förra jobbet var det ett par av gubbarna (som annars såg hyfsat bra ut) som förmodligen fått sig en släng av åldersnoja för plötsligt syntes det sååå tydligt att dom doppat stråna i färgburken. Så patetiskt. Tycker jag, men var och en på sitt vis.

Vi seglade till Stockholm, Kapten Gråskägg och jag, hämtade en "ny" säng, fyndad på blocket. Där hittar man precis vad som helst, allt från trädgådssten till fårskinnsvästar. Det gillar jag! Också.

Godnatt, eller nåt.

Jag tittade på dig när du jobbade igår. Jag lyssnade till din klara, höga röst som ljöd i kyrkan. Jag såg dina händer förstärka dina ord, jag kände din kärlek. Du är den godaste människan jag känner, den finaste, mest varmhjärtade snälla. Jag har i såna stunder väldigt svårt att begripa att den underbaraste människan på jorden har valt att dela vardag med mig. En gammal refräng av Pet Shop Boys snurrar i skallen; what have i done, what have i done to deserve this? Någonting måste jag ha gjort rätt. När kärlekskänslan i mitt bröst svämmar över och jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det finns inget som är tillräckligt stakt och stort, tillräckligt mycket för att förklara det stora jag känner. Inte en present fin nog (dyr kanske, men nu har jag inte såna resurser), inte maträtt så god, inte en måne så nära att jag kunde ge den till dig. Så jag ger dig det enda jag har.

Mitt hjärta.

Tänk att du finns. Här. Just du, som varit så ouppnåelig att det inte ens tjänade till att drömma om. Tänk att du finns när jag fryser om natten och när jag sträcker ut handen vibrerar din doft i min näsa. Tänk att du finns, du som är allt jag någonsin drömt om. I urdrömmen. Du är allt. Allt-i-ett. Du är själ och hjärta, kropp och lust, doft och blickar. Tänk att du finns. Tänk att vi finns!

Känns det inte konstigt?, undrar mina vänner. Vemodigt? Är du inte nervös?

Nej.

Det känns underbart. Helt rätt, självklart och naturligt. Det var hit jag var på väg, men det tog några år. Första gången jag funderade på att flytta till Mariehamn var väl 2002, sen dess har jag funderat mer eller mindre allvarligt. Jag behövde bara den där avgörande faktorn, som man så ofta behöver då det gäller stora beslut. Den avgörande faktorn i det här fallet är den läckraste karl som vandrar på denna jord och det är fortfarande, mitt i all självklarhet, så ofattbart obegripligt att det gick så här. Det är bättre än den fetaste lottovinsten, det är bättre än allt.

Vi hann med en kort sväng på stan med motorcykeln efter lunch på torsdagen. Solen gassade och vinden rufsade våra hår när vi uträttade ärenden och så tillbaks hem och packa för en helg på varsitt håll. Det är en sån lycka att få sitta där bak, knarka hans doft och hålla hårt om hans midja. Jag behöver inte mer, det är bra så här. Jag har haft ett sånt flyt det senaste året och kanske är skitkvoten på riktigt fylld för min del? Eller så kommer det en sjudundrande skräll när jag minst anar det. Det är ju så det funkar, med både positiva händelser och negativa.

Årets flyt utöver ovanstående:

Jag har ett (bra) jobb, som jag vill byta bort och det kommer jag antagligen att göra i samma veva köksmästaren erbjuder mig fast tjänst.

Mina stora barn har jobb båda två, eget boende och ett ordnat liv.

Det blev bra för Lillkillen till slut.

Jag har (hyr) ett torp på en paradisö som jag inte vill leva utan.

Jag har en bil som inte går sönder hela tiden.

Och så en massa småsaker, vardagslycka, som jag inte kommer på så här på beställning.

Jag går här hemma mellan flyttlådorna, spisen och datorn och funderar medan jag ännu en gång packar ner mitt liv i banan- och blöjlådor. Jag funderar på dig min älskade hur stor den här omställningen är för dig och dina kära. Jag går omkring med en avlägsen sorg som inte är min men som jag känner ändå. Jag är ledsen för att det blev som det blev, ledsen och samtidigt galet lycklig. Jag är övertygad om att när vi landat, när alla landat och vi funnit oss i det här nya så blir det bra. Det är vägen dit som vi ännu inte vandrat klart. Det kommer tunga backar, grus och damm och jävelskap som svider i våra ögon. Det kommer mörk och kall skugga men också strålande sol och doften av ett härligt sommarregn. Vi vänder blicken upp mot det stora blå.

Det är en stor omställning för mig också, men den grymma våndan jag kände i mitten av april nångång har övergått i någon sorts trygghet och känslan av att vara omgiven av kärlek(sfulla människor). Lillkillen och hans far verkar också ha landat och jag är så glad. Jag vill ju inte att han ska tycka att jag är ett svikarsvin fast han är i sin fulla rätt. Jag tror han också vet hur det är att följa sitt ivrigt bankande hjärta. Vi är bara människor och med dagens familjekonstellationer krävs det mycket ork, mod, kärlek och välvilja för att få allting att funka.

Jag lyssnar på Kent. Fastnar med orden och undrar, lyssnar jag på Kent när jag känner sorg eller känner jag sorg för att jag lyssnar på Kent? När jag lyssnat klart ska jag ännu ett varv till buktiken, rensa den på bananlådor och köpa ägg och socker. Bakar flyttbullar och kakor mellan varven, annars blir det bara för trist.

Och tiden gick, mycket vatten rann under broarna. För att inte tala om tårarna. Tre år och fyra månader senare hade jag din bild etsad på min näthinna igen, jag hade sett dig så sent som på sommaren innan. Du gjorde mig knäsvag med mitt leende och jag visste mer om dig nu. Visste att det var precis lika omöjligt som förut.

Skrivet den 7 september 2009

en riktig karl

Det är nu ganska länge sen jag har nämt Sottungas coola präst här i min db. Ett par år sedan, minst. Orkar inte bläddra bland mina gamla skriverier för att kunna länka till min uppenbara förtjusning då jag såg honom stå vid sin Harley Davidson nere i hamnen. Orsaken till att han varit (nästan) bortglömd är dels att han flyttat från Kökar till fasta Åland, och inte längre är vår härliga skärgårdspräst. Illa. Och jag som bara hann besöka en enda gudstjänst som han höll. Dels påstod exet att riktiga män inte har långt hår och hästsvans (och definitivt inte präster) så det var inte läge att sitta på en gudstjänst för att få vila både ögonen och själen. Nå, det är över för länge sen, tack och lov. I somras när jag skulle möta Lillkillen vid färjan i Mariehamn kom han emot mig, log sådär sexigt och hälsade som om vi skulle känna varann ganska bra. Det gör vi inte. Jag har bytt några ord med honom i butiken och tja... han kan väl inte ha undgått mina blickar. Det bjuder jag på.

Så ramlade jag över några foton av honom igår och kunde bara konstatera: han är så mycket riktig karl som karl kan bli. Ouou.... En bild där han sitter gränsle över HDn i skinnställ och prästkrage, brudparet han just har vigt står lyckliga brevid.

Han är också så mycket nejnej som någon kan bli. Men titta får man väl? Han är 40+, lagom stadig med lite mage, världens charmigaste glittrande ögon och ett skägg som är lite mera än stubb men som ser väldigt inbjudande ut. Nu har jag ju inte sett hans bringa eller övrig naken hud, men jag kan bara föreställa mig. Heeeh....

Vad ÄR det jag sitter här och skriver?? Det är inte jag, det måste vara HP


Jag har inte ord för att beskriva min kärlek, hur livet tog en plötslig vändning. Jag stod vid ett vägskäl och valde rätt. Samtidigt måste jag passa på att be om förlåtelse, det var inte min mening att såra och förstöra.

Jag var tvungen att kolla mina gamla blogginlägg, jag var tvungen att igen kolla vad jag skrev då jag såg dig första gången. Jag förundras. Jag är tycker det är helt otroligt. Det är ganska så fantastiskt. När jag tänker på hur det gick sen. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro det. Aldrig. Det fanns inte.

Du kan aldrig veta vad som händer i morgon. Aldrig.

Skrivet den 7 maj 2006, inte här men någon annanstans.

håhå, hot! hottare! hottast!

Jag vet inte var jag ska börja, det finns så mycket att skriva om! Det har varit en underbar helg, jag har haft svårt att slita mig från Sottunga, verkligen. Hoppas jag får in dom nya bilderna i fotoalbumet före jag loggar ut.

När man åker ner till färjan så kör man alltid förbi kyrkan. Utanför kyrkan står en Harley Davidson. Det är ovanligt! En ensam HD är ännu ovanligare, Sottunga är inte precis första stället mc-killar (och tjejer) söker sig till, inte ens i sällskap. Nåå, jag fick svar på mina undringar vem det var. Så småningom ställer han sig längst bak i kön och på avstånd ser det ut som en helt "vanlig" HD-kille. (Generaliserar jag? Nääädå.) Men när jag tittar närmare, förbi läderbyxorna och jackan, det långa håret i hästsvans, det lagom långa skägget med grå strimmor i och dom vackra ögonen (obs. noterat senare) så ser jag - skjortan! Han har prästkrage!! Hupps! Nästa gång jag är på Sottunga på en söndag så tror jag banne mig att jag ska gå på gudstjänsten! :D Inte illa. Ring i örat hade han också!

På tal om hot.... vandrade några kvarter här i Åbo för en stund sen, svetten rinner längs ryggen och ALLA ANDRA har shorts och kjol, utom jag! Tyckte det var varmt på Sottunga redan, men här är ju rena rama värmeböljan!

 

Du finns. Hos mig. Nu.

Utan dig skulle min värld vara mycket fattig nu,
vet du hur rik du gör mig?

Utan dig skulle jag inte ha nån att bolla alla mina tankar med.
Utan dig skulle jag inte kunna rikta mina känslor någonstans.
Utan dig skulle livet vara grått och urvattnat.

Du är färgen och guldet.

Du är vinden och stormen.

Du är klippan som håller och samtidigt jorden som ger liv.

 

Jag älskar dig!

När som helst nu kommer jag att ställas inför mitt livs rättegång. Vad är det att åka fast för snatteri jämfört med detta? När Kärleken berättat för sina barn att han har en ny kvinna i sitt liv, som inte är deras mamma. Då kan jag bara hoppas. Hoppas på juryns beslut, att dom efter nogrannt övervägande bestämmer sig för att acceptera. Juryn består av fyra stycken minderåriga, helt säkert underbara, individer. Men det är inte en lätt sak dom ställs inför. Dom behöver inte tycka om mig, dom behöver inte ens vilja träffa mig, det tar jag med ro. Men jag hoppas innerligt på någon form av tyst respekt för sakernas tillstånd och att vi så småningom blir vänner. Jag hoppas på mer än så men jag vågar knappt skriva ut det. I den bästa av världar kommer alla berörda att gå rikare ut ur detta, rikare på kärlek och nya spännande människor i våra liv.

 

Uuhhh... jag mår illa, men det är bara storm på Ålands hav.

Älskade!

 

Vi har djupa diskussioner i bilen, Lillkillen och jag. Kanske borde vi åka bil oftare. Vi vägde för och emot att flytta till Mariehamn. Det väger lika, alltså är inget beslut fattat, för honom. Det som skulle väga tungt var om det fanns möjlighet att lära sig japanska på kobben, jag lovade forska i saken. Heh.

 

Sen undrade han när jag träffade dig första gången och jag drog en kort version men sa som det var, att Du fastnat på min näthinna redan 2006. Han funderade ett tag över svaret men böt ganska hastigt samtalsämne.

 

”Vet du mamma, ALLA i min klass tycker att jag ska bli präst när jag blir stor!”

 

Åhå. Hur kan det komma sig?

 

”Jo, för jag är så bra på religion,. Bäst i klassen.”

 

Jaha, nå, okej, det får du se sen. Var du hamnar.

 

Sen spelade dom Beatles i radion och jag blir så varm om hjärtat när han sjunger med och kan alla orden. Jag visste inte att han var bevandrad på det området också. Genast då vi kom hem skulle det youtubas på nämda band. Kul :)

 

Jag längtar efter Dig. Efter den sommar som blir vår. Jag har en oro i kroppen, hoppas allt går som vi hoppas och önskar. Hyfsat friktionsfritt och med massor av sol och kärlek. Kanske får vi kämpa, med både det ena och det andra. Då gör vi det. Starka och fulla av förtröstan, hopp och tro.

 

Jag älskar dig!

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.


Nils Ferlin

Ensam igen efter ett par intensiva dagar i kärlekens famn. Känslorna i bilen hem från Åbo följde inte det vanliga mönstret, det där tråkiga ifrågasättandet och tvivlet var borta. Nu är jag bara fylld till brädden av kärlek och varma känslor, jag kommer att smälta snön omkring mig på morgonpromenaden i morgon. Allt som jag någonsin önskat mig är mig plötsligt förunnat, det är lite obegripligt mitt i kärleksruset. Du vet, min älskade att det är dig jag har väntat på hela livet. Det finns en mening med den krokiga vägen hit, det är jag övertygad om. Hur skönt är det inte att äntligen vara framme? Välkommen hem :)